349 Wiflisburg-Wifstavarf 350 sträckta, bakåt halsformigt afsmalnands hufvud cch de brunröda täck vingarna. Den angriper hassel och al, hvilkas blad honan sammanrullar till i båda ändar slutna, tunnformiga rör, hvari äggen anbringas. Gråvifveln (Brachyderes incanus), är 6-10 mm., långsträckt, svartbrun och klädd med lätt afnötta, gråhvita eller svagt kopparglän-sande hårfjäll och lefver på barrträd samt har vid flera tillfällen uppträdt som -skadegörare på barrträdsplantor. Alvifveln (Cryptorrhynchus la-pathi) är svart eller svartbrun, med halssköldens sidor, frambröstet samt den bakre, starkt afsmal-nande delen af täckvingarna hvitfjälliga. Den angriper företrädesvis al och vide, men äfven björk och poppel, i hvilka larverna göra gångar först under barken, sedermera inne i stammen. Nötvifveln 1. nötborraren (Balaninus nucum), är 6-8 mm. lång, grågul och har det längsta snytet af våra inhemska vifvelarter. Honan borrar i den ännu omogna hasselnöten ett hål in till kärnan, lägger ett ägg i mynningen och skjuter därpå in ägget med den långa snabeln. Hålet lakes snart igen, och den uppväxande larven, den s. k. nöt m ask en, förtär nötkärnan, hvarefter den borrar sig ut ur det nu hårdnande skalet och förpuppas i jorden. Löfviflarna (PhylloMus) ha långsträckt kropp, 5-7 mm. lång, vanligen klädd med metallglänsande fjäll, som lätt nötas af. Snytet är kort och trubbigt. De förekomma på buskar och löfträd, hvilkas blad och knoppar de förtära, medan larverna lefva i jorden af rötter och äro jämförelsevis oskadliga. Den vanligaste arten är metallgröna löfvifveln (P. ar-geniatus), som är ett vanligt skadedjur på fruktträd, men äfven gjort sig känd som skadegörare på björkar. Blomviflarna (Anthonomus) äro skadedjur på fruktträdens blomknoppar eller stenfrukternas kärnor. Äppelblomvifveln (A. .pomorum) är en 4 mm. lång art, brun till färgen och med ett snedt, gulhvitt, svartkantadt tvärband på hvardera täckvingen bakom midten. Honan lägger sina ägg i äppelblommornas knoppar, hvilkas inre larven förtär och inuti hvilka den förpuppas. Hallonvifveln (A. rubi) är svart, fint gråhårig och förstör blomknoppar och blomskaft af hallon, smultron och jordgubbar. K ä r n-v i f v e l n s (A. druparum) larver lefva i kärnorna af hägg, körsbär och plommon. - Bladmin e-rarviflarna (Orchestes) utmärkas genom ringa storlek (2-3,5 mm.), genom hoppförmåga och för detta ändamål förtjockade baklår. Släktet har fått sitt svenska namn däraf, att larverna lefva som bladminerare, d. v. s. inuti bladen urholka gångar eller rum. De vanligaste arterna äro: b o k b l a d-mineraren (O. fagi; se pl. II till art. Skogens skadeinsekter), ekbladminer a-r e n (O. quercus) och poppelbladminera-ren (O. populi). - Splintviflarna (Mag-dalis) kännas i allmänhet igen på sin vackra blåa färg samt därpå, att täckvingarna ej täcka bakkroppens spets. De vanligaste arterna äro skogs-insekter, hvilkas larver lefva på gran eller tall, där de antingen göra gångar under barken eller i märgen af toppskotten. De of verensstämma i fråga om lefnadssättet med tallviflarna, från hvilka de skiljas därigenom, att larfgångarna fåra splinten djupare samt att skalbaggarna angripa | endast årsskotten, däremot ej som tallviflarna äldre ! skott. Den vanligaste arten är vanliga t a 11-splintvifveln (M. vìolacea). Prunsplint-v i f v e l n (Magdalinus pruni) är omkr. 3 mm. lång, till färgen svart eller mörkbrun, utom benen som äro gulröda. Den angriper våra vanliga fruktträd, jämte persiko- och aprikosträd. Larverna göra oregelbundet slingrande gångar mellan barken och veden. Bland mera anmärkningsvärda viflar märkas vidare släktet Öronviflar (Otiorrhynchus), som fått sitt namn däraf, att snytet framtill har ett par öronformiga flikar, släktet Miarus, som påträffas i blåklockor, samt släktet Lixus, hvars larv lefver i vattenväxter och hvilken som fullvuxen kryper omkring på vattenytan, men vid fara kryper ned under vattnet, där den tack vare ett skyddande vaxhölje undgår att bli våt. I tropikerna höra flera viflar till kulturväxternas svåraste fiender, t. ex. bomullsvifveln (Anthonomus grandis), som från sitt hemland, Mexico, omkr. 1890 spred sig till bomullsdistrikten i Förenta staterna, där den vållar skador för många mill. doll. årligen, palmviflarna (Rhynchophorus), hvilka särskildt angripa de hög-stammiga palmerna, såsom kokos-, dadel- och oljepalmer, och sockerrörsvifveln (Spheno-phorus), som angriper ej blott sockerrören, utan äfven bananer, palmer o. d. på Hawaii och Söder-hafsöarna. I. T-dh. Wiflisburg, stad. Se Avenches. Vifolka härad, i Östergötlands län, ingår i Vi-folka, Valkebo och Gullbergs domsaga samt Mjölby fögderi och omfattar socknarna Västra Harg, Östra Tollstad, Sya, Veta, Viby, Normlösa, Härberga och Västerlösa. 29,404 har. 7,381 inv. (1920). V. härads tingslag omfattar äfven staden Mjölby. Vifolka och Valkebo kontrakt, i Linköpings stift, omfattar de 10 pastoraten Västra Harg; östra Tollstad och Sya; Veta och Viby; Normlösa och Härberga; Mjölby; Nykil; Gammalkil; Kappestad och Sjögestad; Vikingstad; Ulrika. 72,182 har. 19,143 inv. (1919). Framdeles skola med Normlösa såsom annex förenas Vallerstad och Järstad i Gullbergs och Bobergs kontrakt, Rappestad såsom annex förenas med Vikingstad och Sjögestad såsom annex förenas med Gammalkil. Vifolka, Valkebo och Gullbergs domsaga, i Östergötlands län, omfattar Vifolka härad och staden Mjölby, som bilda ett tingslag, samt Valkebo och Gullbergs härad, som tillsammans utgöra ett tingslag. 1,066 kvkm. 27,035 inv. (1919). Viforsen, vattenfall i Ljungan inom Tuna socken, Västernorrlands län, har 12,400 kvkm. flodområdesareal, en vattenföring af 800 kbm. per sek. vid normalt högvatten och 62 kbm. per sek. vid industriellt medel vatten samt en fallhöjd af omkr. 6 m. Det monterades 1S98-1900 och 1907 med vattenturbiner och generatorer för elektrisk drift. Anläggningen, omedelbart nedom sjön Mar-men, möjliggör uttagandet af 1,850 kilowatt 'årsproduktionen var 10 mill. kilowattimmar 1916) cch tillhör Wii elektriska a.-b., ett af Sveriges äldsta kraftdistributionsföretag. Kraften distribueras i Sundsvall med omnejd. E- A-t. Wifstavarf, egendom i Timrå socken, Medelpad, Västernorrlands län, vid Kringelfjärden af Bottniska viken, med ångsåg, om tolf ramar, fyra kantverk.