Han hemsände konserverade delar af densamma till bland andra Lindley, som beskref den och gaf den namnet Victoria regia (till drottning Viktorias ära). Schomburgks och andras försök att sända växten lefvande till England misslyckades. Då sände de engelske läkarna Rodie och Luchie frön förvarade i små flaskor, fyllda med rent vatten, och ur dessa, som 28 febr. 1849 emottogos i botaniska trädgården i Kew, hade redan 23 mars s. å. utvecklats friska unga plantor. Sedan dess har V. regia varit en härlig prydnad i alla större botaniska trädgårdar, där den odlas i särskildt inrättade glastäckta varmvattenbassänger ("Victoriahus"). Äfven i Sverige fanns genom kunglig frikostighet under några år af 1850-talet ett Victoriahus vid Rosendals lustslott, och ett sådant finns

Victoria regia i Bergianska trädgården vid Stockholm.

nu i Bergianska trädgården vid Stockholm (se fig.). I sitt hemland, Amasonflodens område, förekommer växten uteslutande i mera stillastående vatten, i s. k. laguner eller vattengölar, som endast under regntiden stå i förbindelse med en förbiflytande flod och den torra årstiden mången gång t. o. m. alldeles uttorka, hvarunder den tjocka rotstocken hvilar i den dyiga bottnen. När vegetationen åter börjar, uppskjuta från rotstocken långa, 2--3 cm. tjocka, med taggar tätt besatta bladskaft, hvilka äro fästa under midten af de ofantligt stora, runda, sköldformiga bladskifvorna, som ha en tvärlinje af 2 till stundom mer än 4 m. och hvilkas kanter äro rundtom uppåtvikta till en höjd af 5--15 cm. Öfre ytan är hos yngre blad klart grön, hos äldre brungrön; den undre är mörkt rosenröd till brunröd. Från bladskaftet utstråla grofva, starkt framspringande, 3--2 cm. höga ribbor ("nerver"), hvilka förgrena sig med hvarandra och innehålla ett system af större och mindre luftrum, som förläna åt bladet en så stor bärkraft, att ett 10 års barn eller en tyngd af 40--45 kg. kan uppbäras af ett större blad. Bladribbor, blomskaft, blomfoder och det undersittande fruktämnet äro mer eller mindre tätt beklädda med gröfre, något krökta eller mindre grofva och något korta taggar, hvilken beväpning är tät i synnerhet på blomskaftet och fruktämnet, synbarligen till dessa viktiga delars skydd mot angrepp af vattendjur. Mellan bladen, som betäcka stora vattenytor, men endast där solljuset har fritt tillträde, uppskjuta några cm. öfver vattenytan blommor af 20 till 40 cm. vidd, stödda undertill af 4 grofva foderblad och egande en stor mängd kronblad, som utan bestämd gräns öfvergå i ståndarna, hvilkas strängar äro platta och bladlika. Märket är strålformigt utbredt å fruktämnets topp och har flikarnas spetsar inåtböjda. Insekter öfverföra frömjölet mellan blommorna, men äfven homoklin pollination eger rum. Blommorna öppna sig mot aftonen och äro till en början enbart rent hvita; men redan andra dagen ändras färgen till rosenröd, som är starkast på de innersta ståndarlika Kronbladen och aftar utåt, så att de yttersta kronbladskransarna fortfarande förbli hvita. Under blomningen utvecklas en särdeles fin vällukt, erinrande om ananas och melon, samt därjämte i blommans inre en ovanligt hög värme, som kan uppgå till + 14° C. öfver den omgifvande luftens temperatur. Detta är en följd af en liflig andningsprocess, enär samtidigt afges en riklig mängd kolsyra. Den tjocka, köttiga fruktkapseln innehåller en mängd frön inbäddade i en svampig massa. -- En annan art af detta släkte, Victoria Cruziana, sågs redan 1819 af Bonpland i Paraguay, men namngafs först af den ofvannämnde A. d'Orbigny, som åter upptäckte densamma 1827 i de ofantliga vattengölarna utmed floden Rio Mamoré i Corrientes. Guaraniindianerna kallade denna vattenlilja yrope, som ordagrant betyder "vattenbricka", för bladens bricklika form. Storlek och form samt bladens inre byggnad äro nästan enahanda som hos V. regia, men bladen äro mera håriga på undersidan och ha kortare taggar, och blommorna äro i början krämfärgade, ej hvita. Fruktkapseln innehåller stora, stärkelserika frön, som gärna förtäras och af spanjorerna fått namnet mais del agua, "vattenmajs". Denna art fördes lefvande till Europa första gången af lektor G. Malme, som fann den vid Corumbá i brasilianska prov. Matto grosso 1903 (den andra Regnellska expeditionen). Den blommade första gången i juni 1904 i Bergianska trädgården. Litt.: G. Malme, "Några anteckningar om Victoria Lindl." (1907). O. T. S. (G. L-m.) Victoriasjön. Se Sor-kul. Victoriatus, romerskt silfvermynt, infördt efter 228 f. Kr., som skulle utgöra hälften af den grekiska denaren, men snart sjönk till tredjedelen däraf. Det tjänade till betalningsmedel i de grekiska länderna, med hvilka romarna, sedan de fått fast fot i Illyrien, kommo i närmare beröring. Myntet hade sitt namn däraf, att på dess