Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wien - Vien, Joseph Marie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någon tid i händerna på det revolutionära
partiet, men återtogs 31 okt. af den kejserliga
armén. Den viktigaste tilldragelsen i W. var
sedan världsutställningen 1873. Världskriget
och dess följder framkallade 1918 och följande
år i W. ett fruktansvärdt nödläge, hvarunder
befolkningen genom brist på arbete och lifsmedel
samt importens hämmande starkt decimerades af hunger
och sjukdomar. Nöden lindrades endast delvis genom
storartade hjälpsändningar från utlandet, främst
Förenta staterna, till hvilka äfven Sverige verksamt
bidrog såväl genom varor som med pengar. Bl. a. har
svenska föreningen "Kädda barnen" i W. 1919 upprättat
en utdelningscentral, hvarifrån kläder, linne,
lifsmedel, tvål och sjukhusartiklar utdelats till
anstalter och privata, samt vårdar tills. med Svenska
Röda korset och "Svensk-österrikiska kommittén"
å sanatoriet Grimmenstein, s. v. om Wien, 400 af
kirurgisk tuberkulos lidande barn, hvilka kunna bli
fullt återställda. Svenska Röda korset har äfven
i W. bespisning för ungdom, utdelar där lifsmedel
och ombesörjer transportering af barn från W., som
mottagas i svenska hem.
Utom freden och alliansen emellan Österrike och
Spanien 1725 (se Wienska alliansen) ha följande
fyra freder slutits i W. I freden 18 nov. 1738,
hvarigenom Polska tronföljdskriget afslutades,
afträdde kejsar Karl VI konungariket Båda
Sicilierna till spanske infanten Don Carlos (Karl
III) och erhöll i ersättning hertigdömena Parma
och Piacenza. Storhertigdömet Toscana, som blifvit
ledigt genom huset Medicis utslocknande, tilldelades
hertig Frans Stefan af Lothringen (sedermera kejsar
Frans I), och dennes arfland Lothringen gafs den
afsatte polske konungen Stanislaus Leszczyński och
skulle efter hans död tillfalla Frankrike. Slutligen
förstorades konungariket Sardinien med de milanesiska
distrikten Novara och Tortona. – Freden 14 okt. 1809
afslöts i Schönbrunn, där den segerrike Napoleon tagit
sitt hufvudkvarter. Kejsar Frans I måste afträda 1)
Salzburg med Berchtesgaden, Innviertel och västra
delen af Hausruckviertel (området mellan Inn, Ager och
Traun i nuv. Öfre Österrike), som Napoleon gaf Bajern,
2) några till Böhmen hörande enklaver i öfre Lausitz,
som gåfvos åt Sachsen, 3) kretsen Villach i Kärnten,
hela Krain, Kustlandet (Trieste, Görz och Istrien)
samt det till Ungern och Kroatien hörande området
på högra (södra) stranden af Save, hvilket allt
Napoleon senare förenade till Illyriska provinserna,
4) Väst-Galizien jämte Krakau och kretsen Zamość af
Öst-Galizien samt hälften af saltverket Wieliczka till
hertigdömet Warschau, samt 5) ett område med 400,000
inv., af Öst-Galizien (1810 fixeradt till kretsarna
Tarnopol och Czortkov) till Ryssland. Österrike
förlorade därigenom öfver 110,000 kvkm. med 3
mill. inv. och afstängdes h. o. h. från Adriatiska
hafvet. Dessutom erkände Österrike de i Spanien,
Portugal och Italien vidtagna områdesförändringarna,
biträdde kontinentalsystemet och betalade 85 mill.
frcs i krigskontribution. – Wienfreden 1864, hvarigenom
det mellan Österrike och Preussen å ena sidan samt
Danmark å den andra förda kriget i Schleswig-Holstein
afslutades, kom till stånd genom preliminärer 1 aug.,
definitivt 30 okt. Danmark afträdde alla anspråk
på hertigdömena Schleswig-Holstein och Lauenburg
till kejsaren af Österrike och konungen af Preussen
samt lofvade erkänna deras dispositioner öfver
dessa länder. Hertigdömena skulle öfvertaga 29
mill. rigsdaler af danska statsskulden och ersätta
de förbundna makterna deras krigskostnader. – I
Wienfreden 3 okt. 1866 mellan kejsaren af Österrike
och konungen af Italien gaf den förre sitt bifall
till, att konungariket Lombardiet-Venezia (som i
juli s. å. afträdts till Napoleon III) förenades med
Italien, hvaremot den senare förband sig att öfvertaga
de på detta område hvilande skulderna och betala 35
mill. fl. till österrikiska statskassan.
Litt.: Schaffer, "Geologie von Wien" (3 bd, 1904–06),
"Die österreichisch-ungarische monarchie in wort
und bild", bd 1: "Wien" (1886), "W. am anfang
des XX. jahrhunderts" (2 bd, 1905–06; utg. af
österrikiska ingenjör- och arkitektföreningen)
och Petermann, "W. im zeitalter kaiser Franz
Josephs I." (1908). För stadens historia: Guglia,
"Geschichte der stadt W." (1892), "Quellen zur
geschichte der stadt W." (1895–1906) och "Geschichte
der stadt W." (1897–1900), bägge verken utg. af
fornminnesföreningen i W., Schimmer, "Alt- und
Neu-W." (2 bd, 1904), och "Statistisches jahrbuch der
stadt W." (sedan 1883; årg. 32, för 1914, utg. 1918).
Vien [via’], Joseph Marie, fransk målare, f. 1716
i Montpellier, d. 1809 i Paris, hade i sin
ungdom anställning hos en kartritare och vid en
fajansfabrik, var sedan elev af en målare Giral i
4 år, målade porträtt, kom 1740 till Paris, fick
inträde i konstakademiens skola och vann Rompriset
1743. I Rom stannade han till 1750. I opposition
mot tidssmaken hade han börjat predika återvändande
till naturen och antiken, hvilket icke behagade
de styrande vid akademien. Men 1751 blef han dock
agreerad, och 1754 blef han e. o. professor och fick
en mängd lärjungar. 1775 blef han direktör för franska
akademien i Rom och begaf sig dit, åtföljd af flera
lärjungar, bland dem David. I Rom, där han vistades
till 1781, anordnade han årliga utställningar af
elevernas arbeten. Återkommen till Frankrike, blef
han 1789 "premier peintre de sa majesté", men under
revolutionen blef han fängslad, miste tjänst och
lön och undslapp giljotinen endast därför, att han
varit Davids lärare. Han arbetade dock fortfarande
och vann 1796, vid 80 års ålder, pris i en offentlig
täfling. Han var verksam ännu året före sin död. -
V. målade hufvudsakligen klassiska ämnen, såväl
heroiska som idylliska: Dœdalus och Icarus (1754)
jämte Insomnad eremit (1750), Amurer lekande med
svanor och dujvor (1758) och S:t Ger-main och S:t
Vincent (1755) i Louvre. F. ö. kunna nämnas S:t Denis
predikar (i kyrkan S:t Roche), Priamos afreser till
grekiska kriget, Minerva,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
