437 Vilan-Wilberforce 438 bd, 1919; 2:a uppl. 1920). - W. är icke blott vetenskapsman, utan äfven konstnär och diktare i vidaste mening. Hans öfversättningar Griechische tragödien (3 bd, 1899-1912; 5:e-8:e uppl. 1919) äro klassiska i sitt slag; hans Reden und vorträge (3:e uppl. 1913) och hans mycket uppmärksammade Reden aus der kriegszeit (1914 ff.) vittna om sällspordt hög kultur och rik lefnadsvisdom. - Som lärare har W. utöfvat ett inflytande, som knappast kan of verskattas, ej blott genom sin idérikedom och de vida perspektiv han låter framträda, utan äfven genom sin glänsande framställningskonst. Till W:s 60-årsdag (1908) bildade vänner till honom från alla kulturländer W.-stiftung, som af honom bestämdes till utgifning af mönstergilla upplagor af skrifter, som äro af vikt för kännedomen om tiden för den grekiska hednavärldens kristnande, och 1920 bildades Wilamowitz-Diels-stiftung till minne af W:s och Diels (se denne, Suppl.) doktorsjubileum i syfte att möjliggöra tryckning af yngre forskares arbeten i klassisk filologi. Under kriget har han föreläst äfven vid fronten, dels i Bruxelles, dels i Macedonien. Sverige har W. besökt 1910, 1912 och 1920 och därvid i Stockholm och Uppsala m. fl. platser hållit med lifligaste bifall mottagna föreläsningar. W. är led. af Yet. o. vitt. samh. i Göteborg (1911), Vet. akad. (1912) och Yet. soc. i Uppsala (1914) samt en mängd utländska akademier och lärda samfund. H. Sgn. Vilan, municipalsamhälle och folkhögskola. Se H vilan. Wilanderlampan var en gasoljelampa, konstruerad af Nils August Wilander (f. 1808 i Stockholm, d. där 1885), professor i kemi och kemisk teknologi vid Teknologiska institutet 1848 -51. Alla gasoljelampor voro utan glas. I lampan var inlagd en svamp, fasthållen af ett metalltrådsgaller. Svampens uppgift var att upptaga gasoljan och ge åt densamma en stor afdunstnings-yta. I brännarröret var inlagd bomull eller instucken en veke. Lampan tändes genom brännar-rörets förvärmning med sprit, och lågan reglerades genom en skjutbar hylsa på brännarröret. Vid lampans släckning sattes öfver brännarröret en huf, som äfven hade till uppgift att hindra gasoljans afdunstning. Den af Wilander konstruerade lampan användes för Stockholms ytterbelysning i de yttre stadsdelarna under omkr. 30 år och efterträdde de tidigare hampoljelamporna. Den började användas 1866. 1874 funnos 483 stycken och 1893 ännu 240 stycken. 1895 förändrades de till fotogenlampor. Wilanderlampan förbrukade omkr. 4,5 cl. gasolja pr timme och lyste med omkr. 5 hefnerljus. G. H. H. Vilanell. Se Villa n el L Vilanova [-n?va], Arnoldode. Se Kat a-lanska litteraturen, sp. 1251. Vila y Goiri [vi'la i gåFri], Francisco, spansk skriftställare, f. 1830 i Madrid, var en tid anställd som sekreterare vid krigsdomstolen i Quipro (Filippinerna) och utöfvade samtidigt journalistisk verksamhet. Efter återkomsten till Madrid 1883 egnade sig V. uteslutande åt litterär verksamhet, hvars resultat äro bl. a. Medea, El alìsmo, El halconero. La mala senda, La venganza de un merido, Un sobrino postizo, Un ramo de tio- letas. Dessutom har V. utgett en diktsamling, Ensayos poeticos, samt flera litterära och politiska essayer. Ad. H-n. Wilberforce [>i'lbafäs]. 1. William W., engelsk filantrop, f. 24 aug. 1759 i Hull, d. 29 juli 1833 i London, var son till en rik köpman och studerade i Cambridge, där han knöt bekantskap med bl. a. Pitt d. y. Under sin tidigare ungdom hade W. hängett sig åt säll-skapslifvets nöjen på ett sätt, som verkat hämmande på hans studier. Beröringen med religiöst intresserade personer föranledde hos honom en väckelse, som förde till en allvarligare lifsåskådning. Han fattade nu som sitt lifs uppgift att - så långt han förmådde - genomföra i samhällets angelägenheter den praktiska kristendomens kraf. 1787 stiftade han en "förening för lastens motarbetande", och vid samma tid började han den kamp mot slafhandeln, som blef hans egentliga lifsgärning. Tanken var ej ny hos honom. Redan som 15-årig gosse hade han till-sändt en tidning i York ett bref "mot handeln med människokött". I underhuset, hvaraf han var led. sedan 1780, begagnade han nu hvarje tillfälle att rikta uppmärksamheten på denna handels gräsligheter. 1789 väckte han i parlamentet förslag om den brittiska slaf handelns af skaffande, men plan-tageegarnas vänner lyckades få saken undanskjuten. I början af 1790 väckte W. förslag om tillsättning af en kommitté för sakens undersökning och - sedan undersökningen var gjord - ett nytt förslag om slaf handelns af skaffande. Förslaget förkastades af underhuset med 163 röster mot 88 i maj 1791. I april 1792 fick han ett förslag om slafhandelns af skaffande gradvis antaget af underhuset med 238 röster mot 85. Men öfverhuset uppsköt af görandet af frågan till följande session. Oaktadt sin outtröttliga bearbetning af den allmänna meningen och sina motioner i parlamentet var det först i febr. 1807, som han lyckades genomdrifva en lag, som förklarade brittiska slafhandeln afskaffad från 8 jan. 1808. Nu blef W:s nästa uppgift den att förmå brittiska regeringen att ingripa mot andra nationers slaf handel. Själf bemödade han sig att öfver-flytta den af honom inledda agitationen äfven till andra länder. Och hans arbete var icke utan framgång. 1808 afskaffade Nord-Amerikas förenta stater den afrikanska slafhandeln. 1811 togo de från spanska väldet frigjorda republikerna i Syd-Amerika ett liknande steg. 1813'följde Sverige och Portugal efter, 1814 Danmark, 1815 Frankrike. På föranledande af W. bragte Castlereagh slafhandelns af-skaffande på tal vid kongressen i Wien. W. skref själf till kejsar Alexander I, till konungen af Preussen och Talleyrand. Efter af slutandet af de traktater, genom hvilka Frankrike, Spanien och Portugal förpliktades att af skaffa slafhandeln, höjde han i parlamentet ofta sin röst mot öfverträdelser af dessa traktater. Men med den afrikanska slafhan-