- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
331-332

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vierordt, Karl von - Viersen - Wiertz, Antoine Joseph - Vierung - Vierungstorn - Vierwaldstätteralperna - Vierwaldstättersjön

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

331 Viersen-Vierwaldstättersjön med. doktor 1876, sedan 1902 ord. honorarprofessor i Tübingen. har skrifvit bl. a. Kurzer abriss der perkussion und auskultation Q884; 14:e uppl. 1918) och utgaf 1906-09 (tills, med M. T. Schnirer) "Encyklopädie der praktischen medicin" (4 bd). K. T-dt. Viersen [fīr-], stad i preussiska reg.-omr. Düsseldorf, 15 km. s. v. om Krefeld. 30,172 inv. (1910). V. är en af hufvudplatserna vid nedre Rhen för tillverkning af sammet och plysch och har äfven, liksom kringliggande orter, ganska betydande sidenindustri, dessutom tillverkning af bomulls- och linnevaror. A. N-d. Wiertz [v?rts], A n t o i n e Joseph, belgisk målare, f. 1806 i Dinant, d. 1865 i Bruxelles, var son till en gendarm, som tjänat i franska republikens härar, studerade från 14 års ålder vid akademien i Antwerpen, vann romerska priset 1832 och väckte i Rom uppseende med en stor målning, Striden om Patroklos' lik (fullb. 1836). Han förde den med sig till Paris 1839, men den blef ej uppmärksammad på salongen och gjorde ej heller större lycka i Bruxelìes (målningen hamnade i museet i Liège, en replik finns i W:s museum i Bruxelles). Ärelystnad var W:s drif-vande kraft; hans mål var redan i ungdomen att täfla med Rubens och Michelangelo. Han fullbordade 1840 sin största tafla, Titanernas störtande (15 m. hög, 9 m. bred). S. å. blef han prisbelönad för skriften Eloge de Rubens vid en täflan, som blifvit utlyst till Rubens' 200-års-jubileum. 1848 flyttade W. till Bruxelles, där han målade Kristi triumf (vid Kristi död förjagas af grundens andar af änglarna). 1850 fick han egen ateljé, som på statens bekostnad byggdes mot villkor, att hans alster skulle stanna där. W. målade svaga porträtt för brödfödan och storslagna fantasier för äran. Till det senare slaget höra Golgatas fyrbåk (jordens mäktige, kungar, påfvar, präster uppresa med förenade krafter korset, men från den korsfäste utstrålar ljus öfver världen, målad 1859) och Polyfem uppätande Odys-seus' följeslagare (1860). Bland hans fantasimålningar äro f. ö. Den sista kanonen (den brytes i bitar och föres bort af civilisationens gudinnor). En scen i helvetet (Napoleon omgifven af rasande kvinnor, som bjuda honom människokött att mätta sig med), Ett afhugget Jiufvuds syner, Själfmördaren, Den skendödes uppvaknande, De föräldralösa, Barnamörderskan m. fl. sociala tendensbilder, i högsta grad sensationssökande. Några af målningarna äro i afsikt att ytterligare öka effekten placerade innanför titthål i museisalens väggar - i själfva verket äro bilderna föga illuderande. Flertalet af W:s senare alster är utfördt på duk enligt ett af honom uppfunnet förfaringssätt, "peinture mate" 'se d. o.), som knappast torde ha motsvarat hans förhoppningar. W:s konst visar himlastormands ansatser och gränslös själfkänsla. De groft sensationssökande ämnena kunna slå an på den yngre eller den konstnärligt ouppfostrade publiken, men fylla ej större fordringar på måleriskt innehåll. W. dog sinnessjuk. I hans ateljé, numera kallad "musée Wiertz", äro jämte målningarna samlade skisser, ett par själfporträtt och tre skulpturgrupper i marmor med ämnen symboliserande mänsklighetens historia (Lidelsernas födelse, Striden, Ljuset). På ett torg i närheten restes 1881 ett monument öfver konstnären, en grupp i brons af J. Jaquet. Jfr monografier af L. T abarre (1866) och W. Claessens (1883) samt en studie af L. Dietrichson (i "Tidskr. för bildande konst" 1875, omtryckt i samlingen "Fra kunstens verden" 1885). G-g N. Vierung [fīr-], ty. (fr. croisée), bygnk., fyrkant, "korsmidten" i skärningen mellan hufvud- och tvärskepp i en korskyrka. C. G-m. Vierungstorn [fīr-], ty. vierungsthurm, fr. tour centrale, bygnk., torn öfver midtkvadraten i en korskyrka (se Vierung). Vierungstornet är af vikt för kyrkans såväl konstruktion som hela yttre gestaltning. Korsets pelare få nämligen genom den belastning, som tornet ger, ökad motståndskraft mot den sidoskjutning, som utöfvas af hvalfbågarna under hufvudskeppets och transeptets murar, och "korsmidtens" betydelse blir i exteriören genom tornet kraftigt betonad. Ståtliga vierungstorn förekommo redan under romanska byggnadsepoken, såsom å domerna i Mainz (se d. o., fig. 1) och Worms (se Byggnadskonsten, pl. X); öfvergångsstilen visar i kyrkorna i Limburg a. d. Lahn (se Byggnadskonsten, pl. XI) och

illustration placeholder Kyrkan i Sinzig.

Sinzig (se fig.) exempel på kraftiga vierungstorn. I gotiken få dessa torn ofta formen af takryttare (se d. o.), såsom på katedralen Notre-dame i Paris (se Byggnadskonsten, pl. XI). Under renässansen och barocken var kupolen den förhärskande formen för vierungsöfverbyggnaden (se Peterskyrkan, sp. 675--678). C. G-m. Vierwaldstätteralperna [fīr-]. Se Alperna, sp. 697. Vierwaldstättersjön [fīr-], ty. Vierwaldstätter-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 3 18:40:56 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcl/0190.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free