Wickenberg 234 ett lass, 1836. Uppsala museum) och af ven med landskap (Storm vid klippig kust, omkr. 1832), idylliska månskensstämningar, landskap med kreatur, vinterbilder (Fiskare vid månsken, 1835) och porträtt (själfporträtt, 1832, Linköpings museum, J. M. Stack, 1833, Norrköpings museum, öfverste Ancfcor-svard och dennes familj, 7 porträtt). Af akademien uppmuntrades han med flera medaljer och småstipendier. Umbäranden under lärotiden hade emellertid börjat undergräfva hans hälsa ; han ådrog sig en hotande ögonsjukdom, sökte och vann - tack vare en insamling, som Konstföreningen föranstaltat - bot vid baden i Teplitz 1836, stannade ett år i Berlin, studerade där gamla holländska målare, gjorde stora framsteg, hade framgång och fick sälja sina taflor. Från 1837 äro bl. a. Landskap med vallgosse och får (Stockholms högskola), Läsande gumma (museet i Leipzig) och Fiske i månsken (Malmö museum, som äíven eger ett tidigare Vinterlandskap). Hösten 1837 begaf han sig till Paris, där han med mycken välvilja omhändertogs af porträttmålaren 0. J. Södermark, som lät honom måla i sin ateljé. Han utförde till en början ett porträtt af sin vän författaren K. A. Adlersparre (Nationalmuseum) och under vinterns lopp ett Svenskt vinterlandskap. Det sistnämnda utställdes jämte en liten genre på salongen 1838 och vann en lika betydande som oväntad framgång. Taflan inköptes för utställningslotteriet, W. fick medalj och blef i ett slag en uppmärksammad konstnär. Från s. å. äro ett par småtaflor. Landskap med kreatur (Nationalmuseum) och genren Fransk familjescen (Stockholms slott). Han fick nu ett mindre stipendium från konstakademien och 1839 den stora resepensionen, som han innehade intill 1842, då han ej begärde dess förlängning. I Paris hade han fortfarande framgång. Vinterfiske (1839) förskaffade honom stora medaljen och såldes omedelbart; en replik gick till akademien i Kouen, ett mindre exemplar till Leipzig. S. å. besökte han Belgien och Holland. Från de närmast följande åren förskrifva sig Moder vid sitt barns bädd (1839) Fig. 2. Holländskt kustpar†i i månsken (efter regn), oljemålning af Wickenberg. (Nationalmuseum, Stockholm.) och Fiskarfamilj (kvinnor vid sitt arbete framför spiseln, 1840, båda i Leipzigs museum). Till hemlandet kommo Vinterlandskap - - holländskt motiv, isbelagd sjö med staffage af människor och hästar - (1840, köptes af drottning Desideria) och Hol- ländskt kustparti i månsken efter regn (fig. 2; 1841, köptes af konungen, båda dessa målningar nu i Nationalmuseum) och s. å. Landskap med boskap (Linköpings museum). I Paris inköptes "Effet d'hi-ver" - holländskt motiv, en variant af det nyssnämnda vinterlandskapet - 1841 af Ludvig Filip för Luxembourggalleriet, och åter fick W. stora medaljen. 1842 erhöll han hederslegionen och från Sverige Vasaorden, han blef nu äfven led. af Konstakademien. S. å. målade han sin yppersta figur- Fig. 3. Fransk interiör, oljemålning af Wickenberg. (Nationalmuseum, Stockholm.) tafla, Fransfc interiör (fig. 3; en blind tiggargubbe omgifven af barn i en stuga. Nationalmuseum) och ännu ett berömdt Vinterstycke, med 12 figurer. Från de närmast följande åren äro ßarn med skottkärra (1843, Stockholms högskola), Hvila (1845, Göteborgs museum) och Æarn, som hemföra bränsle (s. å., W.s sista tafla). Hans hälsa hade aldrig varit stark, ögonsjukdomen återkom och tvang honom till overksamhet för långa tider. 1843 visade sig symtom af lungsot. Han måste uppsöka ett mildare klimat och vistades ett år i Nizza; efter ett år i Paris begaf han sig sedan hösten 1845 till Pau i Pyrenéerna, där han efter ytterligare ett år dukade under för sitt lidande. - W. skildras af sina samtida som en svärmisk och känslofull natur, törstande efter vänskap och sympati. Under tiden för sina framgångar understödde han frikostigt både sina anförvanter i Malmö och behöfvande konstnärer. Hans största nöje var musik, och han spelade själf piano och fiol. "orsaken till den sällsynt enstämmiga och hastiga framgång, som W. rönte, låg till god del i den idylliska prägeln på hans konst, den naiva gratien och den smältande stämningen däri samt det ytterst omsorgsfulla utförandet. Han ställde sig från början på en teoretiskt naturalistisk ståndpunkt, och hans konstnärliga instinkt reagerade häftigt mot de principer och metoder, som Fahl-crantz och Westin förfäktade vid akademien. Att närma sig naturen var hans ledande konstnärstanke. Själf yttrade han: "Att ur naturens källa söka former för sina idéer är att söka sanningen, och att finna den är att vara konstnär". En annan gång hette det: "I all konst ligger det sköna i det enkla; det är därför ej sagdt, att det enkla är skönt, men sanning i det enkla är skönhet". I huru hög grad