347 Vieusseux-Viflar 348 senii. Senare offentliggjorde han viktiga anatomiska och patologisk-anatomiska undersökningar öfver hjärtat och blodkärlen i Novum vasorum corporis humani systema (1705), Nouvelles décou-vertes sur le coeur (17C6) och De la structure et des causes du mouvement du coeur (1715). Han utgaf vidare arbeten öfver hörselorganets anatomi, såsom Traité sur la structure de Voreille (1714), m. m. Efter hans död utkom i 4 bd Histoìre des maladies internes (1774-75). H. T-dt. Vieusseux [viöso], Giovanni Pietro (G i-ampietro), italiensk bokförläggare, af en från Schweiz bördig familj, f. 1779 i Oneglia, d. 1863, öppnade 1820 i Florens ett stort anlagdt läsekabi-nett, utgaf 1821-33 "Antologia italiana", den bästa italienska tidskriften på sin tid, sedan 1827 landtbrukstidskriften "Giornale agrario toscano" och sedan 1842 den historiska tidskriften "Archivio storico italiano". 1864 restes i Florens en genom nationalsubskription åstadkommen minnesvård öfver V. Affären fortsattes af hans brorson E u g e n i o V. Vieux-Condé [viö-kåd?], by. Se Co n de l, sp. 627. Vieux-laque |~viö-la'k], fr. ("gammal lackering"), den i konsthandeln brukliga benämningen på äldre kinesiska och japanska lackerade arbeten, hvilka under ostindiska kompaniernas tid (16CO-17CO-talen) i mängd infördes till Europa. Se Lackarbeten. Vieux Saxe [viö sa'kks], fr. ("gammalt sachsiskt"), Meissenporslin från 1700-talet (se Porslin, sp. 1401 samt fig. 4 o. 5). Vieux sèvres [viö sävr], fr. ("gammalt sèvres-porslin"). Se Paté, sp. 219, och Porslin, sp. 1401 samt fig. 2 o. 3). Vieuxtemps [viöta7], Henry, belgisk violinist, f. 17 febr." 1820 i Verviers, d. 6 juni 1881 i Mustapha supérieur, Alger, gjorde redan som gosse en konsertresa i sitt fädernesland, hvarunder han väckte Bériots intresse till den grad, att denne erbjöd sig bli hans lärare och tog honom med sig till Paris. Sedan Bériot efter revolutionen 1830 afrest till Italien, hade V. icke vidare någon lärare i violinspel. Däremot studerade han harmoni i Wien för Sechter 1833 och i Paris för Keicha 1835. Samtidigt hade han redan börjat sina vidsträckta konsertresor, som gjorde honom bekant med Spohr, Molique, Paganini m. fl. storheter och framdeles förde honom ej blott kring nästan hela Europa (Stockholm 1860, 1868, 1876), utan äfven flera gånger till Amerika (1844, 1857, 1870). Sin första större framgång som kompositör och virtuos vann han i Bruxelles 1840 med sin E-dur-konsert och sin A-dur-fantasi. 1846-52 var han anställd som kejserlig soloviolinist i Petersburg och 1871-73 som violinprofessor vid konservatoriet i Bruxelles, en plats, som han måste lämna på grund af en förlamning i vänstra sidan, men återtog 1877. - V. ställes vanligen jämte Bériot i spetsen för dan moderna franska violinskolan. Han egde fullkomlig intonation, oöfverträfflig stråkföring, bred ton, och hans stackato i både ned- och uppstråk var en specialitet. Som tonsättare har han jämförts med Meyerbeer så till vida, som han å ena sidan ej saknade uppfinningsförmåga, melodiskönhet och utomordentligt skicklig effektberäkning, men å andra sidan äfven gjorde sig skyldig till bombastiskt teaterpatos och tillfälliga förirringar på trivialitetens område. Hans kompositioner stå hos violinister i högt anseende. Mest kända äro 6 stora konserter samt åtskilliga kapriser och fantasier. Sedan 1860 var V. led. af Mus. akad. i Stockholm. En staty öfver honom restes 1898 i Verviers. Biogr. af Kufferath (1883) och Kadoux (1893). A. L.* Vieweg [f?v-], Hans Friedrich, tysk bokhandlare, f. 1761 i Halle, d. 1835, började förlags- och tryckeriverksamhet i Berlin 1786, flyttade 1799 till Braunschweig, där han småningom utvidgade sin affär till en af Tysklands mera betydande. Alxinger, Goethe, bröderna Humbcldt, F. von Kleist m. fl. tillhörde förlaget. Y:s son Eduard Y. (1797--1869) bragte förlaget till ytterligare blomstring och intresserade sig särskildt för de naturvetenskapliga arbetena. Eduards son Heinrich V. (1826-90) öfvertog sedan ledningen. Förlaget, nu kalladt Vieweg & sohn, omfattar numera väsentligen vetenskapliga arbeten. Vifgage [vivg?j], fr., jur. Se Mortgage. Viflar 1. Snabelbaggar, Curculionidæ 1. Rhynchophora, zool., en familj af skalbaggarna, som kännetecknas däraf, att hufvudet är mer eller mindre utdraget till en snabel eller snyte, i hvars spets munnen är belägen. Yiflarnas antenner äro ofta brutna, d. v. s. knäformigt böjda med första leden utdragen till ett långt skaft, medan de därpå följande korta lederna tillsammans bilda en snärt eller ett gissel, som kan böjas i skarp vinkel mot skaftet och ofta är klubbformigt förtjockadt i spetsen. Yiflarna äro i allmänhet hårdskaliga djur med hårda täckvingar, som hos några släkten äro sammanväxta, och med kraftiga ben, hvarmed de kunna klamra sig fast. De sakna ofta flygvingar, men äfven då de äro utrustade med sådana, flyga de sällan, liksom de öfver hufvud taget äro tröga och långsamma i sina rörelser. Sina ägg anbringa de i någon växtdel i ett hål, som honan biter, hvarpå hon med tillhjälp af snabeln inskjuter ägget i växtens väfnåder. Larverna äro blinda och fotlösa, cylindriska, något krumböjda åt buksidan och lefva antingen i jorden af växtrötter eller i det inre af växter, under barken, i rötter, grenar, knoppar, frukter och blad. I Sverige äro omkr. 300 arter kända, af hvilka många äro svåra skadedjur, t. ex. snytbaggarna (se d. o. och Skogens skadeinsekter, pl. II, fig. 7), k o 11-viflarna 1. tallviflarna (se P i s s o d e s), sp e t s v i f ve Is l ä k t e t (se d. o.), rullvif-1 a r n a (se d. o. och Trädgårdens skadeinsekter, pl. II, fig. 2-5 o. 7), hvilkas systematiska namn är Rhynchites, k o r n v i f-veln (se d. o.) och kålviflarna (se d. o. och Landtbrukets skadeinsekter, pl. I, fig. 4). Utom dessa äro följande släkten och arter anmärkningsvärda. Halsvifveln (Apo-derus coryli) är lätt igenkännlig på sitt lång-