415 Viktor-Viktor Amadeus 416 från marken, hvarefter den kastande sätter den i svängning of ver hufvudet. Farten underlättas af ven därigenom, att den kastande själf gör ett par snabba helonivändningar, hvarefter vikten kastas rakt ut från kastgränsen (se fig.). Till viktkastning räknas icke kulstötning, släggkastning o. d. idrotts- grenar. E- B-11. Viktor (lat. Victor, "segrare"). Tre påfvar och två "motpåfvar" ha burit detta namn. 1. Y. I den helige (190-202), f. i Afrika, efterträdde Eleutherus som romersk biskop troligen 190 (äfven andra årtal uppges) samt afled 202. I striden mellan Väster- och österlandet ang. tiden för påskens firande uppträdde han med stränghet mot de österländske församlingslärarna, som, med biskop Polykrates af Efesos i spetsen, fasthollo vid påskens firande 14 nisan (se Påsk 2), och exkom-municerade på den grund flera af Mindre Asiens församlingar. Han måste dock snart upphäfva bannet och låta de österländska församlingarna tillsvidare hålla fast vid sitt gamla bruk. Den s. k. dynamistiska monarkianismen (se A n t i-trinitarier) bekämpade han med hela sin kyrkliga myndighet och bannlyste en af dess huf-vudmän, garfvåren Theodotos från Konstantinopel. Själf synes han i sin fientlighet mot denna riktning ha lutat åt den s. k. patripassianismen. Y. var troligen den förste biskop i Rom, som i handling sökte göra den romerske biskopens primat of ver hela kyrkan gällande. 2. Y. II (1054-57) hette urspr. Gebhard, f. i Schwaben, var son till grefve Hartwig af Calw samt nära anförvant och förtrogen vän till kejsar Henrik III. Sedan 1042 var Y. biskop af Eichstädt och uppsattes 1054 af Henrik III på Petri stol. I likhet med sin företrädare, Leo IX, ifrade han mot den s. k. simo-nien inom kyrkan, mot prästernas konkubinat och för celibatet samt nitälskade i allmänhet för kyrkotukten. Synoderna i Florens och Lyon 1055 samt Tou-louse 1056 vittnade därom. På synoden i Lyon lät han genom Hil-debrand af sätta icke mindre än sex biskopar. Själf gjorde han 1056 en resa till Tyskland i kyrkliga ändamål och fick då i Gosslar närvara vid Henrik III:s dödsbädd samt af honom mottaga uppdraget att vara hans änkas, kejsarinnan Agnes', stöd och rådgifvare och sonens, Henrik lY.s, förmyndare. Strax efter sin hemkomst till Italien följde han 1057 Henrik III i grafven. 3. Y. III (1087), f. 1027, var son till Landulf Y, furste af Benevento. Yid trettio års ålder inträdde Desiderius (såsom han då hette) som munk i benediktinklostret Monte Cassino, hvars abbot han kort därefter blef. 1059 gjorde Nikolaus II honom till kardinal. På grund af hans dygder och lysande egenskaper utsåg redan Gregorius VII honom till sin efterträdare, men då efter Gregorius' död kardinalerna uppfyllde dennes önskan (1086), var det endast med största svårighet han omsider, på våren 1087, lät förmå sig att bestiga Petri stol. Han afled redan 16 sept. s. å. Under sitt korta regemente visade han prof på kraft och energi. I själf va Rom utkämpade han segerrikt en strid mot sin "motpåfve", Klemens III. Med de mot påf-vens primat fientligt sinnade franske prelaterna ärkebiskop Hugo af Lyon och abboten Rikard af Marseille af-bröt han all kyrkogemenskap, och mot sarasenerna i Afrika påbjöd han ett slags korståg. På en synod i Benevento beifrade han simonien och lekmannainvestituren. Till sin efterträdare utsåg han biskop Otto af Ostia (Urban II). 4. Y. IY. Tvenne :'motpåfvar" läto kalla sig Viktor IV. Den ene var kardinal Gregorius Conti, som af det mot påfven Innocentius II fientliga partiet vid den förutvarande motpåfven Anacletus II:s död, 1138, valdes till dennes efterträdare. Efter två månaders förlopp afsade han sig dock frivilligt påfvevärdigheten. - Den andre var en kejserligt sinnad kardinal Octavianus (Ött a vi a no), som vid påfven Hadrianus IV :s död, 1159, af det kejserliga (det ghibellinska) partiet valdes till motpåfve mot Alexander III. Men ehuru han i kejsar Fredrik I Barbarossa egde en mäktig beskyddare och af de kejserliga synoderna i Pavia (1160) och Lodi (1161) stadfästes i sina påfliga rättigheter, förmådde han likväl icke göra dem gällande mot Alexander. Han dog i Lucca 1164, sedan de båda rivalerna gång på gång bannlyst hvarandra. l-4. J- P- Viktor Amad?US (it. Vittofrio Amaáeo), hertigar af Savojen och konungar af Sardinien. - 1. Y. I, hertig af Savojen, f. 8 maj 1587, d. 7 okt. 1637, son till Karl Emanuel I och Katarina af Spanien, efterträdde 1630 sin fader, deltog som Frankrikes motståndare i Mantuanska tronföljdskriget, hvarunder hela Savojen besattes af fransmännen. I freden i Cherasco (1631) erhöll V. dock största delen af grefskapet Monferrato, men af-trädde i hemlighet till Frankrike i stället några städer och fästningar vid franska gränsen. Y. var förmäld med Henrik IV:s dotter Kristina. Han följdes af sin äldre son Frans Hyacint, som i okt. 1638 efterträddes af sin broder Karl Emanuel II, d. 1675. - 2. Y. II, den föregåendes sonson, son till hertig Karl Emanuel II och Maria Johanna af Savojen-Nemours, hertig af Savojen, konung af Sicilien, konung af Sardinien, f. 16 maj 1666-