Victoria university-Vidakovic 254 frånsida var präglad en bild af Victoria (se d. o.). Det fanns halfva och dubbla vik-toriater. _ J- C. Victoria university [viktå7orio joniv8'siti]. Se Manchester, sp. 717, Victor?nus. en af ds s. k. trettio tyrannerna, hvilka under Gallienus' styrelse (260-268) uppträdde såsom kejsare i olika delar af romerska riket. V. behärskade ett par år en del af Gallien. ß. Tdh.» Victormus, M a r i u s (C a j u s), romersk författare, f. i Afrika, var lärare i retorik i Rom under Konstantins (d. 361). På ålderdomen öívergick han till kristna läran och uppträdde som ortodoxiens förkämpe mot arianismen samt kommenterade apostoliska bref. Han lofordas af Augustinus. Som författare är han mest känd för Ars grammatica i 4 böcker, i hvilka han jämte grammatiska och ortografiska excerpt från äldre källor behandlade metriken efter Juba. Han författade äfven filosofiska arbeten, och hans namn bäres af en kommentar till Ciceros "Rhetorica" ("De inventione"). R. Tdh.* Victor?nus, biskop af Pettau, dödad under Diocletianus (284-305), var exegetisk författare, den förste i västerländska kyrkan. Han skref De fabrica mundi, Libellus adversus omnes hœreses och en kommentar till Uppenbarelseboken. Hans skrifter äro utg. bl. a. af Migne, "Cursus completus patrologiæ latinæ" (del 5). J-C. Vict?rius (Ve t tor i), Petrus, italiensk humanist, f. 1499 i Florens, d. 1585, blef professor i grekiska och latin i Florens 1538 och senator 1553. V. hörde till sin tids mest ansedda filologer. Han utgaf bl. a. Ciceros arbeten (1534 -37) och Catos "De re rustica" (1543) samt författade kommentarer till Aristoteles (1548-84) och 38 böcker Variœ lectiones (1553-69; 3:e uppl. 1609), innehållande utmärkta förklaringar till en stor mängd antika författare. En samling af V:s Opera utgafs 1573. Hans lefnad skildrades af Benivieni (1585) och Bandini (1756). Victor-Perrin [vikt?r pärrä'], fransk marskalk. Se Victor. Victors [filtars], holländska målare. 1. Jan V. (äfven Victor och F i c t o o r), f. 1620 i Amsterdam, där han lefde ännu 1672, tillhörde Rembrandts lärjungar från slutet af 1630-talet och behandlade dels ämnen ur gamla testamentet, med figurer i kroppsstorlek, dels genreartade ämnen med mindre figurer samt porträtt. I början stod han Rembrandt nära i anordning och färg, men längre fram blef han hård i teckningen och entonig i färgen. Hans äldsta taflor äro Scipios återhållsamhet (Eremitaget, Petersburg) och Flickan, som öppnar ett fönster (Louvre, bägge 1640), .Ester och Haman, direkt inspirerad af Rembrandt (i Braunschweigs museum), och Den döende David förmanar Salomo (Köpenhamns museum, bägge 1642), Hanna och Samuel hos Eli (Berlins museum, 1645), Josef som drömtydare och Svinslakt (1648, bägge i Amsterdams Kijksmuseum). Från 1650-talet äro Tobias1 tacksägelse (1651, Münchens Pinakotek), Moses upptagande ur vattnet och Bägaren träffas i Benjamins säck (1653, bägge i Dresdens galleri) m. fl. Tandläkaren (1654, i Amsterdams Rijksmuseum) är en vacker genrebild, och goda porträtt från hans senare tid finnas, såsom af Amsterdams borgmästare Appel-man (1661, i Haarlems museum). - 2. Jakob V., troligen en släkting till den föregående, vistades 1663 i Venezia, där han ändrade sitt dopnamn till J a c o m o, och befann sig 1670 åter i Amsterdam. Af hans lifligt och friskt tecknade och målade taflor finnas en i Berlin, en i Dresden och två i Köpenhamn. I den ena af dessa senare har Jakob van Ruysdael målat landskapet och signerat det. l-2. C. R. IS".* Vi'ctrix (lat., "segrarinnan"), rom. myt., binamn på Venus (se d. o.) och på Minerva m. fl. gudinnor. Vi'ctrix cáì^sa dii'8 placuPt sed victa Cat?ni, latinsk hexameter, "segrarens sak blef gudarnas sak, den besegrade Catos" (Lucanus, "Pharsalia", l, 128). Jfr Romerska riket, sp. 737. Vicuna [-ku/nja], sp., zool., vikunjan. Se Kameldjuren, sp. 712. V?cus. plur. v i c i, lat. (grek. ó~ìfkos, hus), eg. en samling hus efter en trafikled, sedermera gata. Det fanns naturligtvis flera sådana vid i Rom, i allmänhet smalare än viæ ("bulevarder"). V?cus J?lii. stad. Se Air e 1. Vid (lat. Utus), biflod från h. till nedre Donau i Bulgarien, uppstår af tvänne källfloder, Svarta och Hvita V., på norra sidan af Kodscha Balkan, flyter v. om Plevna och faller ut i Donau 15 km. of vanför Nikopoli midt emot den rumänska staden Islas. Längd 208 km. A. N-d. Vida, Marcus Hieronymus, nylatinsk skald, f. 1480 i Cremona, Italien, d. 1560, egnade sig åt teol. studier och erhöll 1532 biskopsstiftet Alba. V. gjorde sig synnerligen fördelaktigt känd genom sina dikter på latinska språket, hvilka, under 1500-talet offentliggjorda i särskilda stycken, 1731 samlade ut-gåfvos i Padua af Volpi och 1732 i London af Russell. V. utmärkte sig särskildt som didaktisk skald och efterbildade lyckligt, ehuru väl slafviskt, Vergilius. Hans förnämsta dikt är Chrìstias (1535), hvilken Tasso skattade så högt, att han i sitt epos (se Tasso) upptog åtskilliga ställen därur. Berömda äro också de latinska dikterna De ludo scacchorum (om schackspelet; först utg. i Basel 1534) samt De bombyce (om silkesmasken). Några af V:s dikter äro öfversatta till ty., såsom "Christias" (1811 af Muller) och schackspelet (1873). R. Tdh.» Vidaa [vida], en 60 km. lång å i nordvästra Slesvig, upprinner nära Aabenraa, flyter förbi Tönder och faller vid Höjer ut i Nordsjön. 1920 blef V. i sitt nedre lopp (från staden Tönder) gräns mellan Danmark och Tyskland. E- EbS- Vida'kovic [-kåvitj], M i l o v a n, serbisk författare, f. 1780, d. 1841, grundlade den serbiska romanen 1805 genom den versifierade berättelsen Istorija o prekrasnom Josifu. Han skref moralise-