dess södra (se fig.) leder en bred stentrappa upp till den af heraldiska emblem krönta monumentala hufvudingången, under ett, med en bred balkong åt s. försedt och i en lanternin slutande, fyrkantigt torn. Från midtpartiet utgå vinkelrätt åt s. två med detta jämnhöga, breda flygelbyggnader, och slottet begränsas på norra sidan af en vidsträckt trädgård. V. innesluter en af Sveriges rikhaltigaste porträttsamlingar, sammanbragt, restaurerad och ordnad af grefve G. Trolle-Bonde (f. 1806, d. 1884), med omkr. 300 porträtt, utförda af svenska och utländska målare alltifrån 1600-talets början, de flesta föreställande medlemmar af Bondeätten och närbesläktade (se C. Bonde, "Porträttsamlingen på V.", 1876). - Redan 1331 omtalas Viby. Det förvärfvades af Karl IX och ombildades till ett gods åt hans gemål Kristina, återgick 1625 efter hennes död till kronan och donerades 163? till Gustaf af Vasaborg samt blef 1646 med underlydande friherreskap inom hans familj. Det reducerades från hans änka, grefvinnan Anna Sofia af Wied-Runkel (d. 1694), bortbyttes 1684 mot Möllerud, i Skåne, till J. J. Hastfer (se d. o. 1), kom genom köp 1705 till änkefru Kat. Ribbing, f. Falkenberg, och 1730 till kammarherre G. Bonde till Säfstaholm (f. 1698, d. 1772), hvars måg riksmarskalken K. Bonde (se d. o. 8) 1783 gjorde V. till fideikommiss för sin andre son, grefve F. U. Bonde (f. 1774, d. 1852). Det innehas f. n. af dennes sonsons son, hofstallmästaren grefve K. G. Bonde. E. A-t. Vic [vikk], namn på flera orter i Frankrike. 1. V. en Bigorre [a bigår], stad i dep. Hautes-Pyrénées, vid Adours biflod Echez. Omkr. 3,800 inv. - 2. V. de Sos l. Vic dessos [däså], järngrufva i dep. Ariège, n. n. ö. om P. de Montcalm. Omkr. 800 inv. Se Pyrenéerna, sp. 660. - 3. V.-Fezensac [fesasakk], stad i dep. Gers. vid den till Garonnes flodområde hörande Losse. 8,185 inv. (1901). - 4. V.-le-Comte [-le-kå't]. stad i dep. Puy-de-Dôme, 20 km. s. ö. om Clermont. 2,346 inv. (1901). Mineralkällor. Fajanstillverkning. Ruiner af Château de Buron. grefvarnas af Auvergne gamla borg. l-4. A. N-d. Wicacoa. kommun. Se Philadelphia. sp. 764. Vicaire [vikär], Louis Gabriel Charles, fransk skald, f. 1848 i Belfort, d. 1900 i Paris, deltog i fransk-tyska kriget 1870-71, var en hänförd hembygdspoet, som i Émaux bressans (1884) skildrade La Bresse och lifvet där med frisk, chansonaktig ton. Andra diktsamlingar af V. äro L'heure enchantée (1890), À la bonne franquette (1892), Au bois joli (1894) och Le Clos des fées (1897); det ursprungligaste i dem äro de rabelaisskt kraftiga dryckessångerna. V.s staty är rest i Quartier latin i Paris. Se monografi af H. Corbel (1892). R-n B. Vicander, Jöns, präst, bibliofil, donator, f. 25 nov. 1834 i Västra Vram. d. 2 jan. 1919 i Stockholm, bataljonspredikant 1871, komminister i Adolf Fredriks församling i Stockholm 1876, samlade ett bibliotek på 30,000 bd - ett af de största enskilda i riket - och testamenterade till stipendier åt studerande m. m. 106,000 kr. samt till en Vicanders stiftelse (afsedd för släktingar till V.) 125,000 kr. Wicander, August, fabriksidkare, f. 9 juli 1836 i Nybble, Vintrosa socken. Örebro län. d. 21 maj 1891 i Stockholm, grundlade där en korkfabrik, som 1868 öfvertogs af a.-b. Wicanders korkfabriker (se därom Korkfabrikation, sp. 1053). Han efterträddes i ledningen af äldste sonen, konsul August Hjalmar W., f. 1860, egare af Sveriges största miniatyrsamling. Se om denna K. Asplund, "Hjalmar Wicanders miniatyrsamling. Beskrifvande text" (1920), återgifvande närmare 400 af miniatyrerna dels i fyrfärgstryck, dels i ljustryck. Hjalmar W. lämnade 1919 fabrikernas ledning åt sin son Karl August W. Vica Pota, fornromersk gudinna, som hade ett tempel i Rom på Velia-åsens sluttning och som senare likställdes med Victoria. Jfr Nike, sp. 991. Vicarello [-re'llå], en plats på västra stranden af Lago di Bracciano i italienska prov. Roma, mycket ryktbar i romerska arkeologiens historia för det fynd, som där gjordes 1852 i den största af de svafvelkällor, som nu benämnas Sorgenti di V. och som i forntiden hette Aquæ apollinares. Jesuitfäderna, platsens egare, läto förse källan med en ny steninfattning. Sedan murarna afledt vattnet, fann man några fot under den vanliga ytan ett lager af brons- och silfvermynt från 300-talet. Därunder låg ett annat lager af den äldre kejsartidens guld- och silfvermynt jämte votivbägare af silfver och så ännu en bädd af konsulär- och familjemynt från republikens sista skeden och slutligen kopparmynt från fristatens äldre tider. Sedan arbetarna sinsemellan delat och bortfört fyndet af ädla metaller, anmälde de ändtligen sin upptäckt för vederbörande. Pater Marchi fann endast några hundra stycken œs grave signatum, Roms äldsta mynt (koppar-) med djurbilder o. s. T. Därunder kom det fram ännu ett lager, oformliga kopparstycken, hvilka användes som betalningsmedel före det präglade myntets tid. Så låg underst ett lager af pilspetsar, knifvar m. m. af polerad sten, sålunda ett halfvildt folks offer till källans gudomlighet och i likhet med de öfriga lagren minnen af halftannat årtusendes källkult (se d. o.). Det lilla af fyndet, som räddades undan rofgirigheten, förvaras i Museo Kircheriano, nu i Sant Angelo (jfr Rom, sp. 684). Äfven andra fornsaker ha funnits där, t. ex. en resebägare med marschrut från Gades till Rom. J-C. Vicari. Hermann von, tysk katolsk prelat, f. 13 maj 1773 i Aulendorf, Württemberg. d. 14 april 1868 i Freiburg im Breisgau, studerade i Ingolstadt, var en tid led. af generalvikariatet i Konstanz under Wessenberg och Dalberg, blef 1832 biskop (in partibus) af Macra och valdes 1842 till ärkebiskop i öfverrhenska kyrkoprovinsen (Freiburg). Som sådan gick han i spetsen för ultramontanismens kamp mot statskyrkodömet och mot den flacka upplysningen samt sökte förnya det religiös-sedliga lifvet i strängt kyrklig anda. I den badensiska kyrkostriden 1853-61 stod han i medelpunkten, utan att dock till sist kunna genomföra sitt program. Han efterlämnade ett äradt namn i den katolska kyrkohistorien.