421 Viktor Emanuel 422 Frans Josef af Österrike, och då var försoningen fullständig mellan de bägge rikena och deras furstehus. I okt. s. å. aftaåe, kejsar Vilhelm I ett besök hos V. i Milano. Från denna tid närmade sig Italien alltmer Tyskland och Österrike, hvilken förbindelse öfvergick till ett förbund, den s. k. trippelalliansen (se d. o.). Till sitt yttre var V. undersätsig, bredaxlad och full af mannakraft. I kroppsöfningar var han en mästare. Ett öfverdådigt mod visade han såväl i drabbningarnas kulregn som på stengets j akterna. Ehuru ingen betydande häriförare, visade han dock äfven under drabbningarna prof på en klar uppfattning af läget. V. egde betydande förmåga att umgås med folk af alla samhällsklasser. Genom sin öppenhjärtighet och gladlynthet tjusade han folket. Trots sin antikyrk-liga politik var V. en i vissa fall ända till bigotteri troende katolik. Döende yttrade han till sin biktfader, att han dog som katolik, att han alltid känt stor vördnad för påfvens person och att han ångrade sig, om han genom någon handling uppväckt den helige faderns personliga missnöje. Men i allt hvad han hade gjort hade han velat uppfylla sin plikt som medborgare och furste, utan att därför vilja förgripa sig på sina fäders religion. Pius IX och konungen voro personligen goda vänner. V. egde flera sin släkts mest karakteristiska egenskaper, bl. a. kallt beräknande förstånd; däremot saknade han hvarje böjelse för mysticism. Han var därjämte godhjärtad och frikostig, hvarför ock hans affärer kommo i ett dåligt skick. Som statens finanser voro dåliga, reducerade han sin civillista. Med sin gemål hade han 8 barn, bl. a. Umberto (f. 1844, d. 1900), som efterträdde honom på tronen, Amadeus (f. 1845, d. 1890), hertig af Aosta, 1870-73 konung af [Spanien, Otto Eugen (f. 1846, d. 1864), hertig af Monferrato, samt döttrarna Klotilda (f. 1843, d. 1911) och Maria Pia (f. 1847, d. 1911), g. m. konung Ludvig af Portugal. Efter sin gemåls död stod han i intimt förhållande till Kosa Vercellone (f. 1833, d. 1885), en tamburmajors dotter, med hvilken han under en sjukdom 1869 vigde sig och hvilken han gaf titeln grefvinna de Mirafiore. Sönerna i detta gifte beredde honom mycken förtret. Statyer eller monument of ver V. ha rests i Turin (2), Milano, Venezia, Genua, Aosta, Florens, Livorno, Neapel m. fl. städer. Om det storartade V.-monumentet i Kom se d. o., sp. 976 och pl. XI. Litt.: Bersezio, "II regno di V. E. II" (8 bd, 1878-95), Cappeletti, "Storia di V. E. II" (3 bd, 1893), och H. Wieselgren, "Cavour" (1884). 2. V. III, den föregåendes sonson, son till konung Umberto och dennes drottning, Margareta af Savojen, f. 11 nov. 1869 i Neapel, erhöll en omsorgsfull uppfostran. I likhet med fadern visade han stora militära intressen. Som chef för armékåren i Neapel ådagalade han militär och administrativ förmåga. Utom de militära göromålen sysslade han med numismatiska studier och företog långa resor, bl. a. till Syrien och Spetsbergen. Som kronprins förde han ett tillbakadraget lif. Efter mordet på Umberto 29 juli 1900 besteg V. tronen. V.s giftermål 24 okt. 1896 med Elena af Montenegro (f. 1873), dotter till konung Nikolaus af Montenegro, medförde värdefulla förbindelser på Balkanhalfön. Trippelalliansen förnyades 1902 och 1912. Närmandet till Frankrike, som redan tidigare hade inledts, fortsattes och fick sitt uttryck bl. a. i överenskommelsen 1901 rörande Tripolis. På Algeciraskonferensen 1906 trädde Italien på Englands och Frankrikes sida mot Tyskland. Bos-niens och Hercegovi-nas införlifvande med Österrike 1908 vållade en stark misstämning i Italien. Mötet mellan V. och kejsar Nikolaus i Kacconigi 1909 ådagalade, att äfven med Ryssland närmare förbindelser hade knutits. Genom Tripoliskriget (se d. o.) 1911-12 förvärf-vade Italien ändtligen viktiga besittningar på Medelhafvets södra strand. Ännu vid Världskrigets början (1914) betonade V. sin ställning som Tysklands allierade, men meddelade samtidigt, att Italien skulle bli neutralt. Redan i maj 1915 drefs dock Italien in i kriget på ententens sida, sedan det fört långvariga underhandlingar om att erhålla kompensation för bibehållen neutralitet. V:s roll därvidlag är ej fullt klar. Olika uppfattningar ha uttalats om, huruvida han gillade den politik, som fördes af ministären Salandra eller motvilligt af hänsyn till dynastiens ställning lät af aktivistpartiet drifva sig till krigsförklaringen. V. lämnade maj 1915 Kom för att i högkvarteret öfvertaga högsta befälet öfver italienska armén. Bristande framgång i kriget och de stora ekonomiska svårigheter, som detta medförde, vållade i vissa klasser stark motvilja mot kriget. Freden 1919 medförde, att irredentisternas program om förening med moderlandet kunde genomföras beträffande Trentino och Istrien med Trieste. Äfven i öfrigt lyckades Italien göra betydande territoriella íörvärf, såsom Tolföarna. däribland Khodos, och dess strategiska ställning vid Adriatiska hafvet förstärktes. Beträffande inrikespolitiken har V. visat utpräg-ladt liberala tänkesätt. Det italienska konungaparet besökte Sverige sommaren 1913. I sitt äktenskap har V. l son, Umberto (f. 1904), prins af Piemont, och 4 döttrar: Jolanta (f. 1901), Mafalda (f. 1902), Johanna (f. 1907) och Maria (f. 1914). 1. A. H-ld. (E. N-nn.) 2. E. N-nn. Viktor Emanuel (it. Vüto'rioEmanuele), konungar af Sardinien. - 1. Y. I, f. 24 juli 1759 i Turin, d. 10 jan. 1824 på slottet Moncalieri, son till konung Viktor Amadeus III, bidrog som prins (af Aosta) i väsentlig mån till, att Sardinien deltog i koalitionen 1793 mot Frankrike och sökte, ehuru förgäfves, 1796 hindra, att fred slöts med detta land. Efter broderns, Karl Emanuel II:s, tronafsä-gelse 4 juni 1802 besteg V. tronen. Riket var då förminskadt till endast ön Sardinien, enär hans företrädare 1796 och 1798 nödgats afträda alla besittningar på italienska fastlandet. Under skydd af England och med engelska och ryska subsidier härskade V. på Sardinien till 1814, då han efter Napoleons fall kunde återvända till Turin. Under sin långvariga vistelse på Sardinien förmådde