Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viktoriablått ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sydslavernas konstdikt används vila ofta som
om-skrifning för mö, herdinna i allmänhet.
A-d J.
Vilàgos [-gåj], köping i f. d. ungerska
komi-tatet Ärad, sedan 1919 tillhörande Rumänien,
26 km. n. ö. om Ärad, vid västra foten af
ett berg, hvarpå ligga ruinerna af slottet
Vilàgos-vár. Omkr. 6,700 inv. Historiskt märkligt är
V. genom Görgeis kapitulation 13 aug. 1849, hvar-med
slutakten af den ungerska revolutionen inleddes.
A. N-d.
Vilain XIIII [vila7 kåtors], gammal belgisk
(flamsk) släkt, hvars medlemmar 1758 af kejsarinnan
Maria Teresia upphöjdes till vikomter. Siffran XIIII
(fr. quatorze, flå. veertien, fjorton), tillhör
vapnet, hvilket framställer henne inom en krans af
humle (flå. hop) och i rebus återger devisen: "Verdien
in hoop" (förtjäna i hoppet). Af släktens medlemmar
är den mest bekante Charles Ghislain Guillaume,
vikomt V., f. 1803, d. 1878, son till grefve
Philippe Louis Marie Ghislain (f. 1778, d. 1856), som
1831-51 var senatens vicepresident. Vikomt Y. var
led. af nationalkongressen (1830) och af Andra
kammaren (1831-36, 1839-70) samt slutligen dennas
president. Han var 1832-39 minister i Italien och
1855-57 utrikesminister. I politiken slöt han sig
till det liberal-katolska partiet.
Vilaine [-lan], flod i Bretagne, upprinner vid Juvigné
i dep. Mayenne, genomflyter sedan i västlig riktning
dep. Ille-et-Vilaine till Rennes, där den tvärt
viker af i sydlig riktning. Från Chères mynning utgör
V. på en sträcka gräns mellan dep. Ille-et-Vilaine
och Loire-inférieure, skiljer därefter det senare
från Morbihan samt faller nedanför Roche-Bernard ut
i Atlantiska hafvet. Bifloder fr. h. äro: Ille, som
faller ut vid Rennes, Meu, Canut och Oust, fr. v.:
Seiche, Semnon, Chère, Don och Isac. V., som har
en längd af 220 km., är segelbar på en sträcka af
145 km. från Cesson of vanför Rennes. Genom dess
kanaliserade biflod Ille och den mot n. flytande,
likaledes kanaliserade, Rance, står Rennes i direkt
förbindelse med Kanalen. Vid Redon korsas floden
af Brest-Nantes-kanalen, som begagnar såväl V:s
högerbiflod Oust som dess vänster-biflod Isac.
A. N-d.
Vilajet, turk. (af arab. wilaje, "förvaltning"),
största administrativa området i Turkiet, motsvarande
län, departement, guvernement o. d. och styrdt af
en vali, guvernör. Ett vilajet indelas i sandjak (se
d. o.) eller mutesarriflik. I st. f. vilajet nyttjades
förr äfven det synonyma ejale’t (af arab. ejale,
"provins"), hvilket dock eg. betecknar de äldre
turkiska provinserna före vilajetindelningen,
1866. Jfr Mudirije och Turkiet (sp. 396).
H. A.*
Wilamowitz-Moellendorff [-måMts-möaien-], Ulrich von,
tysk klassisk filolog, f. 22 dec. 1848 i Markowitz,
Posen, blef efter studier i Bonn och Berlin
filos. doktor 1870, deltog i fransk-tyska kriget
1870–71, blef privatdocent i Berlin 1874, kallades
till professor i klassisk filologi i Greifswald
1876, i Göttingen 1883 och i Berlin 1897, där han
fortfarande verkar. Han är verkligt geheimeråd med
titeln excellens. - W. anses som samtidens främste
klassiske filolog och särskildt som den finaste,
djupaste och mångsidigaste kännaren af grekiska
språket och litteraturen, i synnerhet poesien, på
sitt område i lärdom täflande med sin svärfader
Th. Mommsen (se d. o.) på det romerska. W. har
riktat vetenskapen med snart sagdt otaliga arbeten
och uppsatser. Särskildt må nämnas följande. I
samlingen "Philologische untersuchungen", som W,
utger tills, med A. Kiessling, ingå Home-rische
untersuchungen (1884), Isyllos von Epidauros (1886;
se Isyllos), med viktiga metriska undersökningar,
samt Die textgeschichte der griechischen buko-liker
(1906). Med förkärlek har W. behandlat det attiska
dramat, så i sin upplaga af Euripides "Herakles",
med utförlig inledning och kommentar (1889; 2:a
uppl. 1895), och i Einleitung in die griechische
tragödie (1910), där dramats uppkomst och utveckling
ställas i ny belysning. Af "Aeschyli tragoediæ"
utkom kritisk upplaga 1914, hvartill anslöt sig
Aischylos. Interpretationen (s. å.). Vidare har
W. utgett "Bucolici graeci" (Oxford, 1906),
"Callimachi hymni et epigrammata" (1882; 2:a
uppl. 1897) samt behandlat Die textgeschichte der
griechischen lyriker (1900); härtill kommer Sappho und
Simonides, untersuchungen über griechische lyriker
(1913). – De senare årtiondenas rika inskrifts-
och papyrusfynd ha varit föremål för W:s lifliga
intresse. Så är han ledare för Berlinakademiens stora
grekiska inskriftsverk, och då en egyptisk papyrus
återskänkt oss Aristoteles’ skrift om "Atenarnas
statsförfattning", utgaf W. (tills, med G. Kaibel)
det nya fyndet (1891), hvartill anslöt sig Aristoteles
und Athén (2 bd, 1893), som kastar nytt ljus of ver
vissa delar af Atens historia. Under titeln Timotheos,
Die Perser utgaf W. 1903 ett annat papyrusfynd (se
Timotheos). – I P. Hinnebergs "Kultur der gegenwart"
ingår en liffull och originell teckning af Die
griechische litteratur des altertums (1907; 3:e
uppl. 1912) samt Staaí und gesellschaft der griechen
(1910). I dessa arbeten liksom i den för de akademiska
studierna betydelsefulla Griechisches lesebuch (3 dir
1902; delvis i 7:e o. 8:e uppl. 1919-20) framträder
en sträfvan att väcka intresse äfven för andra skeden
af antiken än de klassiska och en mera historisk
uppfattning af forntidens kultur i dess helhet.
W:s andliga spänstighet har förblifvit oförminskad
trots de utomordentliga svårigheter, hvarmed
den tyska vetenskapen under de senaste åren haft
att kämpa, och de personliga sorger han genomgått
(sonen d:r Tycho von W., f. 1885, stupade okt. 1914
vid Ivangorod; af hans postuma verk Die dramatische
technik des Sophokles, 1917, har fadern utarbetat
sista kapitlet). Från senare tid härröra Die Ilias
und Homer (1916), där W. framlägger sin uppfattning,
att diktens hufvuddelar äro ett enhetligt verk af en
skald från 8:e årh. f. Kr., samt hans storstilade
teckning af den helleniska andens centralfigur i
monumentalverket Platon (2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
