369 Vigny 370 Alfred de Vigny. Porträttmedaljong, mod. af David d'Angers. Vid samma tid skref han sina båda mästerverk Motse och Æløa, hvilka liksom Le déluge först ut-gåfvos i Poèmes antiques et mödernes (1826). 1823 aftågade han med sitt regemente för att deltaga i spanska kriget, men placerades i reserven på pyreneiska gränsen och kom således icke heller denna gång i tillfälle att vinna några krigiska lagrar. För att trösta sig besjöng han Rolands död i den vackra dikten Le cor och skref i Walter Scotts maner den historiska romanen Cinq-Mars ou une conjuration sous Louis XIII (1826; sv. öfv. 1864), som hade storartad framgång. Trött på garnisons-lifvet, under hvilket han befordrats till kapten, tog V. 1828 afsked ur krigstjänsten och ingick s. å. äktenskap med Lydia Bunbury, en engelska af förnäm familj och stor skönhet (han hade strax förut svärmat för Delphine Gay, som sedan gifte sig med tidningskungen Girar din och till h vilken V. 20 år senare adresserade den vackra dikten Páleur}. Äktenskapet blef icke precis olyckligt, fast V. var otrogen, men makarnas naturer of verensstämde icke. Liksom V. i sin lyrik är en af föregångarna till det romantiska genombrottet, så är han också en af de förste, som i dramat bryter med pseudoklassici-tetens regler och ansluter sig till Shakspere. 1829 spelades på Théàtre francais V:s öfv. af Shak-speres Othello ou le more de Venice, numera föråldrad, men för sin tid utmärkande sig genom sin djärfva, realistiska stil. Den följdes af originalstycket La maréchale d'A nere (uppf. på Odéon 1831), som behandlade ett historiskt ämne från 1600-talet med en för V. karakteristisk fatalistisk uppfattning, och dramat Quitte pour la peur (uppf. 1833 på Parisoperan) i 1700-talets stil. Men sin största teatersuccès uppnådde han först med dramat Chat-terton (uppf. 1835). Det ger uttryck för romantikens och särskildt V:s uppfattning af skalden som en oförstådd martyr. Framgången var oerhörd, och stycket framkallade en s j älf mordsepidemi liksom "Werther" på sin tid. Ämnet hade V. hämtat ur det arbete han kort förut utgett, Consultations du docleur Noir: Stello ou les dìables bleus (1832), en bok, hälft i Sternes, hälft i Didérots maner, full af bitterhet. I detta ögonblick öfverstrålade V:s rykte V. Hugos, som endast långsamt trängde igenom, men detta förhållande förändrades snart, då V:s författarskap plötsligt tycktes upphöra. Med undantag för de tre vackra berättelserna Servitude et grandeur militaire (1835) och några dikter, såsom Le mont des Oliriers och La maison du ber g er, hvilka med långa mellanrum blefvo synliga i "Re-vue des deux mondes", utgaf V. ingenting under de sista 29 åren af sitt lif. Hans forna romantiska vänner, såsom V. Hugo och Sainte-Beuve, hvilka vid hans första framträdande öfverhöljde honom med loford, drogo sig från honom. Den senare karakteriserade honom som en "skön ängel, hvilken druc- kit ättika;'. I Franska akad. intogs V. först 1846, och hans inträdestal, som utgjorde ett försvar för romantiken, blef hans sista offentliga handling. Han drog sig tillbaka från världen och lefde de sista 25 åren af sitt lif i ensamhet på sitt gods. Möjligen bidrog till denna frivilliga skilsmässa från världen hans förhållande till den vackra och framstående aktrisen m:me Dorval (se denna), som han lärt känna under repetitionerna på "Chatterton", i hvilket stycke hon skapade "Kittys" roll. Men de voro alltför olika naturer. M:me Dorval tröttnade snart och bedrog honom med andra. Den stora smärta, som denna kärlekshistoria beredde honom, inspirerade honom till den storslagna dikten La colère de Samson. Hans växande pessimism, frukten af hans filosofiska betraktelser, bidrog af ven att försänka honom i en "helig ensamhet". Hans sista år förmörkades ytterligare af en svår kroppslig sjukdom, kräfta, som han bar med stoiskt tålamod. Först efter hans död upptäckte man, att under dessa tystnadens långa år hans tankar nått höjdpunkten af djup och mognad. Året efter hans död utkom hans mästerverk, Les destinées (1864), och af hans dagbok, skrifven under loppet af 40 år, utgaf hans vän och testamentsexekutör Louis Ratisbonne korta fragment under titeln Journal d'unpoète, som spridde ljus of ver hans intimaste lif och i mycket gaf en ny bild af skalden. V., så äkta romantiker han än är, skiljer sig dock i flera afseenden från sina samtida skaldebröder. Hans språk är enklare och renare, mera måttfullt, men saknar därför icke vare sig färg eller linjer. Men som konstnär är han ganska ojämn, och som versifikatör eger han icke V. Hugos outtömliga ordrikedom och virtuositet. Därför nå icke många af hans dikter f ull-andningen, men de utmärkas genom tankarnas kraft och ett enkelt, högtidligt majestät, som erinrar om bibelns uttryckssätt. I sina tidigare dikter står han A. Chénier nära (t. ex. i "La dryade") och har sedan väsentligen influerats af Byron. Han är den förste, som fann formen för romantikens nya lyrik, tidigare än både Lamartine och V. Hugo; och han är också den förste, som i Frankrike skapat tankelyriken eller, som han s j älf säger i sina dikter, "satt i scen en filosofisk tanke under en episk eller dramatisk form". Ingen har i fransk litteratur öfverträffat honom i djup eller klarhet i denna art af dikter. Hans tankar ha större omfång och sammanhang än Hugos. Hans världsuppfattning är strängt pessimistisk, men icke längre personlig som Chateau-briands eller Byrons, utan den höjer sig till en allmänmänsklig världsbetraktelse, som icke saknar beröringspunkter med Lucretius'. Det är geniets lott att lefva oförstådd af en materialistisk värld, kvinnan är en Delila, naturen är likgiltig, och Gud är stum inför människornas sorger. Det högsta för människan är att bära sina lidanden med stoiskt tålamod och att hysa medlidande med sina likar. V. påverkade Hugo under hans tidigare år och har icke varit utan inflytande på Musset och Baudelaire. Under midten af seklet var han tämligen bortglömd, men han har sedan ånyo högt uppskattats och efterlämnat spår både i Parnass-skolans (Sully-Prud-homme) och symbolismens diktning. V:s Oeuvres utgåfvos 1837-39 (7 bd), 1883-85 (8 bd) och 1904-06 (8 bd), hans Théàtre 1838-39, Poésies