- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
337-338

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wieselgren, släkt - Wieselgren, 1. Peter (Per) Jonasson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

socken, Kronobergs län. Hans sonsons son, bonden Jonas Jonsson i Spånhult, Vislanda socken, blef gift med Elin Ingemarsdotter, som på mödernet härstammade från kyrkoherden Samuel Wiesel, och deras näst äldste son Peter (se W. 1) antog efter ett par fränder på mödernesidan namnet Wieselgren. Jfr J. P. Nyberg, ”Wieselska slägtregistret”, 1873.

illustration placeholder

1. Peter (Per) Jonasson W., präst, nykterhetsförkämpe, litteratur- och kulturhistoriker, biograf, f. 1 okt. 1800 i Spånhult, Vislanda socken i Värend, Småland, d. 10 okt. 1877 i Göteborg, var son till hemmansegaren Jonas Jonsson (se ofvan, släktöfversikten). Den brådmogne gossen, som vid åtta års ålder hade genomläst hela bibeln och vid tio år skrifvit ett litet psalmhäfte samt en predikan, sattes 1811 i Växjö läroverk och erhöll därvid namnet W. efter frändesläkten. Som sjuttonårig gymnasist började han predika. Han erfor djupa andliga behof och blef en religiös ”svärmare”, en s. k. ”läsare”, midt i detta otrons och lättsinnets tidehvarf. Han var äfven nykterhetsabsolutist redan vid 19 års ålder, innan nykterhetsrörelsen någonstädes i världen begynts. W:s kristendom hade från början en praktisk riktning; den genomträngde hans personlighet i oåtskiljaktig förening med en brinnande fosterlandskärlek och ett omättligt kunskapsbegär. Under hela skol- och gymnasietiden var han informator åt barn och yngre kamrater. Student i Lund 1820, idkade han filologiska, historiska och vittra studier samt predikade nästan hvarje söndag. Af Schartau och Tegnér mottog han starka intryck. 1821 fick W., efter rekommendation af professorn i historia Lindfors, i uppdrag att ordna grefve J. G. De la Gardies på godset Löberöd nära Lund förvarade historiska handlingar, och ur denna viktiga samling för historisk källforskning utgaf han 1823—44 först i disputationer, från 1831 i bokform, en stor mängd värderika handlingar och många bearbetningar af det rika materialet (se De la Gardieska arkivet). Sedan han 1823 promoverats till filos. magister, fick han s. å. informatorsplats i Stockholm hos statsrådet grefve Skjöldebrand, hvarigenom tillfälle bereddes honom att forska i biblioteken i Stockholm och Uppsala. I hufvudstaden, där han stannade fem års tid, kom han i beröring med högt uppsatta och inflytelserika personer, fick många vedersakare och vann vänner i många, men lät ej förmå sig att intaga någon ensidig partiståndpunkt i religiösa, politiska eller vittra frågor. Han kallades 1824 till docent i svensk litteraturhistoria vid Lunds universitet och utnämndes s. å. till (lönlös) adjunkt i estetik samt förordnades 1828 till e. o. vice bibliotekarie och 183O till vice bibliotekarie vid universitetsbiblioteket. Som frivillig föreläsare i litteraturhistoria och estetik i Lund 1830—33. hvarvid han följde ett själfgjordt estetiskt schema och belyste detsamma med lifliga skildringar, drog han till sig ett talrikt och ofta hänfördt auditorium, men såg sig genom löneregleringskrångel stängd från befordran till vare sig bibliotekschefskapet eller professur. Han lät då prästviga sig, 1833, och mottog De la Gardies kallelse till Västerstads och Östraby på den tiden patronella pastorat, tillträdde det 1834 och utnämndes s. å. till prost. Den församling han öfvertog var moraliskt förkommen, dess frälsebönder utfattiga, försupna och okunniga. W., som fann brännvinet utgöra roten till detta elände, grep in med brinnande andekraft, mod och kärleksfull uthållighet, så att han inom få år hade omskapat sin församling, bl. a. medelst en där bildad nykterhetsförening. Från denna tid vardt han på allvar folktalare. På uppdrag af nystiftade nykterhetssällskap drog han under somrarna 1838—46 som resepredikant igenom flera landskap, ända upp i Norrland, outtröttligt talande mot brännvinsfloden, som då så hejdlöst öfversvämmade riket. Det anmärktes därvid, att han aldrig höll samma föredrag två gånger, och de flöden af hjärtevarm och snillrik vältalighet, af kärlek och tro, fyndighet och kunskap, som hans tal innehöllo, förfelade icke, huru häftigt motstånd man än reste, sin verkan på folkets uppfattning och vanor, så att en nationell fördom småningom bröts samt husbehofsbränningens afskaffande på lagstiftningsväg förbereddes. 1855 gjorde han en sista långfärd som nykterhetsapostel. — Med sina sympatier stod W. fullständigt på religionsfrihetens och de kyrkligt frisinnades sida. Hans predikningar hade merendels en praktisk riktning, i det de vände sig mot laster, lagbrott, villomeningar o. s. v.; gärna voro de äfven systematiskt undervisande. W. fick teol. doktors titel 1845, utnämndes 1847 till kyrkoherde i Hälsingborg och kallades 1857 till domprost i Göteborg. Den nitiska och oaflåtliga verksamhet han äfven där i många riktningar utöfvado var för samhället af djupt ingripande betydelse. Till minne af den väldige talaren och i högsta måtto uppoffrande själasörjaren restes 1880 på hans graf i Göteborg en genom sammanskott åstadkommen vård (med porträttmedaljong, utförd af Fr. Kjellberg). En annan minnesvård, rest invid Vislanda—Bolmens järnväg, där denna passerar hans födelsesgrård, invigdes s. å. med minnestal af dåv. landshöfdingen G. Wennerberg. En bronsbyst öfver W. (mod. af G. Malmquist) restes 1910 invid k. biblioteket i Humlegården i Stockholm, och en dylik (mod. af C. Chronander) aftäcktes på domkyrkoplanen i Göteborg hösten 1910. Vid sidan af sitt historiska utgifvarvärf försökte sig W. på diktens område med Minnessånger ur Wärend (1824), Starkodds sånger (s. å.) m. fl. Efter hand utgaf han ett icke ringa antal akademiska disputationer, bland dem en vidlyftig svensk klosterhistoria, De claustris svio-gothicis (1832—33). Det förnämsta vedermälet af hans eldiga nitälskan för Sveriges litterära och historiska minnen är hans i ovanlig grad sakrika verk Sveriges sköna litteratur, en öfverllick vid akademiska föreläsningar (del. 1—3 1833—35, del. 4—5 1847—49; 3:e uppl. af d. 1, om svenska kyrkans sköna litteratur, 1866), en grundritning i stor skala, som går från äldsta tider fram till 1844. W. talar där oftare som skald och fosterlandsvän än som lugnt rannsakande häfdaforskare. Planen är bristfällig,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 3 18:40:56 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcl/0193.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free