419 Viktor Emanuel 420 med undantag af Mazzini och hans anhängare slöto sig af ven så radikala partichefer som Manin, La Farina, ledaren af Società nazionale, och Garibaldi till konungen. Då V. afslog Österrikes ultimatum, att Sardinien skulle af väpna inom tre dagar, inryckte de österrikiska trupperna i Pie-mont 29 april 1859. Som fransmännen då ej ännu hunnit förena sig med sardinarna, skulle Österrike, om det genast skridit till angrepp, ha krossat den lilla sardinska hären, of ver hvilken konungen själf förde befälet. I träff ningen vid Palestro 31 maj kämpade han med en sådan tapperhet, att det tredje franska zuavregementet af beundran där-öfver utnämnde honom till hederskorpral. Napoleon gjorde honom till öfverste vid samma regemente. Segrarna vid Magenta och Solferino ledde till fredspreliminärerna i Yillafranca (11 juli 1859) och freden i Zürich (10 nov. s, å.). Ehuru Sardinien genom dem erhållit Lombardiet, kände både V., Cavour och det italienska folket sig besvikna i sina förhoppningar. Y. visade under den närmast följande tiden prof på sin politiska begåfning, under det Cavour i förbittring öfver Napoleons politik och förebrående V., att han gett vika, för en tid af gick som minister. Redan i början af 1860 beslöto Toscana, Parma och Modena, som fördrifvit sina furstar, samt Legationerna genom folkomröstning förening med Sardinien, som också därtill gaf sitt bifall. Inför-lifvandet af dessa landsdelar måste Sardinien köpa med afträdandet af Nizza och Savojen till Frankrike. Garibaldis sagolika eröfringståg till Sicilien och Neapel 1860, som i hemlighet understöddes af V:s regering, samt Umbriens och Markernas eröfring af Y:s trupper, hvarigenom Kyrkostaten inskränktes till trakten närmast Rom, fullbordade i det närmaste Italiens enhet. I spetsen för 30,000 man ryckte konungen själf i okt. fram mot Capua och sköt sin armé emellan det påfliga området och Garibaldis här. Han gjorde detta, emedan han ville hindra Garibaldi att utföra sin af sikt att marschera mot fransmännen i Rom, hvil-ket steg skulle ha satt hela enhetsverket på spel. Y:s trupper fullbordade staden Neapels eröfring, och 7 nov. höll konungen sitt högtidliga intåg, själf körande den vagn, i hvilken han och Garibaldi sutto. När Garibaldi stod i begrepp att af resa till Caprera, uttalade han i en af skedsproklamation följande ord: "Försynen har i Yiktor Emanuel gett Italien en härlig gåfva. Hvarje italienare måste sluta sig till honom, hålla fast vid honom. Inför den ridderlige konungen (il re galantuomo) måste hvarje misstroende försvinna, hvarje groll varda till intet". 18 febr. 1861 öppnades det första allmänna italienska parlamentet, i Turin. Hela Italien utom Yenezia och "S:t Petri arf" var representera dt i detsamma. 17 mars beslöt det, att de nu till ett helt förenade olika landsdelarna skulle kallas konungariket Italien, och till följd af detta beslut antog Y. titeln "konung af Italien". De tre store män, som grundlagt Italiens enhet, intogo en märkvärdig ställning till hvarandra, ehuru de supplerade hvarandra och ehuru de alla varit nödvändiga för det stora verkets genomförande. Y. högaktade Cavour och beundrade hans statsmannasnille samt hyste förtroende till och understödde hans politik, men för hans person kände konungen ingen egentlig sympati eller varmare tillgifvenhet. Y. visste att äfven emot en man af Cavours mått bevara sin ställning som monark. Han följde ej alltid obetingadt dennes råd, utan behöll städse ett personligt inflytande på politiken. Garibaldi var icke heller någon personlig vän till Cavour, hvars politik han kallade "räfpolitik". Däremot voro Y. och Garibaldi i mycket befryndade naturer, men till karaktär och skaplynne mycket olika den store räknemästaren Cavour. För Garibaldi kunde enhetsverket icke nog hastigt fullbordas. Hans och hans anhängares fältrop var: "Rom eller döden". Detta vållado både konungen och ännu mera hans ministrar de största svårigheter. Garibaldis tåg mot Rom 1862, som regeringen måste hindra med vapenmakt, ändade med Garibaldis tillfångatagande vid Aspromonte, hvil-ket uppväckte häftig jäsning och oro bland folket. Största delen af ministären och generalerna ville begagna segern till att krossa "handlingspartiet" genom att döma Garibaldi till ett strängt straff. Detta steg, som kunnat bli ödesdigert för det nya riket, hindrade Y. genom att utfärda amnestien af 7 okt. 1862, som hade till följd, att konseljpresidenten Rattazzi l dec. af gick. Mycket missnöje framkallade fördraget med Frankrike af 15 sept. 1864, som i sept. vållade ett upplopp i Turin. Enligt detta fördrag skulle fransmännen utrymma Rom, och italienska regeringen förband sig att ej angripa eller tillåta något angrepp utifrån mot Rom. Skenbart uppgaf den tanken på Rom såsom rikets hufvudstad genom att flytta regeringens säte från Turin till Florens, där Y. 1865 tog sin bostad. Förbundet med Preussen och kriget mot Österrike 1866 skaffade Italien Yenezia trots nederlagen vid Custozza och Lissa. Garibaldis okloka ifver att förvärfva återstoden af Kyrkostaten åt Italien ledde till hans nederlag vid Mentana 1867 och Roms återbesättande af fransmännen. Frågan om Rom blef därigenom endast så mycket mera brännande. Napoleon III:s förslag sept. 1869 om en allians besvarades af Y. med fordran, att 1864 års fördrag först skulle fullgöras. Ej ens i aug. 1870 kunde franske kejsaren förmå sig till att öfverlämna Rom till Italien. Under fransk-tyska kriget 1870 -71 voro Yrs sympatier på Frankrikes sida. Han förmådde dock ej mot sin ministär genom-drifva ett ingripande i kriget. Sedan de franska trupperna återkallats, intogs Rom 20 sept. 1870 af de italienska trupperna. I jan. 1871 beslöto parlamentet och konungen, att det skulle bli rikets hufvudstad, och 2 juli s. å. höll Y. sitt högtidliga intåg där och tog sin bostad i Kvirinalen. Till borgmästaren, som hälsade honom i stadens namn, sade Y.: "Yi äro i Rom och skola stanna här." Han var en i hög grad konstitutionell konung, och det parlamentariska styrelsesättet utvecklade sig därför under hans regering. På grund af sin lifliga natur hade Y. dock svårt att inom politiken underordna sina tycken under det allmännas kraf. Y. egde snabb uppfattning och för måga att raskt fatta beslut. 1873 besökte Y. jämte ministerpresidenten Min-ghetti och utrikesministern Yisconti-Yenosta Wien och Berlin, hvarigenom ett närmande mellan Italien och Österrike förbereddes. I april 1875 mottog konungen ett återbesök i Yenezia af kejsar