231 Vicia amphicarpa-Wickenberg 232 ket kort skaf tade i bladvecken på den 0,eo-l m. höga stjälken, som är svagt klättrande, kantig, ovingad, mer och mindre hårig, enkel eller något grenig. Bladen äro 5-7-pariga och ha småbladen, smalt omvändt äggrunda, i spetsen tvärhuggna eller något intryckta, med uddborst. Stiplerna äro half-månlika, tandade. Blommorna ha kronseglet violett, vingarna och kölen röda. Baljan blir omkr. 5 cm. lång och innehåller ett flertal grå eller bruna frön. Yicker odlas allmännast i blandning med hafre i synnerhet till grönfoder och har stort näringsvärde. Åtskilliga sorter, bland dem stor- och brunfröig s. k. sötvicker, likasom äfven hvit-blommiga och hvitfröiga sorter finnas. Kråkvicker 1. fågelvicker (kråkvicka), V. Cracca L., är en allmän, flerårig, finluden, slankig art med många blommor i klasar på utdragna skaft; dess små svarta frön kallas likasom ludd-vickerns ofta tranärter. Den är af värde sär-skildt därför, att den i olikhet med flertalet andra baljväxter går bra till på mossjord. Äfven h ä c k-yicker, V. sepium L., som har få rödvioletta blommor på korta skaft, samt skogsvicker, V. silvatica, med hvita blåstrimmiga blommor, äro goda, vildväxande mångåriga foderväxter, som liksom flera arter af släktet förordats till odling. Den tvååriga, mjukludna luddvickern, V. villosa Roth, är ett vanligt ogräs i råg och kallas som sådant vanligen tranärter. Den odlas tillsammans med råg till skörd som tidigt grönfoder. Under Världskriget användes vickermjöl i st. f. mjöl af hvete o. s. v. till bakverk. Till släktet Vicia hör äfven den vanliga b o n d-bönan 1. välska bönan (F. Faba L.). Denna för sina ätliga frön välbekanta köks-växt är en Q ,00-l ,20 m. hög, enårig ört med vanligen tvåpariga blad samt svarta och hvita blommor i fåblommiga klasar. Fröna äro stora och, liksom andra frön af ärtväxter, hvilka nyttjas som näringsämnen (ärter, bönor m. fl.), rika på stärkelse och ett proteinämne (legu-min). Bondbönan odlas, liksom i hela Europa, allmänt i Sverige (t. o. m. vid Haparanda och Kvikkjokk hinna dess frön vanligen växa ut) och i flera varieteter. t. ex. vanliga bondböna n, windsorbönan, med de största fröna och längsta baljorna, mazaganbönan, bördig, men med små frön och baljor, hästbönan 1. åkerbönan, som har smärre bönor och nyttjas som foderväxt m. fl. Bondbönans hemland är alldeles obekant. Den odlades redan i förhistorisk tid och allmänt af romare och greker m. fl., som däraf beredde bröd och gröt och i hvilkas mytologi den spelade en icke obetydlig roll. Till en särskild grupp, Ervum, hör V. hirsuta, duflins, med mycket små blommor och tvåfröiga baljor; den är allmän i åkrar och på backar. Om V. Lens se Lens. O. T. S. Ldt. (G. L-m. H. J. Dft. C. G. D.) Vicia amphicarpa, bot. Se A m fik ar p. Vic?eæ, 6ot. Se Papilionatæ. Vicin?lyta (af lat. vicin?lis, grannar emellan), miner., kristallyta, som endast med en obetydlig vinkel afviker från en i samma zon (se K r i-stallografi, sp. 1339) förekommande yta. Ofta förekomma flera sådana närbelägna ytor, hvilka ha mycket höga indices (se K r i s t a 11 o-grafi, sp. 1334), jämförda med den väl utbil- | dade ytans. Vicinalytors förekomst torde bäst förklaras så, att de tillhöra olika kristallindivider, som inbördes icke äro noggrant orienterade. Vid sammanväxning af flera kristallindivider af lägre symmetrigrad, där en polysyntetisk tvilling bildas, som oftast synes inneha en högre symmetrigrad (se Mimetiska kristaller), ha vicinala ytor en stor betydelse. I detta fall äro nämligen kristallytor, hvilka vid flyktigt betraktande synas enhetliga och plana, i själfva verket sammansatta af ett flertal vicinalytor. K. A. G. Wick [ωi'k], hufvudstad i skotska grefsk. Caithness, vid floden Wicks mynning i Nordsjön. Staden består af tre delar, egentliga W., dess nordliga fortsättning Louisburgh samt det 1805 anlagda Pulteneytown, handelns hufvudsäte, på flodens södra sida. 9,086 inv. (med förstäder; 1911). W. är en af Skottlands främsta fiskehamnar, länge hufvudstation för sillfisket, men dess illa skyddade hamn har hämmat dess utveckling; vid sydöstvind måste fartygen söka skydd vid Pulteneytown. Tillverkning af skeppståg, segelduk och nät. W. (af nord. vik) nämnes redan 1140. A. N-d. Vicka, bot. Se Yicia. Wickberg, Rudolf Maurits, pedagog, filolog, f. 4 febr. 1851 i Kungsbacka, filos. doktor (ul-timus) i Lund 1877, docent i jämförande germansk språkforskning där s. å., var lektor i franska och engelska vid Västerviks högre allm. läroverk 1883 -1916. W. har förtjänsten att genom sin of v. (1889) af den fornengelska dikten "Beowulf" ha införlifvat detta enastående diktverk med svenska litteraturen. Af hans öfriga arbeten må nämnas "üm kelterna" (i "Ur vår tids forskning", 1883). A. E. Vickel. Se Cigarr, sp. 310. Vickelbjörnen, zool. Se Yeckelbjörnen. Wickenberg, Petter Gabriel, målare, f. l okt. 1812 i Malmö, d. 19 dec. 1846 i Pau i Frankrike, son till en underofficer, sedermera anställd vid fängelset i Malmö, fick några ritlektioner som gosse samt tecknade och målade flitigt. En penninginsamling sattes i gång, och 1831 for \V. på en vedskuta till Stockholm. Där blef han elev vid konstakademien, lefds tidtals i verklig nöd, fick omsider sälja små taflor till Konstföreningen, uppmuntrades af professor Sandberg och fick en beskyddare i öfvprsto A Anokar Fig' 1' P' oiverste A. AncKar- Efter en målning af Svärd, SOm gaf honom Wetterbergh. en fristad på sitt gods Eysta under sommaren 1834, då koleran hemsökte Stockholm. I målning tycks han ej ha haft någon annan lärare än K. J. Sjöstrand, som svärmade för det sublima och heroiska i konsten. W. behandlade till en början motiv ur mytologien och historien - Hektors af sked, Andro-meda, Ossian, Kung Rings död, Den sörjande Sapfo, Eva vid Abels lik (1835, Nationalmuseum) -, försökte sig dessemellan med små genrer (Dalkarlar vid