367 Vignemale-Vigny talet och Målaren van der Meeres bröllopståg. V. utgaf Recueil de costumes du moyen áge, en mängd kostymbilder i etsning, och skref ípå flamländska) den gotiska byggnadskonstens historia (1845). - 2. Petrus de V., den föregåendes broder, skulptör, f. 1812 i Gent, d. där 1877, studerade där och i Italien. Hans främsta verk är statyn af Jakob van Arteveide i Gent. - 3. Paul de V.» den föregåendes son, skulptör, f. 1843 i Gent, d. 1901 i Bruxelles, studerade länge i Florens, var där starkt påverkad af Donatellos konst och rönte senare lika lifligt intryck af Rude och öfrig modern fransk skulptur. Han var en vek natur, som svärmade för människokroppens eleganta linjer och för ädla och behagfulla, harmoniska former. Bland hans verk äro Konsterna krönas af Apollon (på fasaden till Konstpalatset i Bruxelles), Odödlighet (kvinnostaty), Poverella (sofvande italiensk flicka med mandolin, båda i Bruxelles' museum), monumentet öfver Brey-del och Coninck i Bruxelles (aftäckt 1888) i stor stil, med "otadlig korrekthet" och på samma gång med dramatisk kraft. l-3. G-g N. Vignemale [vinjma'l], högsta punkten på de franska Pyrenéerna, vid spanska gränsen, 13 km. s. om Cauterets. V. har tre smärre jöklar samt ett flertal toppar, af hvilka den högsta är Pique l o n g u e (3,298 m.). A. N-d. Vignette [vinjett], fr. Se Vinjett. Vignola [vinjå'la], italiensk arkitekt, f. 1507 i Vignola (nära Modena), d. 1573, hette eg. Ja-copo Barozzi, men fick sitt tillnamn efter sin födelseort. Efter sin faders död skickades han af modern till Bo-logna för att studera konst, började med måleri, men gick tidigt öfver till arkitektur. Till Rom kom han för att studera antikens byggnadsverk och erhöll kort efter sin ankomst uppdrag att mäta och teckna de viktigaste bland dem. 1537 följde han Primaticcio till Frankrike samt gjorde utkast för Frans I:s räkning, hvilkas utförande dock förhindrades af krig. Efter sin återkomst till Italien fick han först sysselsättning i Bologna, där han utförde Casa Bocchi och ombyggde Portico de' Banchi, samt byggde tornet på Palazzo Isolani i det närbelägna Minerbio. Hans tidigaste kolossalbyggnad var Pal. Farnese i Piacenza (1558), bekostadt af Margareta af Panna, blott till hälften färdigt, nu kasern, intressant som en af de första byggnader, där intet härskande detaljmotiv förekommer, utan proportionerna uteslutande äro afgö-rande. Mera omfattande blef hans verksamhet i Rom, där Julius III 1550 utnämnde honom till sin arkitekt. Han fick omedelbart sysselsättning med påfvens villa ("Vigna di papa Giulio"), som Julius (1550-55) lät anlägga vid Via flaminia utanför Porta del Popolo. Hvem som varit upphof till de enskilda motiven i denna stora anläggning, kan icke utredas: troligen påfven själf, men utförandet leddes dels af Vasari, dels af Vignola, som hade stor del i denna renässansens högst intressanta sista villaanläggning. Honom tillerkändes äfven den arkitektoniska delen af Orti farnesiani, en trädgårdsanläggning på Palatinus med portal, grottor, trappor, springbrunnar och paviljong (allt numera ödelagdt under gräfningarna på platsen). Porta del Popolo utförde V. efter Michelangelos utkast. V.s viktigaste profana byggnadsverk är slottet Caprarola, på vägen mellan Viterbo och Rom, tillhörigt släkten Farnese. Det har form af en regelbunden femhörning kring en rund gård med storartade hallar, öfver en mäktig underbyggnad med en uppgång af s. k. appareljer (liksom på Lejonbacken å slottet i Stockholm) resa sig två huf-vudvåningar, dekorerade med pilastrar och med öppna arkadgångar i nedre våningen. Salar och gemak äro utstyrda med historiska fresker af bröderna Zuccheri. - Af V:s kyrkobyggnader märkes först Oratorium S. Andreæ, utanför Rom, en liten härlig renässanskyrka, byggd under Julius III till minne af hans räddning 1527 undan Roms plundring. Vidare den kolossala S. Maria degli Angeli vid Assisi, anlagd 1569 efter utkast af V., men färdig först 110 år senare med hvalf och kupol af Giulio Danti och Galeazzo Alessi. Slutligen den inflytelserikaste af dem. II Gesù, jesuitkyrkan i Rom (1568), där den form infördes, som sedan upptogs af barockstilen, nämligen största möjliga höjd och bredd i det med tunnhvalf täckta huf-vudskeppet och sidoskeppens ersättande med afslutna kapell samt kupol och absis, en anordning, som åstadkommer en mäktig verkan. Den närmaste betydelsefulla inflytelsen däraf blef Madernas förlängning af den främre korsarmen i S. Peter i Rom. Il Gesù fullbordades efter V:s död af hans lärjunge Giacomo della Porta 1575. I fasaden frångick denne h. o. h. V:s ritning. - Sin mest genomgripande betydelse fick V. genom sin skrift Regole delli cinque ordìni d'architettura (1563; "Romerska kolonnordningarna efter Vignola", sam-mandr. öfv. från franskan, 2:a uppl. 1865), som under århundraden varit arkitekturens lagbok och rättesnöre. C. II. N.» Vignoles [vinjå'11], Charles Blacker, engelsk ingenjör, i. 1793, d. 1875, var i yngre år i militär tjänst under Wellington, men reste sedan öfver till Nord-Amerika, där han egnade sig åt järnvägsväsendet. Han är särskildt känd för den af honom först i Europa införda, ännu i största utsträckning använda rälstypen, den s. k. vignoles-skenan (se Järnvägsskena). Fmn. Vignolles [vinjå'11], E. d e. Se L a h i r e. Vignon [vin ja7], Cl au de, pseudonym för bild-huggarinnan och romanförfattarinnan N o é m i e Rouvier (se d. o., sp. 1045). Vigny [vinj?], Alfred Victor de, grefve, fransk skald, f. 27 mars 1797 i Loches i Touraine, d. 17 sept. 1863 i Paris, tillhörde en gammal officersfamilj. Napoleons segrar och familjetraditionerna entusiasmerade honom för militärtjänsten. 16Vs år gammal, blef han 1814 underlöjtnant vid de röde gendarmerna. Men med Napoleons fall var det slut med de stora krigen, och V. förlorade snart allt hopp om att vinna ära på slagfälten. I stället började han vända sina blickar mot litteraturen, och 1822 utgaf han en liten samling Poèmes, som icke ådrog sig någon uppmärksamhet.