Vikomt-Vikramorvaci i hvilken ingenting sker, och af en Gud, som icke är verksam". Gud är grund till den ändliga världen och står sålunda i relation till denna; denna ändliga värld är föränderlig. Gud står sålunda i förändrade relationer, är därför föränderlig; all förändring förutsätter tid, Gud har därför en tillvaro i tid. I samband härmed frångår W. nu ock antagandet af människans tidlösa jag. Den själens odödlighet, som han fortfarande förfäktar, innebär ej en tidlös tillvaro, utan en oändlig utveckling i en obegränsad tid. Då den sinnliga världen nu ej längre antages vara det nödvändiga uttrycket för en tidlös verklighet, försvinna de svårigheter han förut haft med afseende på viljans frihet och det moraliskt onda; och nu finnes intet hinder för att erkänna, att människan kan handla på ett sätt, som medför ett sämre tillstånd än det, som bort vara. Den ifrågavarande skriften, vid hvilken W. ej fick lägga sista handen, innebär uppslaget till en ny världsuppfattning och lifsåskådning, men heller ej mera än uppslaget. Huru den skulle ha gestaltat sig, om W. fått tillfälle att göra denna tankebyggnad färdig, är omöjligt att säga. - Förutom de redan nämnda mera vetenskapliga skrifterna utgaf W. en hel rad af små skrifter i populär form, ofta först framställda som offentliga föredrag, bl. a. Kan filosofien bringa någon välsignelse åt menskligheten? (1864), Hvad vi behöfva (1865), Kunna vi veta något om Gud? (i "Svensk literaturtidskrift", 1865), Kultur och filosofi i deras förhållande till hvarandra (1869), Om auktoritet och sjelfständighet (1872), Narkissos-sagan och Platonismen (1880) och Några drag af kulturens offerväsen (s. å.). En serie af föreläsningar, som W. höll i Stockholm 1867, har utgetts under titeln Platon, populära föredrag (1888). Dessa skrifter utmärkas lika mycket genom idealitet i uppfattningen som genom klassisk fulländning i formen. Äfven skönlitterära alster flöto ur W:s flitiga penna, såsom Filosofens morgondrömmar (1863), Min moders testamente (1869), Mantegnas ängel (1877) och Den hederlige väfvaren i Korinth (1878). W. röjer tydlig inverkan af V. Rydberg, äfven om han saknar dennes poetiska kraft och äfven i skönlitteraturen mera framträder som tänkare än som konstnär. W:s Predikningar för skolungdom (1877) äro på en gång varmt djuptänkta och enkelt lättfattliga. - Som filosofisk tänkare är W. en själfständig, ärlig sanningssökare och utmärkes både af djupsinnighet och af skarpsinne, men den sistnämnda egenskapen slår stundom öfver i en formalistisk dialektik, som tillmäter utredningen af ords begreppsbetydelser för stort sanningsvärde. Men begreppsdistinktionerna voro för honom aldrig själfändamål, utan den för hans individualitet naturliga vägen att söka svaret på allvarliga lifsfrågor. Han har själf sagt, att han ej hade "det äkta svenska kragtaget", och han saknade den storslagenhet, som utmärker de store filosofiske systembyggarna. Detta sammanhängde nog ock med, att han mindre filosoferade med den spekulativa fantasien än med känslan och förståndet; men denna känsla var varm och detta förstånd skarpt. På dem, som kommo i beröring med W., verkade han starkast genom själfva sin idealt anlagda personlighet med dess sedliga renhet och religiösa djup och dess egendomliga blandning af resigneradt vemod och mild humor. - Flertalet af hans mindre skrifter har utgetts i samlingarna Vittra skrifter i urval (utg. af K. Warburg, 1888; 2:a uppl. 1920 o. f.), I mensklighetens lijsfrågor (2 dlr, 1899) och Samlade predikningar (utg. af 0. Quensel, s. å.). W:s samlade skrifter (beräknade att omfatta 12 bd) förberedas till utgifning af A. Ahlberg och T. Hjelmqvist. - Se "C. P. W., minnesblad af en tacksam vän" (1888), L. H. Äberg, "C. P. W., hans lefnad och skrifter" (med fullständig bibliografi, 1889), och Th. Rein, "P. W." (i "Nordisk tidskr.", 1892). S-o. Viko'mt. Se vicomte. Vikon, bot. Se Åkerbär. Vikornas norra kontrakt, i Göteborgs stift, omfattar de fyra pastoraten Tanum och Lur; Skee, Tjärnö och Strömstads stad; Näsinge, Högdal och Lommeland; Nafverstad och Mo. Framdeles skall Strömstad skiljas från Skee till eget pastorat. 1,197 kvkm. 27,051 inv. (1919). Vikornas södra kontrakt, i Göteborgs stift, omfattar (från l maj 1921) de åtta pastoraten Foss och Håby; Svarteborg; Bro, Brastad och Lyse; Lysekils stad; Tossene, Bärfendal och Hunnebostrands kapell; Kungshamn, Askum och Malmön; Kville, Bottna, Svenneby och Fjällbacka kapell; Krokstad, Hede och Sanne. 1,102 kvkm. 45,679 inv. (1919). Viková-Kuneticka [-ti'tjka], Bozena, tjechisk författarinna, f. 1863, ingick först vid nationalteatern, men gifte sig snart med en sockerfabrikant Vik och egnade sig sedan åt litteraturen. Hon gjorde början i tidskrifter med smärre skisser, men öfvergick sedan till större uppgifter, särskildt rörande äktenskapsfrågan ur social synpunkt. I sin största roman, Vzpoura (Motstånd; 1899), framställer hon konflikten mellan kvinnans erotiska och sociala kraf och söker påvisa, att moderskapet är kvinnans egentliga mål. Detta och liknande motiv genomgå flertalet af hennes noveller. A-d J. Vikramaæran, kronol. Se Samvat-æran. Vikramaditya, konung. Se Kalidasa och Malwa. Vikramorvaci, ett af Kalidasas (se d. o.) dramatiska verk, som behandlar ett sago-(heroiskt)ämne, som har sina rötter i indernas äldsta mytologi och är litterärt tidigast betygadt i en rigvedisk hymn om Pururavas och Urvaci (Rigv. X, 95; jfr om motivets spridning i indisk litt. K. F. Johansson, "Melusina- samt Amor- och Psychemotivet i Indien" i "Finsk tidskr." 1899). I dramat blir konung Pururavas förmäld med apsrasen (himmelsk nymf) Urvaci. Denna blir svartsjuk på sin make, förvandlas till en lian, men räddas af sin kunglige make, som utom sig irrat omkring för att finna den riktiga talismanen för häfvande af förtrollningen. Dramen föreligger i hufvudsakligen två recensioner, hvaraf en från Syd-Indien är vetenskapligt behandlad af Pischel i "Monatsberichte der k. preussischen akademie der wissenschaften", 1875. Bland upplagor (af vulgatatexten) må nämnas den af Lenz, "Urvasia Fabula Calidasi" (med lat. öfv och kommentar 1833-34) och F. Bollensen, "V., das ist Urvasi, der preis der tapferkeit" (med öfv. och kommentar, 1846), samt en mängd indiska, bland hvilka må nämnas Shankar Pandurang Pandit, "The Vikramorvaciyam" (med engelska noter, i "Bombay sanskrit series" 16, 3:e