efter slavernas rättssedvänjor. Äfven i England ha skandinaverna öfvat inflytande på lagstiftningen, dels direkt genom danskarnas långvariga herradöme, dels indirekt genom de franske normanderna, som till England införde den egendomliga form af länsväsen, som utbildats i Normandie under den skandinaviska härens anslutning till franskt samhällsskick. Stor var ock den återverkan, som tågen utöfvade på den skandinaviska Norden. Kristendomens införande anses ha påskyndats af vikingatågen. Detta kan vara tvifvelaktigt, då själfva vikingalifvet gaf ökad motståndskraft, men säkert är, att omvändelsenitet hos de angripna folken ökades. Danskarna tvingades af utländska härar att omfatta kristendomen, norrmännen likaledes af omvända sjökonungar, som svingat sig upp på tronen, och missionärerna fullföljde öfverallt sitt arbete med ökadt nit, sedan den värsta stormen lagt sig. Den starka krigiska utveckling, som vikingatågen medförde, bidrog sannolikt att höja konungamakten på folkfrihetens bekostnad, åtminstone i Danmark och Norge, af hvilka länders konungar flera voro eller varit vikingar; men andra höfdingar och krigare, som länge vistats i främmande länder, medförde ock till hemmet vanor och anspråk, som inneburo en fara ej mindre för konungamakten än för folkfriheten. Då Island till väsentlig del befolkades af norska vikingar från Skottland och Irland, kan den isländska kulturen betraktas som en frukt af vikingatågen. N. H. Viking Club [váikin klab], en 1892 under namnet The Orkney, Shetland and Northern society i London bildad klubb med uppgift att studera fornnordisk arkeologi, litteratur, språk och musik. I dessa ämnen hålles årligen ett antal föreläsningar med förevisning af antikvariska föremål, teckningar och skisser från de nordiska länderna, och hvarje år företas en gemensam utfärd till någon plats, hvarmed historiska minnen äro förknippade. Sällskapet utger sedan 1895 en årsbok, "Saga-book" (i 1897 års årgång förekommer en af H. Hildebrand författad artikel, "The monument of the island Oeland"). Wikingen, tidning, uppsattes i nov. 1870 i Helsingfors inom den krets, som stod A. O. Freudenthal nära och ur hvilken det svenska partiet i Finland utgick. Programmet afsåg att värna och utbilda svenska befolkningens i Finland språk, nationella bildning och egendomlighet. W. polemiserade mot Helsingfors dagblad (se d. o.) och Uusi Suometar (se d. o.). F. ö. var hållningen konstitutionell. Tidningen var 1870--71 veckoblad, 1871--73 halfveckoblad och 1874, vid hvilket års slut den upphörde, återigen veckoblad. Den innehöll hufvudsakligen ledande artiklar och litterära bidrag. Redaktörer voro efter hvarandra C. B. Federley, E. Schauman och A. Lille. W. var den första tidning, som ställde arbetet för Finlands svenska nationalitet som sin uppgift. Tidningens namn gaf anledning till, att de i språkfrågan svenskt sinnade af motståndarna benämndes wikingar. M. G. S. Vikingen, norsk skämttidning. Se Vi b e 4. Vikings [vai'kiŋs], Independent Order of [indipe'ndənt ådər əv], Vikingaorden, en sammanslutning af svenskar i Amerika för ömsesidig hjälp och uppmuntran, organiserades 1890 i Chicago, Illinois, där fortfarande föreningens hufvudkvarter är. Dess medlemsantal är 9,200, fördelade på 59 "loger" inom sex olika stater (1920). Till medlemmar utbetalas sjuk- och begrafningshjälp. Äfven lifförsäkring kan erhållas. Årsinkomsterna stego 1919 till 172,450 doll. och utgifterna till 132,200 doll. Föreningens reservfond uppgår till 440,000 doll. Dessutom eger föreningen ett ålderdomshem, representerande ett värde af 50,000 doll. (1920). O. A. L-r. Vikingstad (förr benämndt V. med Rakered), socken i Östergötlands län, Valkebo härad. 3,848 har. 1,283 inv. (1919). V. utgör ett pastorat i Linköpings stift, Vifolka och Valkebo kontrakt. Framdeles skall pastoratet omfatta äfven Rappestads församling. Vikiup, en byggnad. Se Indianer, sp. 490. Vikivaki (isl., möjligen "S:t Vitusaftons-vaka"), ett på Island förr brukligt folknöje, bestående i dans och sång på söndagsaftnarna. Vikivaki-dansen utfördes så, att den dansande stod på högra foten och rörde öfverkroppen fram och tillbaka. Viklau, socken i Gottlands län, Norra häradet. 1,738 har. 218 inv. (1919). Annex till Sjonhem (framdeles Vänge), Visby stift, Medelkontraktet. Wiklund, Adolf, riksdagsman, f. 9 jan. 1859 i Brattfors, Nordmaling, Västerbottens län, öfvertog efter faderns död gården Brattfors och har varit mångårig led. af ett flertal kommunala styrelser och af landstinget. Han har ock sedan 1894 varit riksdagsman i Andra kammaren för Nordmalings, Bjurholms och Degerfors tingslag, resp. Västerbottens läns södra valkrets samt därunder varit led. af lagutskottet 1904 och 1905 och af statsutskottet 1906-17 och sedan 1919. Till en början tillhörde han landtraannapartiet, men anslöt sig 1906 till liberala samlingspartiet, som han tillhörde t. o. m. 1914 (januaririksdagen), och var sedan 1908 medlem af dess förtroenderåd. Efter att majriksdagen 1914 ha varit med i den lilla gruppen frisinnade försvarsvänner har han fr. o. m. 1915 tillhört landtmanna- och borgarpartiet. W. har dessutom varit led. af 1901 års Norrlands-kommitté, skiftesstadgekommittén 1906, norrländska skogsvårdskommittén 1907 och flottnings-kommittén. T-s.

Wiklund, Karl Bernhard, språkforskare, universitetslärare, f. 15 mars 1868 i Västerås, blsf student i Uppsala 1885, filos. doktor och docent i finsk-ugrisk språkvetenskap där 1896, erhöll personlig, e. o. professur i detta ämne, fr. o. m. 1906 och blef ord. professor 1909. Sedan han en längre tid uppehållit sig bland Lulelapparna, utgaf han Lulelappisches wörterbuch (1890) och Laut- und formenlehre der Lule-lappischen dialekte (1891), den första vetenskapliga behandlingen af en svensk lappdialekt. Banbrytande är W.s doktorsafh. Entwurf einer urlappischen lautlehre (1896).