kartan "Nord-Amerika" till art. Amerika). V., som ligger mellan 100° och 110° v. lgd och öfverskäres af 70° n. br., upptäcktes 1838 af Simpson, som äfven (1839) besökte detsamma, men har senare icke spelat någon roll i dessa trakters upptäcktshistoria. -- 2. Sydpolarland. Se Polarländer, sp. 1190. 1. A. N-d. Victoriamuseet. Se Uppsala universitet, sp. 1257. Victorianer. Se Skolas ti ken, sp. 1096. Victoria-Nilen. Se Nilen, sp. 1013.

Riponfallen vid Nilens utlopp ur Victoria Njansa.

Victoria Njansa l. Ukerewe (arab. Bahari ya Pila), Nilens främsta källsjö, världens näst största sötvattenssjö, belägen vid ekvatorn, som öfverskär dess norra del, samt mellan 31° 40' och 34° 52' ö. lgd (se karta till art. Afrika). Areal 68,500 kvkm. (mer än 12 ggr Vänerns yta). Största längd från n. till s. 400 km.; största bredd 320 km. I jämförelse med de sydligare afrikanska sjöarna Tanganjika (600 m. djup) och Njassa (750 m. djup), hvilka uppstått som grafsänkor, måste V. betraktas som grund, dess största djup, i midten, är endast 81 m. Sjön är rik på ref och bankar, och då den dessutom ofta hemsökes af plötsligt inträdande, häftiga stormar, har skeppsfarten icke förrän de allra senaste åren kunnat utvecklas. Framför allt de nordliga och sydliga stränderna äro rika på öar och ögrupper, bland hvilka särskildt märkas Sesse-öarna (se d. o.) i n. v. Den största ön är Ukerewe (se d. o. 2) i s. ö. Förnämsta tillflödet är den i v. infallande Kagera-floden, hvilken alltså är att räkna som Nilens källflod. Dessutom utfaller en mängd smärre tillopp från de kringliggande platåerna, såsom Katonga i n. v., Sio, Nzoia och Yala in. ö., Gori i ö. och Simiju i s. Afloppet (se fig.) sker genom Nilen (se d. o., sp. 1013). Vattenståndet i V. i har under den tid, som mätningar företagits, visat sig vara ganska växlande. Sålunda sjönk sjöns ì nivå från slutet af 1870-talet till 1890, steg återigen för en kortare tid till 1895, men sjönk sedan fortfarande till 1902, efter hvilket år ytan åter visat tecken till att stiga. Variationerna torde stå i samband med mer eller mindre riklig nederbörd inom flodområdet. Säkerligen återfinner man i dem kortare klimatperioder (de 35-åriga s. k. Brücknerska), men några långvarigare perioder har man icke lyckats konstatera. Variationerna äro emellertid af rätt ingripande ekonomisk betydelse, eftersom under tider med lågt vattenstånd stora sträckor af de låga stränderna torrlagts, hvilka sedan vid högvatten åter förlorats för kulturen. -- V. upptäcktes först 1858 af Speke; 1862 undersöktes dess nordvästra strand af denne och Grant. Man var emellertid ännu oviss om sjöns ytvidd, legenden om en innerafrikansk jättesjö höll sig länge, tills V. 1874 kringseglades af Stanley. Ytterligare utforskades sjöns stränder 1889 af Stanley m. fl.; detaljarbeten ha senare i n. och s. utförts särskildt af Whitehouse 1899--1903. Den första lilla ångaren sjösattes på V. så sent som 1896, senare ha andra större tillkommit, och efter färdigbyggandet af järnvägen från Mombasa till Port Florence vid sjöns nordöstra ända (1903) har trafiken kunnat snabbare utvecklas. -- Litt.: C. T. Wilson, "Uganda and the Soudan" (1882), H. Johnston, "The Uganda protectorate" (1902), Chrapkowski, "Schiffahrt auf dem Victoria-Njansa" (i "Deutsche kolonialblätter", 1905). Af brittiska amiralitetet publicerades en karta öfver sjön 1908. A. N-d. Victoria regia Lindl., bot., en utomordentligt praktfull vattenväxt af näckrosornas familj (Nymphæaceœ), kallad vattnens drottning för de ofantligt stora bladens och de ståtliga blommornas skull. Österrikaren Hænke (omkr. 1801) och fransmannen d'Orbigny (1832) sågo växten i Bolivia, Pöppig (1832), som benämnde den Euryale amazonica, i Amasonfloden, men engelske botanisten Robert Schomburgk, som 1 jan. 1837 lyckats träffa den i Brittiska Guyana, var den förste, som gjorde den närmare bekant för Europa.