Douglas' slott Langenstein i södra Baden, där drottningen vistades till maj 1919, då hon flyttade till storhertigliga slottet Mainau i Bodensjön. Först sedan lugnare förhållanden inträdt, kunde drottningen vända hem och återkom 1 aug. 1919 till Stockholm. Drottningen har idkat stor välgörenhet. Efter prinsessan Eugenie öfvertog hon ledningen af Eugeniahemmet och efter änkedrottning Sofias död af Sophiahemmet. I aug. 1914 bildades under hennes ledning den s. k. Drottningens centralkommitté, som hade till första uppgift att organisera och leda det enskilda nödhjälpsarbetet under Världskriget och som fortsatt sin välsignelsebringande verksamhet äfven efter kriget (se vidare Drottningens centralkommitté. Suppl.). Hennes arbete i spetsen för kvinnorna till landets gagn verkade manande, och ett uttryck därför var den storartade gåfva af arbetade och stickade plagg (mer än 70,000) till förmån för landets försvarare, hvilken hopbragts af nära 33,000 kvinnor, och öfverlämnades till drottningen 12 mars 1915. Persedlar dels ur denna s. k. reservdepå, dels förfärdigade af damer, som drottningen vid upprepade tillfällen samlat å Stockholms slott för dylikt ändamål, eller af nödlidande, åt hvilka på sådant sätt bereddes arbete, ha vid flera tillfällen utdelats, hufvudsakligen åt barn. En mycket stor utdelning ur reservdepån gjordes 12 mars 1920, då persedlarna fördelades genom landshöfdingarna i de län, där understöd voro mest af nöden, och i de större städerna genom diakonissorna. För befolkningen i öfre Norrland har drottningen alltid visat stort intresse och därvid bl. a. väckt tanken på upprättandet af en sjukstuga i Karesuando. I anledning däraf insamlade 1920 en del damer och öfverlämnade till drottningen en betydande penningsumma för att förverkliga denna tanke. Med den öfriga kungliga familjen nedlade drottningen ett intresseradt arbete för ordnandet af Röda-korssjukhuset å Rosersbergs slott och för planerandet af ett sjukhus för sårade och sjuka officerare å Gripsholms slott. Hon är beskyddarinna af den efter henne uppkallade Viktoriastiftelsen (se d. o.) i Köpenhamn. För försvaret har drottningen visat stort intresse; särskildt ha soldat- och örlogshemmen, hvaraf flera bära hennes namn (det i Stockholm invigdes i dec. 1908), legat henne varmt om hjärtat, och hon har ställt sig som beskyddarinna af föreningen Sveriges flotta (se d. o.). Drottningen har skänkt sin gemål tre söner: Gustaf Adolf, hertig af Skåne, sedan 1907 kronprins, f. 11 nov. 1882, Vilhelm, hertig af Södermanland, f. 17 juni 1884, och Erik, hertig af Västmanland, f. 20 april 1889, d. 20 sept. 1918. Se Cecilia Bååth-Holmberg, "Från drottningens ö" (1920), där förf. lämnar en af sympati och beundran fylld skildring af drottning V:s personlighet. Viktoria (Victoria), drottning af Storbritannien och Irland, kejsarinna af Indien (sistnämnda titel antog hon 1 jan. 1877), f. 24 maj 1819 i Kensington palace i London, d. 22 jan. 1901 på slottet Osborne på Wight, var dotter till Georg III:s fjärde son hertig Edvard af Kent och prinsessan Viktoria af Sachsen-Saalfeld-Koburg (se om dem Edvard, engelska prinsar 5). I dopet <img r>Fig. 1. Drottning Viktoria vid regeringstillträdet.

erhöll hon namnen Alexandrina V., det förra efter sin gudfader tsar Alexander I; under hennes första lefnadsår kallades hon Alexandrina, och under åren närmast före hennes tronbestigning föreslogs att utbyta det i England ovanliga namnet V. mot Elisabet eller Charlotta. Hon erhöll en synnerligen vårdad uppfostran under uppsikt af sin moder och morbrodern prins Leopold af Koburg (sedermera konung Leopold I af Belgien) med en tysk hofdam, Louise Lehzen, som guvernant. Efter Vilhelm IV:s tronbestigning var hon närmaste arfvinge till tronen, och modern, som af sin svåger Vilhelm på ett stötande sätt tillbakasattes, lät henne från 1832 företaga resor i olika delar af England, hvaremot hon endast föga deltog i hoflifvet. Leopold af Belgien önskade lifligt att se V. förmäld med sin brorson, prins Albert af Sachsen-Koburg och Gotha, och arrangerade därför 1836 ett besök af denne och hans äldre broder Ernst i London, hvarpå Vilhelm IV genast som motvikt inbjöd tre andra unga furstar (prins Alexander af Oranien och två braunschweigska prinsar). V., som några veckor förut blifvit myndig, blef vid sin farbroder Vilhelm IV:s död 20 juni 1837 Storbritanniens och Irlands drottning och kröntes som sådan 28 juni 1838. Hennes politiska uppfostran öfvertogs nu främst af premiärministern lord Melbourne, hvilken för att hindra sidoinflytanden äfven åtog sig att bli hennes privatsekreterare; konung Leopold hade till myndighetsdagen sändt henne en annan politisk uppfostrare, baron Stockmar (se d. o.), hvilken äfven kom att öfva stort inflytande på hennes politiska åskådning. Af dem bägge inhämtade hon moderatliberala tänkesätt, och vid ministerkrisen i maj 1839 motsåg hon med ledsnad sin faderlige vän Melbournes ersättande som premiärminister med den stelt "tillknäppte" Peel. Dennes i något obehändig form framställda kraf på, att hofdamerna i drottningens närmaste omgifning, hvilka genomgående tillhörde whigpartiet, skulle utbytas mot andra, tillhörande tories, framkallade hos den unga drottningen, som (utan orsak) fruktade att bli skild från sin uppfostrarinna baronessan Lehzen, formlig förtviflan; hon tillkallade Melbourne och svarade efter samråd med honom, att hon "ej kunde gå med på en åtgärd, som hon ansåg strida mot sedvanan och var stötande för hennes känslor". Peel afstod då från att bilda ministär, och whigministären kvarstod. Sitt förfarande vid denna episod (the bedchamber question) kallade hon sedermera själf dåraktigt, och vid ministerskiftet 1841 löstes frågan utan svårighet därhän, att endast öfverhofmästarinnan skulle växla med ministärerna. Konflikten framkallade emellertid hos V. en känsla af hjälplöshet och ensamhet, hvaraf konung Leopold drog fördel för sina planer på hennes giftermål.