Larsbo--Norns a.-b. (se Larsbo), som f. n. (1921) eges af A.-b. Scania-Vabis i Södertälje. Wikmanson, Johan, musiker, f. 28 dec. 1753 i Stockholm, d. där 10 jan. 1800, undervisades i klaverspel och generalbas af kapellmästaren Johnsen och sattes 1770 i lära hos en matematisk instrumentmakare i Köpenhamn, hvarifrån han dock på grund af dålig behandling rymde och snart återvände till Sverige. Där anställdes han 1771 vid postverket och 1772 vid nummerlotteriet, hvarest han blef kamrer 1778. Därjämte blef han organist i holländska kyrkan och senare, 1781, i Storkyrkan. Han blef 1788 ledamot af Mus. akad., 1796 direktör för denna akad. och 1797 tillika lärare i harmoni och kontrapunkt vid dess läroverk. Af Kraus och Vogler, till hvilka han stod i vänskapsförhållande, hade han inhämtat grundligare kunskap i kompositionsläran. W. berömmes som skicklig violoncellist och orgelspelare samt komponerade bl. a. stråkkvartetter i Haydns stil, om hvilka T. Norlind fäller de omdömena, att de präglas af plastisk formfulländning och djup känsla, själfständigt, karakteristiskt arbete och lekande humor omväxlande med tungt allvar. Tre af dessa kvartetter utgåfvos efter hans död af hans dotter, gift med presidenten P. Westerstrand (se denne). Mus. akad. höll i febr. 1801 en minnesfest öfver W. på Riddarhuset, med sorgmusik af Frigel. A. L.(E.F-t.) Vikna (förr kallad Vikten), härad och pastorat i Nord-Tröndelag fylke, Norge, består af en ögrupp n. om Foldenfjordens mynning. 317,27 kvkm. med 3,581 inv. (1918). Bland öarna må nämnas Ytre V. (89,91 kvkm.), Mellem V. och Indre V. (tills. 121,30 kvkm.). Öarna äro låga och trädlösa. På Indre Y. ligger Röyrviks handelsplats vid Næröysundet. Fiskeridistrikt. K. G. G. Wikner, Karl (Carl) Pontus, filosof, skriftställare, universitetslärare, f. 19 maj 1837 på egendomen Kirkerud i Ryrs socken, Dalsland, d. 15 mars 1888 i Kristiania. W:s föräldrahem var fattigt, och de hårda förhållanden, under hvilka han växte upp, åsamkade honom ett reumatiskt hjärtlidande, som gjorde honom svag och bräcklig under hela lifvet och slutligen vållade hans död. Sin skoluppfostran fick han vid Göteborgs läroverk, och 1856 blef han student i Uppsala, filos. kandidat 1863 och filos. doktor 1864. Hans skarpsinniga doktorsafh., Undersökningar om enhet och mångfald (1863), förskaffade honom ock utnämning till docent i teoretisk filosofi. Som sådan utöfvade han en mycket betydelsefull lärarverksamhet, i det att hans med mästerlig enkelhet och klarhet genomförda framställning af filosofiens historia införde generation efter generation af Uppsalastudenter i filosofien och väckte deras intresse för detta ämne. Näringsbekymmer tvungo W. att söka lektoratet i teologi vid Uppsala läroverk, men äfven sedan han 1873 erhållit detta, fortsatte han sin docentverksamhet. Det dubbla lärarkallet tog större delen af hans krafter, och för utkomstans skull nödgades han egna sig åt populärt författarskap samt då och då dels i Uppsala, dels i Stockholm hålla populära föreläsningar. Dessa bildade en värdefull insats i det dåtida bildningslifvet, men W. hindrades därigenom att samla sig till något mera vetenskapligt arbete. Detta tyngde på honom, och under årens lopp kände han alltmera skolarbetet som en börda. Då Ribbing ej vid sin pensionsålder afgick från professuren i teoretisk filosofi, såg det tröstlöst ut för W. att någonsin erhålla den akademiska lärarbefattning, som han från ungdomen sett som sitt mål. Några af hans lärjungar igångsatte då en insamling för grundläggandet af en privat filosofisk professur åt W., och en betydlig del af de härför erforderliga medlen hade tecknats, då W. 1884 kallades till professor i filosofi och estetik vid Kristiania universitet. Han mottog kallelsen och började året därpå sin verksamhet. Då professuren i teoretisk filosofi i Uppsala blef ledig 1886, sökte W. denna och uppfördes af de akademiska myndigheterna på första förslagsrummet. Men innan utnämningen hunnit ske, bortrycktes W. af döden. - W. var en djupt anlagd tänkarpersonlighet, som vid sitt rastlösa sanningssökande fördes från ståndpunkt till ståndpunkt. Som barn drefs han af en etisk renhetssträfvan, som han rörande skildrat i Allt eller intet (i "Veronica" 1871). Under gymnasietiden och de första studentåren behärskades han helt af det religiösa intresset och fann sin andliga näring i bibeln och på den bygpd religiös litteratur, i synnerhet i engelsk anda. Genom det rykte som fritänkare, som Boström hade i ortodoxa kretsar, afhölls W. till en början från de filosofiska föreläsningarna. Men 1858-60 var han frånvarande från universitetet som informator i en undangömd landsort, och i den själens ensamhet, i hvilken han där kände sig försatt, väcktes hos honom genom Rasmus Nielsens då nyligen till svenska öfversatta bok om "Personlighet" det intresse för den personliga individualiteten, som sedan allt framgent skulle jämte religiositeten bli den starkaste drifkraften i hans tankelif, och läsningen af den unge tänkaren E. Kjellanders "Minnen" ingaf honom mod att söka tänka på egen hand. 1859 läste han V. Rydbergs "Den siste Athenaren". "Näst bibliska skrifter", sade sedan W., "har ingen bok på mig verkat så genomgripande som denna, hvilken svalkande omsvepte min själ med en af antikens frihets- och skönhetskänsla mättad lifsluft". Så förberedd, återkom W. våren 1860 till Uppsala och blef nu en af de mest intresserade åhörarna på Boströms föreläsningar. Väl blef han aldrig en trogen boströmian, men i den idealism och evighetstro, som "den svenske Platon" förkunnade, fann han utgångspunkten för sitt eget