345 Viète-Vieussens 346 des photochemischen klimas im arktischen gebiete (1898), Influence de la lumière solaire diffuse sur le développement des plantes (1898) och Die stellung der Uüten zum lichte (1901). W. utgaf äfven utmärkta läroböcker (från 1881), samlade i Elemente der wissenschaftlichen botanik (3 bd, själfstän-diga i flera uppl.). Han var led. af Vet. soc. i Uppsala (1887) och af sv. Vet. akad. (1912) samt blef 1907 med. hedersdoktor vid Linnéjubileet i Uppsala. _ C. Lmn. Viète [viat], F ra ne o i s, fransk matematiker, f. 1540 i Fontenay (Poitou), d. 1603 i Paris, blef efter afslutade juridiska studier advokat i Paris, var sedermera någon tid led. af parlamentet (öfverdomstolen) i Kennes och utnämndes 1580 till "maítre de requëtes" vid parlamentet i Paris, i hvilken egenskap han 1589 åtföljde parlamentet vid dess förflyttning till Tours. Den tid, som icke upptogs af ämbetsgöromålen, egnade V. med stor framgång åt matematiska studier och forskningar, särskildt inom algebran och ekvationsteorien, hvars grundläggare han i viss mening kan kallas. Så förbättrade han väsentligen det algebraiska beteckningssättet gencm att konsekvent använda bok-stäfver äfven för att utmärka de bekanta storheterna i en ekvation och genom att införa lämpligare symboler för de obekanta storheternas digni-teter i st. f. de äldre osystematiska tecknen (jfr Bokstafsräkning). Han använde nämligen stora bokstäfver (versaler) för alla förekommande storheter, utmärkte de bekanta genom konsonanterna B, C, D etc. och de obekanta genom vokalerna A, E, I etc. samt betecknade de olika digni-teterna af A genom A, A quadr., A cubus o. s. v.; dock bibehöll han vid numeriska ekvationer de äldre tecknen N, Q, C etc. Inom ekvationsteorien angaf han metoder för ekvationers transformation, t. ex. så, att andra termen försvinner eller rötterna ökas med en gifven konstant storhet, hvarjämte han uttryckte koefficienterna till ekvationer med blott positiva rötter som symmetriska funktioner af dessa rötter. Genom att införa enkla substitutioner löste han kubiska och bikvadratiska ekvationer samt sysselsatte sig äfven, ehuru ej fullt så framgångsrikt, med approximativ lösning af numeriska ekvationer. I sammanhang härmed förtjänar nämnas, att han visade, att de bekanta problemen "trisectio anguli" och "duplicatio cubi" kunna reduceras till lösning af en kubisk ekvation och att det s. k. "casus irreductibilis", d. v. s. det slag af kubiska ekvationer, där alla tre rötterna äro reella, kan lösas genom införande af trigonometriska funktioner. Från V. härrör äfven formeln för sin n O uttryckt som en funktion af sin O och cosQ samt ett sätt att bestämma värdet af n genom ett oändligt antal kvadratrotsutdragningar. Till slut må tilläggas, att V. genom att tillämpa algebran på geometrien förberedde upptäckten af den analytiska geometrien och att han äfven sysselsatte sig med frågor ur den obestämda analysen. - V. var äfven känd för sin stora skicklighet att dechiffrera diplomatiska depescher och intresserade sig lifligt för den brännande frågan om en kalenderreform. Ett af honom framställdt förslag därtill invecklade honom i en mindre lycklig strid med Clavio. Af V.s skrifter må nämnas Canon mathematicus (1579), innehållande de trigonometriska funktionerna för hvarje minut med 5 decimaler, Isagoge in artem analyticam (1591) och De œquationum recognitione et emendatione (utg. 1615). Af V:s samlade arbeten ombesörjde F. van Schooten 1646 en upplaga med titeln Opera mathematica in unum volumen congesta. Wieth-Knudsen [vit-], Knut Asbjörn, dansk nationalekonom, f. 8 jan. 1878, blef student 1897 och vann 1900 universitetets guldmedalj, bleí politisk kandidat 1902 och tog politisk doktorsgrad 1908. Han var 1909-13 "kontorchef" i Internationella landtbruksinstitutet i Kom. Han sökte 1911 förgäfves en professur vid universitetet, men blef 1920 "lektor" i nationalekonomi vid landtmannahögskolan. 1919 öfvertog han ledningen af veckoskriften "Det nye Nord". Han har författat bl. a. Formerelse og fremskridt (1903), Hovedtrœk af landboreformerne i Rusland (1911), Der mensch (försök till en antropologisk systematik, 1912). B.Ebg. Viëtor [fi'etår], Wilhelm, tysk fonetiker och språklärare, f. 25 dec. 1850 i Kleeberg, Nassau, d. 1918, från 1884 professor i engelsk filologi vid universitetet i Marburg, framlade ett reformprogram för språkundervisningen i sin skrift Der sprachunter-richt muss umkehren! (1882; 3:e uppl. 1905), och en skandinavisk förening för samma reformsyfte har uppkallat sig efter hans därvid begagnade signatur, Quousque tandem (se d. o.). Bland V:s of riga arbeten må nämnas Elemente der pho-netik und orthoeme des deutschen, englischen und jranzösischen (1884; 5:e uppl. 1905), Die ans-sprache des schriftdeutschen (2:a uppl. 1890; 8:e uppl. 1911), Einführung in das studium der englischen philologie (1888; 3:e uppl. 1903), Die northumbrischen runensteine (1895) och Shakespeare's pronunciation (1906). Han redigerade 1880-85 "Zeitschrift fur orthographie" och 1888-93 "Phonetische studien", sedan 1894 fortsatta under titeln "Die neueren sprachen". F. ö. må framhållas V:s ifriga verksamhet för reformer i den tyska rättskrifningen. Ad. N-n. Viëtri (V. sul m ar e), stad i italienska prov. Salerno, omkr. 2 km. s. v. om staden Salerno, vid Salernobukten och vid mynningen af en dalgång, Cava-dalen, som öppnar sig åt n. v. till Kam-panerslätten. Omkr. 8,600 inv., inberäknadt om-gifningen. Staden besökes mycket af turister, som därifrån göra utflykter till Amalfi och uppför Cavadalen till staden Gåva med dess ryktbara benediktinkloster. I dalgången ligga flera industriella verk, däribland inemot ett tjugutal papperskvarnar. A. N-d. Vietusjokk. Se Teusajaure. Vieussens Tviösa'], Eaymond de, fransk anatom, f. 1641, d. 1716, blef 1671 läkare vid hospitalet Saint-Éloy i Montpellier, kallades därifrån till Paris som läkare hos hertiginnan af Mont-pensier, men återvände efter hennes död till sin förra ställning i Montpellier. V. egnade sig med förkärlek åt anatomiska studier öfver nervsystemet, hvilkas resultat han 1685 utgaf under titeln Neurologia universalis, hoc est omnium humani cor-poris nervorum simul ac cerebri, medullæque spi-nalis descrivtio anatomica. Den af hvit substans bestående hufvudmassan af hjärnhemisfärerna bär ännu efter honom namnet centrum semiovale Vieus-