någon tid i händerna på det revolutionära partiet, men återtogs 31 okt. af den kejserliga armén. Den viktigaste tilldragelsen i W. var sedan världsutställningen 1873. Världskriget och dess följder framkallade 1918 och följande år i W. ett fruktansvärdt nödläge, hvarunder befolkningen genom brist på arbete och lifsmedel samt importens hämmande starkt decimerades af hunger och sjukdomar. Nöden lindrades endast delvis genom storartade hjälpsändningar från utlandet, främst Förenta staterna, till hvilka äfven Sverige verksamt bidrog såväl genom varor som med pengar. Bl. a. har svenska föreningen "Kädda barnen" i W. 1919 upprättat en utdelningscentral, hvarifrån kläder, linne, lifsmedel, tvål och sjukhusartiklar utdelats till anstalter och privata, samt vårdar tills. med Svenska Röda korset och "Svensk-österrikiska kommittén" å sanatoriet Grimmenstein, s. v. om Wien, 400 af kirurgisk tuberkulos lidande barn, hvilka kunna bli fullt återställda. Svenska Röda korset har äfven i W. bespisning för ungdom, utdelar där lifsmedel och ombesörjer transportering af barn från W., som mottagas i svenska hem. Utom freden och alliansen emellan Österrike och Spanien 1725 (se Wienska alliansen) ha följande fyra freder slutits i W. I freden 18 nov. 1738, hvarigenom Polska tronföljdskriget afslutades, afträdde kejsar Karl VI konungariket Båda Sicilierna till spanske infanten Don Carlos (Karl III) och erhöll i ersättning hertigdömena Parma och Piacenza. Storhertigdömet Toscana, som blifvit ledigt genom huset Medicis utslocknande, tilldelades hertig Frans Stefan af Lothringen (sedermera kejsar Frans I), och dennes arfland Lothringen gafs den afsatte polske konungen Stanislaus Leszczyński och skulle efter hans död tillfalla Frankrike. Slutligen förstorades konungariket Sardinien med de milanesiska distrikten Novara och Tortona. -- Freden 14 okt. 1809 afslöts i Schönbrunn, där den segerrike Napoleon tagit sitt hufvudkvarter. Kejsar Frans I måste afträda 1) Salzburg med Berchtesgaden, Innviertel och västra delen af Hausruckviertel (området mellan Inn, Ager och Traun i nuv. Öfre Österrike), som Napoleon gaf Bajern, 2) några till Böhmen hörande enklaver i öfre Lausitz, som gåfvos åt Sachsen, 3) kretsen Villach i Kärnten, hela Krain, Kustlandet (Trieste, Görz och Istrien) samt det till Ungern och Kroatien hörande området på högra (södra) stranden af Save, hvilket allt Napoleon senare förenade till Illyriska provinserna, 4) Väst-Galizien jämte Krakau och kretsen Zamość af Öst-Galizien samt hälften af saltverket Wieliczka till hertigdömet Warschau, samt 5) ett område med 400,000 inv., af Öst-Galizien (1810 fixeradt till kretsarna Tarnopol och Czortkov) till Ryssland. Österrike förlorade därigenom öfver 110,000 kvkm. med 3 mill. inv. och afstängdes h. o. h. från Adriatiska hafvet. Dessutom erkände Österrike de i Spanien, Portugal och Italien vidtagna områdesförändringarna, biträdde kontinentalsystemet och betalade 85 mill. frcs i krigskontribution. -- Wienfreden 1864, hvarigenom det mellan Österrike och Preussen å ena sidan samt Danmark å den andra förda kriget i Schleswig-Holstein afslutades, kom till stånd genom preliminärer 1 aug., definitivt 30 okt. Danmark afträdde alla anspråk på hertigdömena Schleswig-Holstein och Lauenburg till kejsaren af Österrike och konungen af Preussen samt lofvade erkänna deras dispositioner öfver dessa länder. Hertigdömena skulle öfvertaga 29 mill. rigsdaler af danska statsskulden och ersätta de förbundna makterna deras krigskostnader. -- I Wienfreden 3 okt. 1866 mellan kejsaren af Österrike och konungen af Italien gaf den förre sitt bifall till, att konungariket Lombardiet-Venezia (som i juli s. å. afträdts till Napoleon III) förenades med Italien, hvaremot den senare förband sig att öfvertaga de på detta område hvilande skulderna och betala 35 mill. fl. till österrikiska statskassan. Litt.: Schaffer, "Geologie von Wien" (3 bd, 1904--06), "Die österreichisch-ungarische monarchie in wort und bild", bd 1: "Wien" (1886), "W. am anfang des XX. jahrhunderts" (2 bd, 1905--06; utg. af österrikiska ingenjör- och arkitektföreningen) och Petermann, "W. im zeitalter kaiser Franz Josephs I." (1908). För stadens historia: Guglia, "Geschichte der stadt W." (1892), "Quellen zur geschichte der stadt W." (1895--1906) och "Geschichte der stadt W." (1897--1900), bägge verken utg. af fornminnesföreningen i W., Schimmer, "Alt- und Neu-W." (2 bd, 1904), och "Statistisches jahrbuch der stadt W." (sedan 1883; årg. 32, för 1914, utg. 1918). Vien [via'], Joseph Marie, fransk målare, f. 1716 i Montpellier, d. 1809 i Paris, hade i sin ungdom anställning hos en kartritare och vid en fajansfabrik, var sedan elev af en målare Giral i 4 år, målade porträtt, kom 1740 till Paris, fick inträde i konstakademiens skola och vann Rompriset 1743. I Rom stannade han till 1750. I opposition mot tidssmaken hade han börjat predika återvändande till naturen och antiken, hvilket icke behagade de styrande vid akademien. Men 1751 blef han dock agreerad, och 1754 blef han e. o. professor och fick en mängd lärjungar. 1775 blef han direktör för franska akademien i Rom och begaf sig dit, åtföljd af flera lärjungar, bland dem David. I Rom, där han vistades till 1781, anordnade han årliga utställningar af elevernas arbeten. Återkommen till Frankrike, blef han 1789 "premier peintre de sa majesté", men under revolutionen blef han fängslad, miste tjänst och lön och undslapp giljotinen endast därför, att han varit Davids lärare. Han arbetade dock fortfarande och vann 1796, vid 80 års ålder, pris i en offentlig täfling. Han var verksam ännu året före sin död. - V. målade hufvudsakligen klassiska ämnen, såväl heroiska som idylliska: Dœdalus och Icarus (1754) jämte Insomnad eremit (1750), Amurer lekande med svanor och dujvor (1758) och S:t Ger-main och S:t Vincent (1755) i Louvre. F. ö. kunna nämnas S:t Denis predikar (i kyrkan S:t Roche), Priamos afreser till grekiska kriget, Minerva,