365 Vigilius-Vigne 366 De trinitate (12 böcker) och De unitate trinitatis. \ Den förmodan har t. o, m. uttalats, att det s. k. symbolum athanasianum skulle förskrifva sig från V. En upplaga af hans samlade skrifter utgafs af jesuiten Chifflet i Dijon 1665. J-1*. VigiMius. påfve 537-555, en infödd romare, är mest bekant genom den ömkliga roll han spelade i den s. k. "trekapitöl-striden" (se d. o.). I egenskap af diakon hade han åtföljt påfven Agape-tus I på en resa till Konstantinopel; och då denne dog under vistelsen där, blef V. genom kejsarinnan Teodoras tillskyndelse 537 vald till hans efterträdare, men hade vid sin återkomst till Rom att utstå strid med Silverius, som redan intagit påfve-stolen. V. segrade i striden. Då kejsarinnan, i af sikt att vinna monofysiterna för kyrkan, förmått kejsar Justinianus att 544 utge ett edikt, hvarige-nom i tre "kapitel" eller punkter tre kyrkolärare, som af det ekumeniska mötet i Chalkedon 451 förklarats vara rättrogna, beskylldes för nestorianskt kätteri, lyckades hon omsider för denna sak vinna V., som i sitt "Judicatum" uttalade sig för det kejserliga ediktet. I stället för att, såsom beräk-nadt var, därigenom få hela västerländska kyrkan öfver på kejsarens sida blef V. själf tvärtom föremål för kyrkans ovilja och kom i en så kritisk ställning, att han måste delvis återtaga "Judicatum". Mot V., som under denna strid befann sig i Konstantinopel, vände nu kejsaren sin vrede, hvar-för han flydde ur staden. Kejsaren lyckades emellertid på det s. k. 5:e ekumeniska mötet i Konstantinopel (553) vinna ett slags kyrklig sanktion åt sitt edikt, hvarpå V. däremot genom en ny skrifvelse, "Constitutum", h. o. h. återkallade "Judicatum", till en del dock ställande sig på kejsarens sida. Missnöjd med detta halfva medhåll, lät kejsaren förklara V. för kättare, stryka hans namn ur kyrkoböckerna och sätta honom i fängelse. Då återkallade Y. "Constitutum" och sanktionerade det konstantinopolitanska mötets beslut. Kort därefter, 555, dog han på hemresan till Rom. J- P- Vigintisexvir?tus. lat. ("tjugusexmannabefatt-ningar"), sedan Vigintivir?tus ("tjuguman-nabefattningar"), var ett sammanfattande namn på en del civila, mindre omfattande ämbeten, som bekläddes före kvesturen (se Kvestor), sålunda af yngre män, som visserligen voro riksämbetsmän valda af folket (magistratus), men af lägre rang (minores). De fördelades på fem kollegier: 1) Tresviri 1. triumviri capü?les, "tremän", som hade till uppgift att låta verkställa dödsdomar i synnerhet på förnämligare förbrytarb, att tidtals inspektera fängelserna, mottaga angifvelser m. m.; m. a. o. de voro ett slags polismästare i Rom. Under kejsartiden öfverflyttades deras åliggande på præ-fectus vigilum (se P r e f e k t, sp. 155). 2) Tresviri 1. triumviri ære argento auro flando feriundo, "tremän för att gjuta och prägla brons, silfveroch guld" eller kortare triumviri monetales, myntmästare. Under kejsartiden, då senaten ej längre hade rätt till guld- eller silfverprägling, hade de endast att befatta sig med bronsutmyntningen, till dess af ven denna under kejsar Aurelianus öfvertogs af den kejserliga administrationen; 3) Quatuorviri vüs in urbe purgandis, de fyra inspektörerna öfver renhållningsväsendet i Rom; 4) Duoviri 1. duumviri riis extra urhem purgandis, de två funktionä- rerna för samma angelägenhet i Roms omgifningar; 5) Decemviri (st)litibus judicandis (jfr D e c e m-vir), tio domare för vissa civila mål, måhända tvister rörande civilstånd, ett ämbete af gammalt datum, kanske ända från konungatiden. Med något växlande funktioner funnos de kvar långt in i kejsartiden ; 6) Prœfectì Capuam Cumas (se Prefekt, sp. 156), fyra styresmän för de tio kampa-niska städer, som hade egen domsrätt, bland h vilka de viktigaste voro Capua och Cumæ. Detta ämbete jämte de två inspektörerna för vägarna i Roms omgifningar indrogs af Augustus, och det återstod sålunda endast tjugu dylika ämbetsmän (viginti viri}. Jfr J. Centerwall, Quæ munera publica ante quœsturam capessanda fuerint temporibus impera-torum (1874). J-C. Vigintiviratus. Se Yigintisexviratus. Vigmostad, härad och socken under Nord-Audne-dal (Undal), pastorat n. v. om Mandal, Yest-Agder fylke, Norge. 83,66 kvkm. med 787 inv. (1918). Jordbruks- och skogsbruk. K. G. G. Vigna Savi, bot., ett släkte af öfver 40 slingrande eller nedliggande örter, hörande till fam. Legu-minosœ, underfam. Papilionatœ, och alla växande i tropikerna. Släktet skiljes från Phaseolus genom icke spiralformigt krökt köl. Bladen äro trefìng-rade, blommorna vanligen gula, sittande i klasar i bladvecken. Baljan är smal och cylindrisk. V. nilotica och V. sinensis odlas allmänt för sina ätbara unga baljor och frö, den förra särskildt i främre Indien och Afrika, den senare i alla tropiska länder. G. L-m. Vigna [vinja], it., vingård, begagnas ock, i synnerhet i äldre tider, om mindre italienska sommarställen, som i närheten af städerna égdes af medelklassen, hvilken ej kunde bygga sig aristokratiska villor (se V i 11 a). Yignaud [vinjå7], Henry,» fransk-amerikansk diplomat och geografisk författare, f. 27 nov. 1830 i New Orleans, verkade först som lärare och journalist i Louisiana, uppsatte där veckotidskriften "La renaissance Louisianaise" (1860-61). Efter 1863 har V. beklädt diplomatiska poster i Paris, där han är "Conseiller honoraire" i amerikanska ambassaden och president för Société des américa-nistes. V. har utfört betydelsefulla studier öfver Amerikas äldre upptäcktshistoria, särskildt öfver Columbüs. Hans förnämsta skrifter äro La lettre et la carte de Toscanelli sur la route des Indes par VOuest (1901), Toscanelli and Columbüs (1902), Études critiques sur la vie de Colomb avant ses découvertes (1905), Histoire critique de la grande entreprise de Colomb (I-II, 1911), Les expeditions scandinaves en Amérique devant la critique (1911), L'Américanìsme (1914), Americ Vespuce 1&51-1512 (1918). En sammanfattning af sina viktigaste forskningsresultat har V. nedlagt i The columbian tradition on the discovery of America (1920). A. N-d. Vigne [vinj], de, belgiska konstnärer. 1. Felix de V., målare, f. 1806 i Gent, d. där 1862, var son till dekorationsmålaren Ignatius V. och elev af Paelinck, Davids lärjunge. Han målade porträtt och historiska motiv från medeltiden: Gillenas föreståndare bedjande om nåd för ett par ministrar, Filip van Arteveide talar till folket i Gent, Marknad från 14OO-