”Samlingar” utgaf han ”Helige Bernhards skrifter”
(1855—66). I ”Studentföreningen Verdandis småskrifter”
författade han åtskilliga häften (n:r 7, 34 och 60).
W. var 1862 medstiftare af Sällskapet
Idun
(se d. o.) i Stockholm och till sin död dettas
sammanhållande kraft. 1863 började han
tillsammans med A. Key en serie offentliga
föreläsningar i hufvudstaden, hvilka sedermera
öfvertogos och leddes af en kungl. direktion, till
dess det till dennas förfogande ställda statsanslaget
indrogs. W. var i vida kretsar känd och uppskattad
som sällskapsman med aldrig sinande humor och
en märkvärdig förmåga att blixtsnabbt uppfatta
samt i talets form belysa en situation, på en gång
lekande och meningsfullt, hvarvid exemplifieringen
hämtade styrka ur hans ovanligt omfattande
beläsenhet och minne. Han blef 1896 led. af Vitt. hist.
o. ant. akad. och höll där sitt inträde med afh.
Drottning Kristinas bibliotek och bibliotekarier före
hennes bosättning i Rom. Han var 1901—06 en af
kommitterade för tryckfrihetens vård. 1895 lät
Sällskapet Idun öfver honom slå en medalj (mod.
af J. A. Lindberg) med anledning af hans fyllda 60
år. A. Zorns träffsäkra porträtt af W. i målningen
”En skål i Idun” (se fig.) har blifvit världsbekant.
En rik samling bref till W. lämnades af hans son
efter hans död till k. biblioteket. Se V. Gödel,
”H. W.” (i ”Ord och bild”, 1905), och K.
Warburgs nekrolog öfver W. i ”Göteborgs handels- och
sjöfartstidning” 19 mars 1906.
3.
Per Sigfrid W., den föregåendes
broder, ämbetsman, politiker, nykterhetsfrämjare och
vitter författare, f. 26 nov. 1843 i Västerstads
församling i Skåne, d. 11
okt. 1910 i Göteborg,
blef student i Uppsala
1861 och filos. doktor
1869 samt tog i Lund
examen till
rättegångsverken 1870.
Inskrifven som auskultant i
Göta hofrätt 1870, blef
han 1872 tredje
rådhuskanslist i Göteborg
och s. å. vice
häradshöfding, 1874
sekreterare i Göteborgs
poliskammare, 1884
justitierådman i samma stad
och s. å. led. af förstärkta lagberedningen. Han
utnämndes 1885 till generaldirektör och chef för
Fångvårdsstyrelsen. — Sedan W. i Göteborg gjort
sig bemärkt som föreläsare och genom uppsatser i
pressen, anförtroddes tidigt kommunala uppdrag åt
honom, och några år senare fick han tillfälle att
göra sig gällande på politikens område. Han var
1876—87 en af Göteborgs stads representanter i
riksdagens Andra kammare och slöt sig från början
till kammarens s. k. center, inom hvilken han efter
några år intog en ledande ställning. De moderata
och frihandelsvänliga åsikter han där lade i dagen
fortsatte han att förfäkta som ledamot af Första
kammaren, dit han hösten 1887 invaldes af
Göteborgs stad, och representerade staden ända till sin
död. Till 1878 års kyrkomöte var W. vald som
suppleant inom både Göteborgs och Skara stift. I
sin verksamhet på fångvårdens område fullföljde
han hvad hans föregångare G. Fr. Almquist
påbörjat, i syfte dels att genom utvidgad tillämpning
af cellsystemet undantränga gemensamhetsfängelset
i möjlig mån, dels att genom lämpligt ordnande af
de frigifnes rätt att förfoga öfver sin arbetsförtjänst
samt genom främjande af verksamheten för deras
understödjande motverka deras återfall i brott. I
förstnämnda syfte togs ett genomgripande steg
genom lagen 29 juli 1892 om straffarbetes och
fängelsestraffs verkställande i enrum. Under den tid
W. ledde svenska fångvården blef antalet af rikets
centrala straffanstalter nedbringadt från åtta till
fyra och det återstående gemensamhetsfängelset för
kvinnor anordnadt efter nattcellsystemet, hvarjämte
de gamla kronoarbetsstationerna ersattes af
tidsenligt ordnade tvångsarbetsanstalter. Det andra
syftemålet främjades genom reglementet 24 okt. 1890
ang. fångars arbetspremier samt genom förbättrad
arbetsdrift, sedan fångvården från olika
statsadministrationer öfvertagit arbetsuppgifter, för hvilkas
ombesörjande fångpersonalen uppöfvas i flerahanda
slag af yrkeskunnighet. W. utsågs till Sveriges
ombud vid åtskilliga utländska kongresser för
fångvårdsärenden. Inom riksdagen användes W. i
lagutskottet (1877—78) och kanslideputationen
(1879—80) samt satt i tio tillfälliga utskott (1882,
1883, 1885, 1890, 1893, 1895, i två 1896 samt
1900 och 1901), som ordf. i alla utom de två första,
hvarjämte han tillhörde det särskilda utskott, som
1902 behandlade lagförslagen om tvångsuppfostran
af minderåriga förbrytare och vanvårdade barn.
Han var äfven led. af tvångsuppfostringskommittén
1896. Han kallades till led. eller hedersled. af
fångvårdssällskap i Frankrike, England och Schweiz.
1898 blef han hedersled, af Vet. o. Vitt. samh. i
Göteborg. — I striden mot spritdryckernas sociala
härjningar deltog W. nitiskt. Vald till
ledamot af Göteborgs utskänkningsbolags styrelse 1874,
genomförde han flera nykterhetsfrämjande reformer
i öfverensstämmelse med ”Göteborgssystemets”
ursprungliga syfte (se
Göteborgssystemet). I
sin 1880 utg. skrift
Om svenska
bränvinslagstiftníngen 1855—77 öppnade han fejd mot 1878 års
kommittés förslag att frångå 1855 års grunder för
brännvinslagstiftningen, med den påföljd, att dessa planer
omintetgjordes och W. insattes i kommittén, som
därvid fick i uppdrag att afge förslag om
beskattning af maltdrycker. Äfven i den internationella
dryftningen af denna betydelsefulla fråga deltog W.
Hans skrift
Göteborgssystemet, dess uppkomst,
syften och verkningar (1881) blef på begäran öfv. till
både engelska och tyska (1882; 2:a uppl. 1886).
De uppsatser, i hvilka han 1883 drog i härnad mot
den s. k. ringrörelsens brännvinspolitik, öfversattes
till tyska (”Der branntwein im programme der
arbeiterringe”, 1884), och hans efter det
nykterhetsvänliga partiets seger vid 1885 års riksdag utg.
redogörelse för striderna om svenska
brännvinslagstiftningen 1835—85 öfversattes och trycktes i
Tyskland, England och Amerika samt utgafs äfven
på franska. W. utsågs till ledamot i 1886 och 1889
års kommissioner för utgifning och spridning af
skrifter till nykterhetens befrämjande och vardt
efter M. Huss’ afgång ordförande i den senare
kommissionen. I Svenska nykterhetssällskapet var han
ordf. från 1893. Den berättelse W. på anhållan af
bestyreisen för tredje internationella
