socken, Kronobergs län. Hans sonsons son, bonden
Jonas Jonsson i Spånhult, Vislanda socken, blef gift
med Elin Ingemarsdotter, som på mödernet
härstammade från kyrkoherden Samuel Wiesel, och
deras näst äldste son Peter (se W. 1) antog efter
ett par fränder på mödernesidan namnet
Wieselgren. Jfr J. P. Nyberg, ”Wieselska
slägtregistret”, 1873.
1.
Peter (Per) Jonasson W., präst,
nykterhetsförkämpe, litteratur- och kulturhistoriker,
biograf, f. 1 okt. 1800 i Spånhult, Vislanda socken i
Värend, Småland, d.
10 okt. 1877 i
Göteborg, var son till
hemmansegaren Jonas
Jonsson (se ofvan,
släktöfversikten). Den brådmogne
gossen, som vid åtta års
ålder hade genomläst
hela bibeln och vid
tio år skrifvit ett litet
psalmhäfte samt en
predikan, sattes 1811 i
Växjö läroverk och
erhöll därvid namnet W.
efter frändesläkten. Som
sjuttonårig gymnasist
började han predika. Han erfor djupa andliga behof
och blef en religiös ”svärmare”, en s. k. ”läsare”,
midt i detta otrons och lättsinnets tidehvarf. Han var
äfven nykterhetsabsolutist redan vid 19 års ålder,
innan nykterhetsrörelsen någonstädes i världen
begynts. W:s kristendom hade från början en
praktisk riktning; den genomträngde hans personlighet
i oåtskiljaktig förening med en brinnande
fosterlandskärlek och ett omättligt kunskapsbegär. Under
hela skol- och gymnasietiden var han informator åt
barn och yngre kamrater. Student i Lund 1820,
idkade han filologiska, historiska och vittra studier
samt predikade nästan hvarje söndag. Af Schartau
och Tegnér mottog han starka intryck. 1821 fick
W., efter rekommendation af professorn i historia
Lindfors, i uppdrag att ordna grefve J. G. De la
Gardies på godset Löberöd nära Lund förvarade
historiska handlingar, och ur denna viktiga samling
för historisk källforskning utgaf han 1823—44 först
i disputationer, från 1831 i bokform, en stor mängd
värderika handlingar och många bearbetningar af
det rika materialet (se
De la Gardieska
arkivet). Sedan han 1823 promoverats till filos.
magister, fick han s. å. informatorsplats i Stockholm
hos statsrådet grefve Skjöldebrand, hvarigenom
tillfälle bereddes honom att forska i biblioteken i
Stockholm och Uppsala. I hufvudstaden, där han
stannade fem års tid, kom han i beröring med högt
uppsatta och inflytelserika personer, fick många
vedersakare och vann vänner i många, men lät ej
förmå sig att intaga någon ensidig partiståndpunkt
i religiösa, politiska eller vittra frågor. Han
kallades 1824 till docent i svensk litteraturhistoria vid
Lunds universitet och utnämndes s. å. till (lönlös)
adjunkt i estetik samt förordnades 1828 till e. o.
vice bibliotekarie och 183O till vice bibliotekarie vid
universitetsbiblioteket. Som frivillig föreläsare i
litteraturhistoria och estetik i Lund 1830—33.
hvarvid han följde ett själfgjordt estetiskt schema
och belyste detsamma med lifliga skildringar, drog
han till sig ett talrikt och ofta hänfördt
auditorium, men såg sig genom löneregleringskrångel
stängd från befordran till vare sig
bibliotekschefskapet eller professur. Han lät då prästviga sig,
1833, och mottog De la Gardies kallelse till
Västerstads och Östraby på den tiden patronella pastorat,
tillträdde det 1834 och utnämndes s. å. till prost.
Den församling han öfvertog var moraliskt
förkommen, dess frälsebönder utfattiga, försupna och
okunniga. W., som fann brännvinet utgöra roten
till detta elände, grep in med brinnande andekraft,
mod och kärleksfull uthållighet, så att han inom få
år hade omskapat sin församling, bl. a. medelst en
där bildad nykterhetsförening. Från denna tid
vardt han på allvar folktalare. På uppdrag af
nystiftade nykterhetssällskap drog han under
somrarna 1838—46 som resepredikant igenom flera
landskap, ända upp i Norrland, outtröttligt talande mot
brännvinsfloden, som då så hejdlöst öfversvämmade
riket. Det anmärktes därvid, att han aldrig höll
samma föredrag två gånger, och de flöden af
hjärtevarm och snillrik vältalighet, af kärlek och tro,
fyndighet och kunskap, som hans tal innehöllo,
förfelade icke, huru häftigt motstånd man än reste,
sin verkan på folkets uppfattning och vanor, så att
en nationell fördom småningom bröts samt
husbehofsbränningens afskaffande på lagstiftningsväg
förbereddes. 1855 gjorde han en sista långfärd som
nykterhetsapostel. — Med sina sympatier stod W.
fullständigt på religionsfrihetens och de kyrkligt
frisinnades sida. Hans predikningar hade
merendels en praktisk riktning, i det de vände sig mot
laster, lagbrott, villomeningar o. s. v.; gärna voro
de äfven systematiskt undervisande. W. fick teol.
doktors titel 1845, utnämndes 1847 till kyrkoherde
i Hälsingborg och kallades 1857 till domprost i
Göteborg. Den nitiska och oaflåtliga verksamhet han
äfven där i många riktningar utöfvado var för
samhället af djupt ingripande betydelse. Till minne
af den väldige talaren och i högsta måtto
uppoffrande själasörjaren restes 1880 på hans graf i
Göteborg en genom sammanskott åstadkommen vård
(med porträttmedaljong, utförd af Fr. Kjellberg).
En annan minnesvård, rest invid
Vislanda—Bolmens järnväg, där denna passerar hans födelsesgrård,
invigdes s. å. med minnestal af dåv. landshöfdingen
G. Wennerberg. En bronsbyst öfver W. (mod. af G.
Malmquist) restes 1910 invid k. biblioteket i
Humlegården i Stockholm, och en dylik (mod. af C.
Chronander) aftäcktes på domkyrkoplanen i Göteborg
hösten 1910.
Vid sidan af sitt historiska utgifvarvärf försökte
sig W. på diktens område med
Minnessånger ur
Wärend (1824),
Starkodds sånger (s. å.) m. fl.
Efter hand utgaf han ett icke ringa antal
akademiska disputationer, bland dem en vidlyftig svensk
klosterhistoria,
De claustris svio-gothicis
(1832—33). Det förnämsta vedermälet af hans eldiga
nitälskan för Sveriges litterära och historiska minnen
är hans i ovanlig grad sakrika verk
Sveriges sköna
litteratur, en öfverllick vid akademiska
föreläsningar (del. 1—3 1833—35, del. 4—5 1847—49; 3:e
uppl. af d. 1, om svenska kyrkans sköna litteratur,
1866), en grundritning i stor skala, som går från
äldsta tider fram till 1844. W. talar där oftare
som skald och fosterlandsvän än som lugnt
rannsakande häfdaforskare. Planen är bristfällig,