371 Vigo-Vigsel complètes 1842. Théátre complet (2 bd) 1848 och senare. Litt.: Sainte-Beuve, "Portraits littéraires" III, "Nouveaux lundis" VI, A. France, "A. de V." (1868) Lemaítre, "Les contemporains", II (1885- 96), P[auline] A[hlberg], "A. de V." (1887), E. Faguet, "XIX siècle" (1887), P. Bourget, "Étu-des et portraits" (1889), M. Paléologue, "A. de V." (1891), F. Brunetière, "L'évolution de la poésie lyrique" (1895), E. Dupuy, "La jeunesse des romantiques" (1906) och "A. de V." (2 bd, 1910-12), L. Séché, "A. de V." (1913). Under de senare åren ha dessutom utgetts åtskilliga förut ej tryckta skrifter och bref af skalden. J-M. Vigo [-gå], befäst sjöstad i spanska prov. Pontevedra (Galicien), amfiteatraliskt belägen i en bergig omgifning vid södra stranden af den djupt inträngande viken Ria de Vigo, ej långt från gränsen mot Portugal. 23,259 inv. (1900). Den egentliga hamnen är grund, men den af ett fort skyddade redden är god och anlöpes af flera internationella ångbåtslinjers fartyg. Staden har skeppsbyggeri och tillverkning af konserver. Om sommaren besökes V. talrikt af badgäster. 22 okt. 1702 tillintetgjorde den förenade engelsk-holländska flottan den spanska "silfverflottan" vid V. A. N-d. Vigo di Fassa [-gå], hufvudort i Fassadalen (se d. o.). Vigognegarn [vigå'nj-], urspr. garn af vikunjaull (se d. o.), men numera garn af bomull med eller utan tillsats af en ringa mängd fårull och spunnet på ullgarnsmaner. Vigogne utgör ett talande exempel på, hurusom namnet på en urspr. fin och värdefull vara genom konkurrens och vinningslystnad neddragits till att beteckna sämre och billigare produkter, som alls icke äro jämförliga med de ursprungliga. Om vikunjaullen också redan från början brukade uppblandas med någon mindre mängd fårull för att lättare låta spinna sig, ökades småningom inblandningen, och den äkta vikunjaullen försvann. Sedermera inblandades bomull i större och större proportion. Ännu för några tiotal år sedan brukade s. k. vigognegarn bestå af ungefär lika mängder bomull och fårull af ingalunda fina kvaliteter, men numera innehåller det blott 5 proc. eller alls ingen ull, d. v. s. utgöres uteslutande eller nästan uteslutande af bomull, som kardats och spunnits på ungefär samma sätt som kardullsgarn och i likhet med detta företer en luden yta. Spånadens finlek brukar vanl. ligga mellan 5 och 20 m. pr gram (motsvarande n:o 3--12 för bomullsgarn). Högre nummer tillverkas sällan. G. A. W. Vigor, Vigoroso [-åråså] och Vigorös. Se Vigör. Vigoureuxgarn [vigoro-], uppkalladt efter uppfinnaren, flerfärgadt, meleradt kamgarn, i hvilket färgblandningen åstadkommes genom sammanläggning och sträckning af flera sinsemellan olika färgade kamullstågor. Flera på detta sätt framställda sträckband sammanläggas sedermera och utsträckas flera gånger, tills blandningen blifvit tillräckligt intim och likformig; härpå följer spinningen. En senare, mycket praktisk metod för erhållande af motsvarande effekter består däri, att man medelst tvärtryckning förser de kammade ull-tågorna med deras färger i önskade proportioner och sedan utsträcker flera sådana gång på gång. Enligt denna metod kan man jämförelsevis lätt framställa flera färgskiftningar och olika schatteringar, emedan man på ulltågorna kan trycka längre eller kortare stycken af den ena eller andra färgen. Vigoureuxgarn utmärkes för intimare färgblandning än moulinégarn (se d. o., sp. 1250). G. A. W. Vigra, numera namn på häradet och socknen Roald (se d. o.), Norge. Jfr Synes. K. G. G. Vigrid (isl. Vígríür), isl. myt., är enligt "Vaf-prúönesmál" och Snorres Edda en slätt, sträckande sig 100 mil åt hvarje håll, på hvilken gudarna vid Ragnarök skola kämpa med Muspells söner. Enligt "Fáfnesmál" eger denna strid rum på en ö vid namn Oskópner (se Os ko p n er). V. betyder väl "stridsstråt" och är möjligen ett under vikingatiden gjordt försök att öfversätta namnet på Uppenbarelsebokens slagfält Harmageddon (Armaged-don). Ad. N-n. Vigsel är enligt gällande lag den handling, hvarigenom ett rättsgiltigt äktenskap ingås. Det kan ske inför kyrklig eller borgerlig myndighet. Ordet vigsel har urspr. religiös betydelse och betecknade den kyrkliga handling, hvarigenom en äktenskaplig förening stadfästes och helgades genom kyrkans välsignelse. Olika betydelse har under tidernas lopp tillmätts denna kyrkliga välsignelseakt. För äktenskaps ingående gällde enligt romersk rätt satsen consensus facit nuptias (samtycke gör äktenskap). Någon högtidlighet vid de blifvande makarnas förklaring af sitt samtycke var icke erforderlig. Äktenskapet kom till stånd också genom formlös öfverenskommelse. Vid kristendomens framträdande i Romerska riket var äktenskapets ingående icke knutet vid några religiösa ceremonier, som kunde vålla de kristne samvetsbetänkligheter. Man anslöt sig därför till rådande landssed. Men naturligt var, att ett kristet brudpar icke ville inträda i det nya ståndet utan tacksägelse och bön. Fastän man accepterade den världsliga äktenskapsrätten, kräfde vidare kyrkan af sina medlemmar vissa sedliga kvalifikationer vid äktenskaps ingående. Redan tidigt, såsom framgår af Ignatius' bref till Polykarpus, kräfde därför kyrkan, att ett äktenskap icke skulle ingås utan hennes vetskap, icke utan råd och medgifvande från biskop och församlingsföreståndare. Redan Tertullianus talar om, att ingående af äktenskap på förhand kungjordes för församlingen. Han omtalar också seden, att brudparet infann sig vid gudstjänsten, frambärande sin oblation (offergåfva), hvarvid en särskild bön för de nyblifna makarna följde. Småningom utbildade sig bruket att hålla s. k. brudmässa. Denna hade samma förlopp som den vanliga mässan, men enstaka böner voro ersatta med andra, hänsyftande på äktenskapet. I de äldre sakramentarierna (böcker, innehållande ritus för sakramenten) togs hänsyn endast till bruden. Af bönernas formulering framgår, att mässan uppfattades som en gudomlig bekräftelse på ett redan bestående äktenskap. Med tiden kom man emellertid att tillmäta den kyrkliga handlingen rättslig betydelse. Man ville komma ifrån det formlösa ingåendet af äktenskap. Justinianus medgaf formlöst ingående endast för de lägre folkklasserna; för de högre kräfdes skriftligt fördrag och iakttagande af vissa högtidliga bruk. Nästa steg var, att detta