skriftliga fördrag skulle antecknas i kyrkans arkiv. 740 förklarades äktenskaps ingående inför prästen rättsligen likställdt med muntlig och skriftlig consensusförklaring, och 893 förklarade kejsar Leo den kyrkliga välsignelsen för rättsligt nödvändig. Detta är utvecklingen i Österlandet. I Västerlandet gestaltade sig förhållandena annorlunda på grund af mötet med den germanska äktenskapsrätten. Enligt denna kräfdes tvenne, till tiden skilda rättsliga handlingar, fästningen (se Trolofning), innefattande ett aftal om kvinnans framtida öfverlämnande och vederlaget härför, samt bröllopet (se vidare d. o.) l. giftermålet (se d. o.), då bruden öfverlämnades och hemfördes till brudgummen och betalningen för henne (se Brudköp) erlades. Med tiden bortföll karaktären af köp, och äfven kvinnans samtycke erfordrades. När kristendomen kom till de germanska folken, omhuldades den kyrkliga välsignelseakten på det lifligaste af kyrkan. Men den var en fri sedvänja utan rättslig betydelse. Man sökte bringa bröllopet l. giftermålet i så nära samband som möjligt med den kyrkliga akten. Giftermålet försiggick framför kyrkdörren omedelbart före brudmässan. Vid giftermålet trädde prästen med tiden i giftomannens ställe som den, hvilken utförde giftermålet, d. v. s. brudens öfverlämnande. Detta var en utveckling i ordningens och sedlighetens intresse. Giftermålet, som erhöll religiös utgestaltning, var den enda handling, hvarigenom äktenskapet offentligt konstaterades. Härigenom möjliggjordes bekämpandet af de formlösa, hemliga äktenskapen och efterlefnaden af stadgan om lysning (se d. o.), föreskrifven genom fjärde lateransynoden (1215) och åsyftande att göra äktenskapet offentligt. Under hela medeltiden kom det dock aldrig därhän, att kyrkans medverkan vid äktenskaps ingående blef rättsligen nödvändig. I Sverige följde man, om ock långsamt, den kontinentala utvecklingen. Enligt landskapslagarna voro fästningen och bilägret (samliggandet) de viktigaste äktenskapsstiftande faktorerna. Vigseln var icke nödvändigt villkor för laggillt äktenskap. Men af omtanke om äktenskapets bestånd och för att undvika konflikt med de kyrkliga myndigheterna blef det vanligt, att nupturienterna (de, som ämna gifta sig med hvarandra) iakttogo kyrkans fordringar vid sidan af den borgerliga rättens. De läto lysa för sig och gingo efter giftermålets förrättande in i kyrkan för att vigas, och man begaf sig först därefter till brudgummens hem. På katolskt område resulterade den medeltida utvecklingen i Tridentinmötets klara och enkla bestämmelser, enligt hvilka kyrklig vigsel blef obligatorisk (tvungen) och hvarje äktenskap, som icke blifvit ingånget i prästens och tvenne vittnens närvaro, frånkändes giltighet. Detta sammanhänger med kyrkans uppfattning af äktenskapet som ett sakrament. Härutinnan ställer Luther sig afvisande, och utvecklingsgången blef i reformationens länder därför en annan. Äktenskapet var enligt Luther ett heligt ting, "en Guds gåfva", men, liksom mycket annat, som Gud gett, var det underkastadt världslig lagstiftning och öfverhet och utgjorde i denna del en borgerlig ordning. Äktenskapet uppstod genom kontrahenternas ömsesidiga trohetslöften, afgifna vid trolofningen (se d. o.), hvilken borde afse ett omedelbart inträde i äktenskapet. Sanna kristna borde icke försumma att låta sitt äktenskap kungöras genom lysning, bekräftas framför kyrkdörren och välsignas vid altaret. Luther fasthöll således vid den gamla germanska uppfattningen om trolofningens l. fästningens betydelse, otvifvelaktigt i öfverensstämmelse med den dåtida folkliga uppfattningen. Hans önskan, att trolofningen skulle omedelbart följas af äktenskap, kunde emellertid ej förverkligas, och detta vållade i praktiken svårigheter. Äktenskapets rättsverkningar voro till stor del bundna vid ett formlöst aftal, samtidigt som kyrklig vigsel gjordes obligatorisk, utan att denna hade afgörande rättslig betydelse. Särskildt genom juristen J. H. Boehmer (d. 1769) förbereddes den moderna rättsuppfattningen. Det var ett sedligt och juridiskt framsteg, när man började anse en högtidlig, inför vittnen utförd handling vara obetingadt nödvändig för det rättsliga konstaterandet af ett slutet äktenskap. Makarnas samtycke måste vara konstateradt i en offentlig akt. Därvid inriktade man sin uppmärksamhet icke på trolofningen, hvilken betraktades som ett rent förberedande äktenskapsaftal, utan på vigseln. Boehmer ansåg vigseln vara den genom den historiska utvecklingen gifna formen för äktenskaps ingående. Men denna form kunde ersättas af en annan. Denna uppfattning har blifvit bestämmande för den följande utvecklingen. I den moderna rättsstaten kräfves ett obestridligt rättsligt fastställbart moment som begynnelsen af det rättsligt erkända äktenskapet med dess rättsliga verkningar. Detta moment är makarnas vid vigseln offentligt uttalade samtycke. Till en början fanns endast kyrklig vigsel. Principiellt kunde makarnas samtycke uttalas också inför civil myndighet. Småningom arbetade sig också civiläktenskapet (se d. o.) l. borgerliga äktenskapet fram, först som fakultativt (frivilligt), sedan i flera länder som obligatoriskt (tvunget). Den kyrkliga vigseln får i så fall ingen rättslig betydelse, utan blir en rent religiös välsignelsehandling. Karakteristiskt för svenska äktenskapsrättens utveckling är det sega fasthållandet vid fästningen som äktenskapsstiftande moment. Först genom äktenskapslagarna af 1915 blir fästning l. trolofning detsamma som förlofning, d. v. s. får karaktären af förberedande äktenskapsaftal, och äktenskapets rättsverkningar bindas vid vigseln, d. v. s. vid makarnas här offentligt uttalade samtycke. Detta kan ske antingen inför kyrklig eller borgerlig myndighet. Lagen föreskrifver med andra ord s. k. fakultativt civiläktenskap och räknar med antingen kyrklig eller borgerlig vigsel. Hvad den kyrkliga aktens innebörd från rent religiös synpunkt angår, må påpekas, att det är naturligt, att kristna människor vid ett så viktigt steg i lifvet som äktenskaps ingående icke vilja umbära Guds ord och bönen. Och det är en rimlig fordran, att den kyrkliga välsignelsehandlingen icke skall till tiden skiljas från den akt, som rättsligt konstituerar äktenskapet, att m. a. o. den kyrkliga vigseln har rättsliga verkningar. Kyrklig vigsel må ega rum inom svenska kyrkan, om båda de trolofvade äro medlemmar af kyrkan eller den ene är medlem däraf och den andre tillhör annat kristet trossamfund. Konungen eger vidare att íörordna, att medlem af