417 Viktor Emanuel 418 d. 31 okt. 1732, efterträdde fadern som hertig af Savojen juni 1675 och stod till 1682 under moderns förmynderskap. Y. sökte frigöra Savojen från det fullständiga beroende af Frankrike, hvari det stått under moderns regentskap, ehuru han ej bröt med Frankrike, förrän han på koalitionens sida (1690 -96) deltog i kriget mot detsamma. Under Spanska tronföljdskriget slöt han sig i början till Frankrike, men öfvergick 1703 till koalitionen. Segern vid Turin 1706, som hans frände Eugen af Savojen vann, befriade Savojen och of re Italien från fransmännen. I Utrechtfreden 1713 erhöll V. dels vissa områden af Lombardiet, dels konungariket Sicilien, som han dock 1720 nödgades utbyta mot Sardinien. En lagkodi-fikation (Codex Victorianus) utarbetades under hans regenttid. Under en svår utrikespolitisk situation, konflikten mellan Österrike och Spanien sept. 1730, nedlade V. kronan till förmån för sin son Karl Emanuel. Hans försök att i okt. 1731 återtaga den misslyckades och föranledde hans internering på slottet Kivoli. Han var gift med Ludvig XIV:s brorsdotter Anna af Orleans. - 3. V. III, den föregåendes sonson, konung af Sardinien, f. 26 juni 1726, d. 16 okt. 1796, efterträdde 20 febr. 1773 sin fader. Karl Emanuel III. Han var en stark motståndare till franska revolutionen, slöt sig till den första koalitionen (1793) emot denna, men led ständiga nederlag och nödgades i freden i Paris 15 maj 1796 afträda Savojen. Han var förmäld med spanske konungen Filip Y:s dotter Maria Antoinetta och hade med henne sönerna Karl Emanuel, Viktor Emanuel och Karl Felix, som efterträdde hvarandra på tronen, l-3. (E.N-nn.) Viktor Emanuel (it. Vitto'rio Emanuele], konungar af Italien. 1. V. II, 1849-61 konung af Sardinien (såsom sådan V. II, hvilken nummerföljd han behöll som konung af Italien), sedan 1861 konung af Italien, son till konung Karl Albert af Sardinien och Maria Teresia af Toscana, föddes 14 mars 1820 i Turin och dog 9 jan. 1878 i Kom, där han ligger begrafven i Pantheon. Då hans fader som prins deltog i fälttåget i Spanien i hertigens af Angouléme armé 1823, skickades V. till sin morfader, storhertigen af Toscana, hvars hof var det mest reaktionära i Europa. Af jesuiter uppfostrades nu gossen i en så strängt klerikal anda, att den aldrig kunde utplånas. Hans fader lät efter sin tronbestigning (1831) ge gossen en Tryckt den 4/5 21 strängt militärisk uppfostran, utan att därför försumma hans vetenskapliga utbildning, som dock ej blef synnerligen omfattande. Då kriget mot Österrike utbröt 1848, kommenderade V., hvilken som kronprins förde titeln hertig af Savojen, 'savojiska brigaden och utmärkte sig genom lysande mod i slaget vid Go?to 30 maj, i hvilket han blef sårad. Äfven i drabbningen vid Novara 23 mars 1849 gjorde han under af tapperhet, utan att likväl kunna förekomma nederlaget. Hans fader nedlade på kvällen af batalj dagen sin krona till förmån för sin son. Ehuru V. lyckades få en dräglig fred med Österrike, sågs han dock ej med blida ögon af folket, emedan han blifvit uppfostrad af jesui- . terna och, sedan 1842, var gift med en österrikisk ärkehertiginna, Adelheid (f. 1822, d. 20 jan. 1855). Efter hand förändrades likväl folkets tänkesätt mot honom. Ty den fria författning, som Karl Albert gett sitt folk, upprätthöll hans son, ehuru Österrike bjudit gynnsammare fredsvillkor, om författningen ändrats. De öfrige italienske furstarna upphäfde de konstitutioner, som de nyss förut gett sina stater. V. förstod äfven att välja sig upplysta och statskloka rådgifvare. Massimo d'Azeglio blef hans förste ministerpresident. De efter justitieministern Siccardi benämnda lagarna genomdref-vos, genom hvilka den andliga domsrätten af skaffades och "mainmorte" (se d. o.) inskränktes. I sept. 1850 inträdde grefve Cavour som handels- och jordbruksminister i ministären, ehuru icke utan ett visst motstånd af V. I nov. 1852 blef Cavour ministerpresident. Genom hans kloka finansiella åtgärder gick Sardinien framåt i styrka och välmåga. Konungen understödde honom såväl däri som i hans utrikespolitik samt äfven, om än högst ogärna, i hans kyrkopolitik, som ofta djupt sårade konungens religiösa känslor. Cavours förslag om införande af civiläktenskapet (1852) och förslag till lag om klostergodsens indragning (1855), motsatte sig konungen. Då Cavour begärde sitt afsked och ingen annan kunde bilda en ministär, lät konungen sitt motstånd mot lagen falla. V. försmådde lika litet som Cavour att ställa sig i förbindelse med cheferna för demokratien, såsom Depretis m. fl., hvilka af sitt hat mot Österrike understödde V:s och Cavours politik. 26 jan. 1855 slöt Sardinien det förbund med västmakterna mot Ryssland, som inledde den politik, hvilken skulle göra V. till konung öfver hela Italien. Till följd af detta förbund deltog Sardinien i kongressen i Paris 1856, hvarigenom det fick tillfälle att föra det italienska enhetspartiets talan. Både V. och Cavour begåfvo sig till Paris, och där begärde Cavour i sin konungs namn reformer i Kyrkostaten och framlade Sardiniens besvär mot Österrike. Dessa fordringar vunno understöd af England, och Napoleon III ställde sig välvilligt mot Italien. Då gafs äfven första uppslaget till Sardiniens förbund med Frankrike mot Österrike, ehuru en formlig allians icke afslöts förr än 10 dec. 1858 efter det möte Cavour hade med Napoleon III i Plombières juli 1858. För att stärka förbundet gai V. sin äldsta dotter, Klotilda, till gemål åt prins Napoleon (jan. 1859). Af alla krafter rustade V. - sig till det förestående kriget mot Österrike, och hans folk samlade sig omkring honom med en hänförelse utan like, och 32 b. 14