öfverskådlighet saknas, hugskott och felaktiga detaljer
är det godt om i arbetet, men man möter där
städse en själfständigt och originellt dömande,
demokratiskt klarsynt kritiker med skatter af lärdom
och nya, snillrika idéer, uttryckta i en stil, hvars
bildrikedom är af upplifvande art. Gifvet var, att
W:s nykterhetsifran skulle hindra honom att trots
erkännande af den poetiska halten i t. ex. Bellmans
skaldskap åt denna riktning inom poesien egna
rättvis uppskattning. Af Svenska akad. erhöll W. 1863
Karl Johans pris för sina litterärhistoriska
förtjänster. Ett annat storverk var hans medarbetarskap
i ”Biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenska
män” (23 bd, 1835—57), utg. af Sondén (t. o. m.
bd 2), Palmblad och W. Den sistnämnde har däri
(under signaturen
—n) författat nära hälften, i det
att hans bidrag utgöra 778 biografier, sammanlagdt
10 1/2 bd. Äfven till samma arbetes nya följd,
”Svenskt biografiskt lexikon” (10 bd, 1857—1907),
lämnade han en mängd bidrag. Vidare märkas
Ny Smålands beskrifning inskränkt till Vexiö stift
(3 bd, 1844—46, med Bihang 1847; ett
topografiskt och arkeologiskt arbete) samt
Sydskandinarernas förstfödslorätt, ett bidrag till kritik af
Skandinaviens urhäfder (1846). I handskrift utarbetade
han ”Bidrag till en svensk vapentolkning och
ättlära för äldre tider” (till 1625), hvaraf största delen
ingått i artiklar i ”Biogr. lex.” — För Sveriges
räddning undan dryckenskapslastens ekonomiska
och moraliska fördärf verkade W. icke blott med
talarens tunga, utan äfven i en mängd skrifter, bl. a.
Hvad skall man säga om detta nykterhetsväsen, i
fall man annars tror Guds ord? (1837) och
Historik öfver svenska bränvinslagstiftningen under 200
år (1840). Hans
Samlade skrifter i
nykterhetsfrågan utgåfvos af Studenternas helnykterhetssällskap
i Uppsala 1903—04 (2 bd). Han redigerade
1838—47 tidtals ”Nykterhetsvännernas tidning”.
Vidare finnas af honom minnessånger öfver aflidna
samt predikningar, tidnings- och tidskriftsuppsatser
m. m. till ganska stort antal. — Lefnadsteckningar
öfver W. ha skrifvits af sonen S. Wieselgren (1900
samt kortare i serien ”Svenskar” 1907), V. Rudin
(1910), O. Mannström (s. å.) och J. Bergman (1912).
A. Zorns målning ”En skål i Idun”. (Talaren är Harald
Wieselgren.)
2.
Harald Ossian W., den föregåendes son,
biblioteksman, biografisk skriftställare och publicist,
f. 2 nov. 1835 i Västerstads församling i Skåne, d.
17 mars 1906 i Stockholm, blef student i Lund
1852 och ingick efter aflagd kansliexamen 1854 som
e. o. amanuens vid k. biblioteket i Stockholm, men
återvände till Lund och promoverades där till filos.
doktor 1856. Detta och följande år tjänstgjorde
han vid läroverk i Hälsingborg och Stockholm
samt under några månader som t. f.
konsistorienotarie under biskopsvisitationer i Lunds stift
och som t. f. kanslerssekreterare för Lunds
universitet. Under ett halft års vistelse i Paris
(1856—57) egnade han arbete åt arkivforskning
och åt franska tidningspressen i skandinavistisk
rikning. Efter återtagen tjänstgöring vid k.
biblioteket förordnades han till andre amanuens 1858,
utnämndes till andre amanuens 1861 och till förste
s. å. samt var bibliotekarie där 1877—1900.
Under 13 år (1857—70) var han dessutom
bibliotekarie hos hertig August af Dalarna. 1864 företog
W. en utländsk resa med offentligt uppdrag
beträffande den blifvande nybyggnaden för k.
biblioteket. Han redigerade 1857—65 ”Svenskt
biografiskt lexikon. Ny följd” (bokstäfverna A—K)
och 1866—79 ”Ny illustrerad tidning” (se d. o.),
om hvars utveckling han inlade stor förtjänst. Af
de hundratals biografier och porträtt-texter han
författat i nämnda tidning utgaf han 1880 ett urval
af femtio nekrologer under titeln
Ur vår samtid.
Hans
Bilder och minnen (1889) innehålla bl. a.
”riksdagsgalleri” (ur ”Stockholms dagblad”) och
”dödsrunor” (ur ”Ny illustr. tidn.” och kalendern
”Svea”). I den biografiska konsten torde W. ha
varit den främste bland sin samtids svenskar. Hans
kringsynthet på politikens, lärdomens och
publicitetens områden i förening med sympatisk
uppfattning samt ett klart, smidigt och omväxlande
framställningssätt gjorde honom särdeles egnad för
lefnadstecknarens värf. Omfångsrikare biografiska
arbeten af honom äro
Lars Johan Hierta (1881),
”som i sakrikedom och framställningskonst tillhör
våra bästa monografier” (K. Warburg), och
Cavour,
Italiens befriare (1884). Nämnas må ock
porträtt-texterna
Præsides för den svenska
konstakademien under hennes första tre halfsekel
1735—1885 (1897) samt konstnärsskildringarna
Johan
Fredrik Höckert (1900) och
Johan August
Malmström (1904). W. skref äfven artiklar i
”Historisk tidskrift”, i ”Sv. landsmålsföreningarnas
tidskrift”, i ”Ymer”, i ”Antiqvarisk tidskrift för
Sverige”, i ”Samlaren”, i Nordisk familjebok,
i ”Ord och bild”. Han meddelade flera år i
”Aftonbladet” och ”Stockholms dagblad” resebilder
från forna svenska besittningar (Finland,
Östersjöprovinserna, Pommern). I bokform utgåfvos hans
resebref
Öfver Atlanten (1876). Vidare märkas hans
småskrifter
I gamla dagar och i våra (1900—02).
I Svenska fornskriftssällskapets styrelse var W.
medlem under en följd af år, och i dess
