Se Lauer, "Geschichte der katholischen kirche in Baden" (1908). Hj. H-t. Vicarius (lat., "ställföreträdare"). 1. I den diokletiansk-konstantinska riksförfattningen namn på en ståthållare i en dieces (se Romerska riket, sp. 760), kallad så i egenskap af ställföreträdare för någon af de fyra store riksståthållarna l. pretorianprefekterna. Dessa vicarii voro 10 till antalet. Det fanns dock flera dieceser, hvilkas guvernörer buro andra benämningar. Se bl. a. Centerwall, "Romersk fornkunskap" (1891). -- 2. Man, som en soldat fick ställa för sig. -- 3. Slaf, som en annan slaf kunde, mot betalning ur egen kassa, få låta förrätta hans sysslor. -- 4. V. apostōlicus. Se Apostolisk vikarie. - 5. V. Dei ("Guds ställföreträdare"), beteckning på påfven i Rom. Påfvedömets anspråk byggdes alltsedan gamla kyrkans dagar därpå, att biskopen i Rom vore apostlafursten Petrus' efterträdare och arftagare af dennes af Jesus gifna makt. Innocentius III gaf påfvedömets kraf på världsvälde en starkare grund att hvila på därigenom, att han utbytte tanken på påfven som Petri ställföreträdare mot tanken, att han vore Kristi och Guds ställföreträdare på jorden. Det blef sedan den härskande synpunkten på påfvens ställning. Se A. Hauck, "Der gedanke der päpstlichen weltherrschaft bis auf Bonifaz VIII" (1904). -- 6. V. generalis, generalvikarie. Se Official. 1--3. J. C. 5. Hj. H-t. Wicarmuseet. Se Lille, sp. 517. Vi'ce (förkort. v.; lat., af obruklig nom. vix, genit. vicis, skifte, ombyte), eg. "i (någons) ställe", t. ex. vice præfecti. Ordet vice i förening med en ämbets- eller tjänstetitel betyder i vanliga fall ställföreträdande, tjänstförrättande, vikarierande, som sköter sysslan i stället för en ord. ämbetsinnehafvare eller då sådan icke finnes, och ordet utmärker således då en ställföreträdare i egentlig mening, t. ex. vicekonung (se d. o.), vice landshöfding, vice talman, vice pastor, vicevärd, vice ordförande o. s. v. I andra fall nyttjas detta prefix för att beteckna innehafvare af vissa ord. tjänster med lägre grad än som innebäres i motsvarande tjänstetitlar utan detta prefix, t. ex. vice ceremonimästare, vicekonsul, vice krigsdomare, vice professor (vid Konsthögskolan), vicekorpral. Slutligen sättes ordet vice framför några få ämbetstitlar för att beteckna endast en grad eller värdighet, t. ex. viceamiral (se d. o.), vice häradshöfding. Viceamiral benämnes innehafvare af näst högsta officersgraden inom svenska flottan. Hans rang är lika med generallöjtnants. Då viceamiral är chef för eskader eller flotta, för han som befälstecken svensk örlogsflagg med två hvita stjärnor i det nedre blå fältet (se Befälstecken). L. H.* Vice häradshöfding. Se Häradshöfding (äfven i Suppl.). Vicekansler. Se Universitetskansler, sp. 1132. Vicekonsul. Se Konsul. Vicekonung betecknar vanligen en monarks omedelbare ställföreträdare i ett biland. Så brukas detta namn (eng. vice-roy) i dagligt tal om engelska kronans högtbetrodde representant i Indien och på Irland, ehuru de officiella titlarna äro "Governor general of India" och "Lord-lieutenant-general and general governor of Ireland" (se Indien, sp. 518, och Irland, sp. 857). Af samma slag var ock det vicekonungadöme, som i juli 1814 från norsk sida föreslogs för Norge under unionen med Sverige. Namnet upptogs i de svenska förslagen till norsk grundlov, men i en annan mening, som äfven blef fastslagen i den norska grundlagen (§§ 12--14, 21, 32, 75 e och h samt 77). "Vice kongen" blef nämligen icke någon permanent institution, utan tillsattes efter konungens behag och nedlade alltid sina funktioner, då konungen själf kom till Norge. Hans makt inskränktes till försäte i statsrådet, med tvenne röster vid lika röstetal. Själfständig rätt egde han (sedan tanken att göra honom äfven till riksrättens ordf. öfvergetts) endast så till vida, som han kunde vid utomordentliga tillfällen konstituera extra statsrådsledamöter. Ämbetet var således till karaktären likt ståthållarens; dock kunde till vicekonung utses endast kronprinsen och dennes äldste son. Som kunglig prins förde han hofstat (§ 75, e) och kunde ej inkallas inför stortinget, ej heller stämmas inför riksrätt. Dessutom var det särskildt föreskrifvet, att han måste bo inom Norge och ej fick lämna landet för längre tid än 3 månader. Denna sistnämnda bestämmelse vållade, att platsen endast fem gånger var besatt, nämligen en kort tid 1816 (kronprins Karl Johan), fyra månader af 1824 och ett par månader af 1833 (kronprins Oskar), maj 1856--juni 1857 (kronprins Karl), slutligen en vecka i mars 1884 (kronprins Gustaf). Redan tidigt hade man ock varit betänkt på att utsträcka den för bortovaro tillåtna tiden till 6 månader (k. prop. 1815, 1824, 1857) eller alldeles borttaga detta villkor (prop. 1827). Äfven 1844 års unionskommitté strök ut inskränkningen; men en af dess norska ledamöter reserverade sig däremot af formella skäl, med honom förenade sig norska regeringen i 1847 års "Indstilling", och lydelsen i grundlagen fick kvarstå orubbad. Lika liten framgång hade försöken att öppna tillträde till platsen för närmaste tronarfvinge i allmänhet och hans son (k. prop. 1859; enskilda förslag 1857 och 1863). Under tiden började den norska uppfattningen af själfva ämbetet undergå en förändring. I början hälsadt som en förmån för Norge och ännu af 1844 års kommitté motsägelselöst betecknadt som en sådan, betraktades ämbetet i senare tider som ett provinsmärke på Norge. Då därtill kom, att det visade sig sakna praktisk betydelse och f. ö. befarades vara egnadt att blanda en kommande konung in i partistriden, bortföll det alldeles i 1867 års kommittéförslag och blef, efter motion af Qvam 1886, 30 juni 1891 genom beslut i norskt statsråd afskaffadt. Kj. Vicekorpraler, krigsv. Se Korpral 1. Vicente [visä'ti], Gil. Se Gil Vicente. Vicentiner-alperna [vitjen-]. Se Alperna, sp. 699. Vicenza [vitje'ntsa]. 1. Provins i italienska landskapet Venezia, innesluten mellan Verona och Tyrolen i v. samt Treviso och Padua i ö. 2,735 kvkm. 518,238 inv. (1915). Nordvästliga delen uppfylles af Alpernas utlöpare; längs gränsen löpa här Monti Lessini, hvilkas högsta punkter äro