Wikner tänkande, ehuru han t. ex. aldrig kunde dela Boströms åsikt om samhällets personlighet. Närmast utvecklade han (1864-66) boströmianismen i panteistisk riktning, såsom framgår af de Filosofiska bref från Edgar till Roderich, af hvilka utdrag lämnats i L. H. Åbergs nedan nämnda skrift om W. Panteism var enligt den åsikt, som W. vid denna tid omfattade, en nödvändig konsekvens af boströmianismens grundtankar. Då människoanden enligt Boström är en Guds förnimmelse, kan den till sitt väsen ej vara annat än Gud själf betraktad från en viss sida, och då den sinnliga världen är människans förnimmelser, står denna i samma förhållande till människan och därmed medelbart till Gud. Emellertid stod detta åskådningssätt, med dess underkännande af den mänskliga individualitetens själfständiga betydelse i förhållande till Gud, i en alltför stark motsats till W:s religiösa intressen och hans uppskattande af individualiteten för att i längden kunna tillfredsställa honom. Han återvände dock icke till boströmianismen, utan sökte på kristen grund utbilda en själfständig, om än med boströmianismen besläktad lifsåskådning. Denna framställde han i halft populära skrifter. Tankar och frågor inför menniskones son (1872; 2:a uppl. 1888), Religiösa meditationer och föredrag (I-III, 1873-75) m. fl. Han utgår därvid från att "själfständighet är själfmeddelning". Guds absoluta själfständighet innebär, att han är grund till andra jämväl själfständiga väsen. . Och i motsats till Boström fattar han de ändliga väsendena ej i första hand som Guds förnimmelser, utan som eviga produkter af hans kärleksfulla vilja. Sinnevärlden vill W. visserligen liksom Boström förklara ur de ändliga personernas ändlighet, men han fattar den ej som fenomen, utan som "uttryck" af den eviga verkligheten. Då detta åskådningssätt leder till att allt i tiden måste i hvarje ögonblick vara på ett visst sätt för att vara uttryck för evighetsvärlden, medför detta tydligen en fara för möjligheten af viljans frihet. De härmed förbundna svårigheterna med afseende på det moraliskt onda, söker W. lösa genom en teodicé, enligt hvilken Gud visserligen ger verklighet åt det onda, men som något, hvilket strider mot hans vilja, under det att däremot den onda människan ger det verklighet som öfverensstämmande med sin vilja. Det onda måste dock försonas, och därför blir försonaren Kristus medelpunkten i W:s tänkande under denna tid. Han bryter därvid med den ortodoxa försoningsläran, hvars antagande af en "satisfactio vicaria" han bestrider. Blott i den bemärkelse har Kristus lidit för våra synder, att under hans jordelif människornas ondska vållade honom yttre och inre lidande. Höjdpunkten af dessa lidanden nåddes, då Jesus på korset utropade sitt: "min Gud, min Gud, hvi hafver du öfvergifvit mig". Därvid var det hans tanke, som förirrade sig, men att hans vilja icke affallit från Gud, framgår däraf, att han säger "min Gud". Han förblir sålunda syndfri, och då hans heliga vilja är den enda sunda punkten i den syndfulla världen, utgår från den en helgande inflytelse på de människor, som genom tron söka personlig gemenskap med Kristus. Till sitt väsen är Kristus den högsta af alla ändliga väsen, Guds "enfödde son", det fulla och själfständiga uttrycket för Guds vilja. Han är icke Gud i den bemärkelse af det absoluta, som endast gäller om Fadern; han är icke allvetande och icke allsmäktig, men är genom sin helighet gudomlig i den vidsträcktare bemärkelse, hvari begreppet på hans tid fattades. Såsom hvarje ändlig varelse måste han uppträda äfven i tiden och tog då gestalt i Jesus af Nasaret, hvilken dock ej var en människa såsom vi andra. Han är intet dubbelvässn, utan om han kan sägas på en gång vara Gud och människa, så tagas därvid uttrycken i sådan bemärkelse, att de delvis ha samma omfång. Om underverken hänvisar W. till att naturens lagar af oss äro ofullständigt kända och att de sannolikt lämna vida större spelrum för personens, framför allt den särskildt gudasända personens, makt öfver naturen, än naturvetenskapen vill erkänna. Rörande bibelns auktoritet bryter W. med den äldre inspirationsteorien och anser, att olika bibliska skrifter ha olika sanningsvärde, hvarvid måttstocken är att söka i andens omedelbara vittnesbörd. Till denna period i W:s utveckling höra ock de båda skrifterna Naturens förbannelse eller syndens inflytande på den ofria verlden (1866) och Undersökningar angående den materialistiska verldsåskådningen (1870). I den förra af dessa, som är en filosofisk-teologisk dialog under inflytande af den platonska dialogformen, söker han förfäkta den uppfattningen att, då naturen är till såsom människans förnimmelser, grunden till dess brister är att söka i människans ofullkomlighet, hvars högsta potens är synden. Den senare af dessa båda skrifter är närmast föranledd af Büchners bekanta arbete "Kraft och materia" och innehåller en utförlig vederläggning af materialismens grundtankar, men därjämte ock en positiv framställning af den motsatta idealistiska världsåskådningen, sådan W. vid denna tid ansåg den böra formuleras. Ett nytt stadium i W:s utveckling som tänkare betecknas genom det mera strängt vetenskapliga arbetet Om egenskapen och närgränsande tankeföremål (1880). Här bryter han uttryckligen med den boströmska idealismens grundtanke, att "vara är förnimmas", men försvarar dock möjligheten att förnimma det varande. Det s. k. "tinget i sig", som skulle vara saken oberoende af alla relationer, är en motsägelse. Allt står i relationer och har sina egenskaper såsom de olika relationernas motsvarighet hos saken. När man känner egenskaperna, känner man saken själf. Detta att stå i relationer gäller äfven om Gud. Detta uttalas i afgjord motsats mot Boström, enligt hvilken Gud icke står i några relationer till annat, enär detta skulle göra honom själf relativ. Häremot invändes, att Gud då ej heller skulle kunna vara grund till de ändliga väsendena, hvilket måste innebära en relation till dem. Djupast är det tydligen W:s religiösa intresse, som står bakom detta försvar för ett verkligt förhållande mellan Gud och människan. Ännu fasthåller han dock Boströms evighetstro och antar hos Gud en tidlös, oföränderlig verklighet, som ytterst ligger till grund för all timlig tillvaro. Med denna boströmska grundtanke bryter han först i sitt sista arbete, den först efter hans död af L. H. Åberg utgifna skriften Tidsexistensens apologi (1888). Äfven nu var det hans religiösa intresse, som tvang honom in på nya tankebanor. Den boströmska evighetsläran syntes honom nu innebära "den för en lefvande varelse afskräckande och förstenande bilden af en tillvaro,