hade 1905 en förmögenhet af 52 mill. kr. Sammanlagdt åtnjöto (1914) 45,870 personer ständigt och 191,175 tillfälligt fattigunderstöd med tillhopa 15,59 mill. kr. Härtill kommo understöd åt hem- och arbetslösa, för fattiga sjuka, fattiga barn m. m., hvadan summan af 1914 utdelade fattigunderstöd uppgick till 43,52 mill. kr. Däraf betalte staden W. ensam 22,98 mill. kr. En mängd välgörenhetsinrättningar finnes: stadens asylhus, föreningen för hemlösa, kommunal arbetsinrättning, ett hem för öfvergifna barn, 10 offentliga och 28 privata barnhem m. fl. W:s vattenledningsverk anlades 1870--74, med källvatten från det 95,5 km. s. v. därom belägna Schneeberg, och 1910 anlades en ny 192 km. lång vattenledning från källor i Salza, i Steiermark, hvilka sammanlagdt beräknas kunna leverera 100 l. vatten per dag och inv. till 1940. Staden har 2 egna gasverk, i Simmering och Leopoldau, med 7 gasklockor om tills. 910,000 kbm., samt 4 elektricitetsverk för kraft och belysning med en strömíörbrukning af 161,79 mill. kilowattimmar (1914). Parker och trädgårdsanläggningar utgjorde 10,42 mill. kvm. 1914, hvaraf staten egde 6,93 mill. kvm. Bland dem märkas Stadshusparken (B C 4), Volksgarten (C 4), Hofgarten (C 5), Karlsplatz (C D 6), Stadtpark (D 5), den 1655 i fransk stil anlagda Augarten (D 1), med det stora, 1655 byggda Augartenpalais, samt framför allt Pratern (Stadt-Prater), en 1,712 har stor park af hufvudsakligen löfskog och vackra gräsmattor på södra delen af den ö, som bildas af Donau och dess kanal. Sedan 1570 tillhörig kejsarhofvet, blef den 1776 öppnad för allmänheten och är nu en af W:s befolkning lifligt besökt förlustelseplats på sön- och helgdagar, med en 1537 anlagd, 4 km. lång kastanjallé, som utgör de förnäme wienarnas favoritpromenad, flera berömda kaféer, restauranger m. m. Finanser. W:s inkomster uppgingo 1 juli 1915--30 juni 1916 till 380,49 mill. kr. och dess utgifter till 382,04 mill. kr. Kommunens egendomar af alla slag taxerades s. å. till 409,46 mill. kr. och dess samtliga tillgångar till 933,19 mill. kr. Samtidigt utgjorde skulderna 845,95 mill. kr., hvaraf 766 mill. kr. lån. Dø förnämsta inkomstposterna voro skatter med 93,7 mill. kr. och lån 47,5 mill. kr., och af utgifterna kom största anparten på undervisningsväsendet, med 43,08 mill. kr., hvaraf 40,05 mill. kr. för folkskolorna, och den näst största på kostnaden för kommunens kommersiella och industriföretag, gas, elektricitet, gatuarbeten m. m. Förvaltning. Stadens representation utgöres af 165 stadsfullmäktige (gemeinderäte), valda för 6 år af tre efter census afskilda valkorporationer samt en fjärde allmän korporation utan census. Röstberättigade voro 82,900 personer (1914). Stadsfullmäktige utvälja på 6 år en af regeringen godkänd borgmästare samt 3 viceborgmästare som stadens högsta funktionärer. Borgmästaren står i spetsen för stadsförvaltningen, som 1914 omfattade 3,306 personer med en sammanlagd aflöning af 14,42 mill. kr. Kommunens beslutande myndighet i alla frågor, som ej hemfalla under stadsfullmäktige, är uppdragen åt ett stadsråd ("borgarråd") på 30 medl. (1914), borgmästarna inräknade, valdt bland och af stadsfullmäktige. W. är som hufvudstad säte för statsregeringen och de viktigaste ämbetsverken; riksdagen, de högsta domstolarna, den militära centralförvaltningen m. m. Dess vapen är en gyllene dubbelörn i svart fält med ett hvitt kors på rödt fält. W:s omgifningar äro bekanta för sin naturskönhet och besökas lifligt af befolkningen, särskildt sommartiden. Berömda äro det i stadskretsen Hietzing belägna slottet Schönbrunn (se d. o.), Kahlengebirge (se d. o.), i n., utmed Donau, Klosterneuburg, n. om dessa, Greifenstein med en släkten Liechtenstein tillhörig restaurerad borg, Dörnbach och Neuwaldegg, i n. v., i en dal i Wienerwald, med Schwarzenbergska parken, S:t Veit, Hütteldorf, Weidlingau och Hadersdorf, med Laudonparken, samt i s. Kaltenleutgeben (se d. o.), Mödling (se d. o.), köpingen och lustslottet Laxenburg (se d. o.) samt badorten Böslau. E. A-t. Historia. W:s historia börjar i de första åren af den kristna tidräkningen med romarnas eröfring af den keltiska orten Vindomina l. Vindomna, som romarna gjorde till ett befäst läger (Vindobona), hvilket skulle behärska Donau och skydda rikets norra gräns. Marcus Aurelius dog där 180 e. Kr. Mot slutet af 200-talet blef det ett municipium och blomstrade som säte för romersk civil- och militärmakt till avarernas infall omkr. 588. Då försvinner det romerska Vindobona ur historien, ehuru det ej är antagligt, att avarerna, som bodde i befästa läger, skulle ha förstört det romerska municipiet. Ett stadssamhälle ("civitas") W. förekommer först i en handling från 1130, och 1156 blef det hertig Henrik Jasomirgotts hufvudstad och residens. Korstågen verkade kraftigt på stadens utveckling till följd af den trafik de drogo genom staden, så att vid Babenbergska ättens utgång och under landets ockupation genom Ottokar af Böhmen (1251--76) de befästningslinjer med all sannolikhet redan dragits, som ända till stadens utvidgning 1857 bestämde den inre stadens gestalt. En ny tid af makt och glans inträdde för W. 1276, då det, sedan Rudolf af Habsburg besegrat Ottokar, blef habsburgska dynastiens hufvudstad och kom att dela Österrikes öden. 1477 belägrades staden utan framgång af ungrarna, men togs 1485 af Mattias Corvinus och var hans residens till 1490. I flera århundraden fyllde W. sedan en viktig plats som Europas och kristenhetens mest framskjutna bålverk mot turkarna. 1529 och 1683 belägrades W. af dem, men räddades första gången genom Nik. af Salms tappra försvar och andra gången genom Rüdiger von Starhemberg, som höll ut belägringen, tills polacker och tyskar under Johan Sobieski af Polen och hertig Karl af Lothringen anlände till hjälp. Förstäderna förstördes emellertid vid båda tillfällena. 1645 stodo svenskarna under Torstenson utanför W., där de bemäktigade sig brohufvudet på Donaus vänstra strand, men hvarifrån de af pest och andra orsaker drogo sig tillbaka. Efter de olyckliga slagen 1805 (vid Austerlitz) och 1809 (vid Wagram) var W. korta tider (13 nov. 1805--12 jan. 1806 och 10 maj--okt. 1809) besatt af fransmännen. 1814--15 var det mötesplats för den kongress (se Wienkongressen), som eíter Napoleons fall gjorde om Europas politiska karta, och 1819 för en ministerkongress. 1848 var staden