403 Wiklund-Vikmanshyttan 404 Han kommer där mera speciellt in på ett spörsmål, som han i sin Lule-lapska grammatik hade berört och vidare behandlat i Die nordischen lehnwörter in den russisch-lappischen dialekten (1892), alltså frågan om den urgamla beröringen mellan nordbor och lappar. W. har sedan utgett en hel serie afh., grundläggande för utforskningen af urlapskan och af den gamla beröringen mellan lappar och finnar å ena sidan och germanska folk å den andra. Särskildt märkes hans påpekning, att germanska lånord i finskan i Finland upptagits under den urnordiska tiden eller ännu tidigare. Af dessa hans arbeten må särskildt nämnas Zur geschichte des urlappischen ? und ? in unbetonter silbe (1901-02), När kommo svenskarne till Finland? (1901), Zur kenntnis der ältesten germani-schen lehnwörter im finnischen und lappischen (1911), Urnordiska ortnamn i de södra lappmarkerna (1914), Die ältesten germanischen lehnwörter im finnischen (1917) och Die erjorschung der germanischen lehnwörter im finnischen und lappischen (1918). För finsk-ugrisk språkforskning är Stufenwechselstudien (1913-20) af utomordentlig betydelse. De flesta af W:s vetenskapliga afh. äro tryckta i tidskr. "Le monde oriental", som han 1906 var med om att uppsätta och där han sedan varit en af redaktörerna. W:s of riga många arbeten omfatta alla sidor af lapsk forskning: Lärobok i lapska språket (1901; 2:a uppl. 1915), De lapska och finska ortnamnen vid Kiruna och Torneträsk (1910), Om renskötselns uppkomst (1918), Lapparnas forna utbredning i Finland och Ryssland, belyst af ortnamnen (1911). Förtjänstfull är W:s edition af källskrifter om lappar från 1600-talet i "Bidrag till kännedom om de svenska landsmålen" (bd 17). Tills, med rektor Qvigstad har han utgett Bibliographie der lappischen litteratur (1899). W. var vid underhandlingarna om de svenske lapparnas flyttningar till Norge tillkallad som sakkunnig med hänsyn till sakens historiska sida och utgaf De svenska nomadlapparnas flyttningar till Norge i äldre och nyare tid (1908) och, tills, med Qvigstad, Dokument angående fiyttlapparna m. m. (1909). Han har en väsentlig del i öfv. af nya testamentet på lapska (1903). Till bruk vid undervisningen i folkskolan har han för statens räkning utarbetat Abcbok för skolorna i Tornedalen (1916), Nomadskolans läsebok (1917) och Handledning vid den första undervisningen i svenska i skolorna i Tornedalen (1916) och Handledning etc. i nomadskolorna (1917). Genom tidnings- och tidskriftsartiklar och populära småskrifter har W. bidragit att utreda kännedom om lapparna och deras förhållanden, särskildt må påpekas W:s omfattande medarbetarskap på de lapska och finska områdena i Nordisk familjebok. Som forskare utmärker sig W. både genom vidsträckta kunskaper i detalj och genom behärskande öfverblick, genom kritisk siktning af ämnet, nykter och säker metod och skarpsinne såväl i lösningen af särskilda frågor som i framställningen af nya hypoteser och synpunkter. Genom sina arbeten intar han första platsen som forskare på det lapska området och en af de första platserna bland nutida finsk-ugri-ska forskare. W. är led. af Finsk-ugriska sällsk. i Helsingfors (1896), af Kristiania videnskaps-selskap och af Humanistiska vet. samf. i Uppsala (1900) samt korresp. led. af Ungerska vet. akad. (1914). J. Qvigstad. Wiklund, musiker. 1. Viktor W., pianist, dirigent, f. l mars 1874 i Ånimskogs socken, Dalsland, tog 1893-94 organist-, kyrkosångar- och musiklärarexamina vid konservatoriet i Stockholm, studerade vidare till 1897 kontrapunkt för Dente vid konservatoriet och pianospel för Rikard Andersson, vid hvars musikinstitut han därefter var pianolärare till 1904. Han anställdes 1904 som biträdande och 1908 som ord. pianolärare vid konservatoriet, blef 1910 led. af Mus. akad. och fick 1918 professors titel. W. var från slutet af 1890-talet under flera år den mest anlitade ackom-panjatören vid konserter i Stockholm, tjänstgjorde i dylik egenskap från 1900 hos Filharmoniska sällskapet och från 1903 som repetitör hos Nya filharmoniska sällskapet, hvars konserter han af ven vid några tillfällen anförde, och betroddes 1915 med dirigentskapet vid Musikföreningen i Stockholm efter F. Neruda (se denne), hvilkens traditioner han lyckligt fullföljt. Större verk af Bossi, Bruckner, Elgar och Handel ha därunder af honom introducerats. - Hans hustru, Hedvig Maria W., född E d gren, f. 6 aug. 1876 i Lerums socken, Västergötland, gift med W. 1900, har gjort sig känd som violinist och violinlärarinna. Hon studerade vid konservatoriet i Stockholm 1892 -97 och är elev af J. Lindberg och T. Aulin. - 2. Adolf W., den föregåendes broder, dirigent, tonsättare, pianist, f. 5 juni 1879 i Långseruds socken, Värmland, var dt 1897 elev vid konservatoriet, tog där samma examina som brodern, studerade komposition för J. Lindegren (se denne) och vistades 1903-04 med statsstipendium i Paris samt 1905-07 som Jenny Lindsstipendiat i Berlin, där J. Kwast var hans lärare i pianospel. W. var 1907 kapellmästarvolontär i Karlsruhe, 1908 repetitör vid Berlins hofopera och blef 1911 andre kapellmästare vid K. teatern i Stockholm, där han alltmera framstått som välutrustad och erfaren dirigent. Han rönte 1921 utmärkelsen att få leda 2 konserter af filharmonikernas orkester i Wien. W. är en mer ,än vanligt begåfvad pianist med briljant färdighet. Hans kompositioner ådagalägga klangsinne, experimenteringslust i harmonierna, fallenhet för polyfoni och utpräglad instrumentationstalang; melodiken företer ofta en viss kärfhet i vändningarna. Han har skrifvit konsertstycke för piano och orkester (1903), konsertuvertyr, 2 pianokonserter (i E moll och H moll, den senare ett mycket anslående verk, 1917), den fina orkesterdikten Sommar (1918), 2 violinsonater, pianostycken, solosånger m. m. Han blef 1915 led. af Mus. akad. l o. 2. E. F-t. Vikmanshyttan, bruksegendom på östra stranden af den lilla Vikmanshyttesjön i Hedemora landsförsamling, Dalarna. Där finnas järnverk med anrikningsverk, masugn, martin- och valsverk, degelstålugnar, elektrisk stålugn samt sågverk. Tillverkningen utgöres af "cru"-stål samt däraf förfärdigad stålmanufaktur, stålgjutgods, sågade och hyflade trävaror samt sulfitcellulosa. Bruket, som äfven omfattar jordbruk och skogshandtering, sysselsätter omkr. 70 arb. Det anlades troligen i 1600-talets början, tillhörde länge släkten Angerstein, därefter släkten Ulff och eges sedan 1875 af