439 Wilbrandt 440 delns undertryckande ansåg W. ingalunda sin mission afslutad. Sedan denna tid riktade han alla sina ansträngningar på afskaffandet af själfva slaf-veriet. Då anti-slafverisamfundet bildades 1823, blef han en af dess vicepresidenter. Själf fick han icke upplefva slafveriets afskaffande i de brittiska kolonierna. Billen därom antogs först en månad efter hans död. W. begrofs i Westminster abbey, där en staty sedan restes till hans minne. W. sysselsatte sig - utom med slafhandelns och slafveriets bekämpande - äfven med mångfaldiga andra sociala reformsträfvanden, såsom bildandet af en förening för söndagens helgd, grundläggandet af skolor, ett förslag att inrätta en folkskola i hvarje kommun. Han kämpade för parlaments-reformen och katolikernas emancipation. W. är författare till en högst märklig skrift om "praktisk kristendom", Practical vìew of the prevailing religions system of professed Christians in the higher and middle classes of this country, contrasted with real christianity (1797), som bragte den då inom de bildade kretsarna härskande deismen i misskredit. Han framhåller där, att predikandet af tro utan kärlek och af kärlek utan tro är lika för-vändt, att tro och kärlek höra oskiljaktigt tillsammans och att människans uppgift är att gestalta sitt lif till ett vandrande inför Guds ögon. W:s söner Kobert Isaak och Samuel utgåfvo en lefnads-teckning af W. jämte utdrag ur hans dagböcker och brefväxling (5 bd, 1838; ny uppl. 1868). - 2. S a m u e l W., den föregåendes son, teolog, f. 1805, d. 1873 (genom fall under en ridt), studerade i Oxford, blef 1830 pastor i Brightstone (på ön Wight) samt 1845 domprost i Westminster och biskop i Oxford, hvarifrån han 1869 förflyttades till stiftet Winchester. W. tillhörde till sina åsikter om kyrkan den katoliserande riktningen inom det högkyrkliga partiet eller den s. k. traktarianismen eller ritualismen (jfr Pusey), men i sin uppfattning af troslärorna närmade han sig den lågkyrkliga eller evangeliska riktningen. Som predikant utmärkte han sig genom originalitet och humor samt glänsande vältalighet. Wilbrandt, Adolf, tysk författare, f. 24 aug. 1837 i Eostock, d. där 10 juni 1911, studerade i sin födelsestad juridik, filosofi och historia, reste sedan till München, där han promoverades 1859, flyttade 1861 till Berlin, företog resor till Frankrike och Italien, var 1865-71 ånyo bosatt i München, hvarefter han begaf sig till Wien, där han 1873 gifte sig med skådespelerskan Auguste Baudius och 1881-87 var Burgteaterns chef. 1887 flyttade han tillbaka till Bostock. Under sin första Mün-chentid var W. medredaktör af "Süddeutsche zeitung" och deltog ifrigt i diskussionen af dagens frågor. Lidelsefullt stred han sålunda för Schles-wig-Holsteins befriande från Danmark, och intresset för de aktuella spörsmålen var alltid lifligt hos honom. Sin vittra bana började han med en bildningsroman i "Wilhelm Meisters" fotspår, Geister und menschen (1864), som följdes af lättare gods, romanen Der licentiat (1868) och berättelserna Novellen (1869) och Neue novellen (1870). Litteraturhistoriskt verksam var han med den epokgörande monografien öfver Heinrich von Kleist (1863) och de betydande arbetena öfver Hölderlin (1870; 3:e uppl. 1896) och Fritz Keuter (1890). Med lifligt bifall hälsades hans dramatiska verk, som städse vittna om intim kännedom om scenens kraf. Som yngre röjde han i likhet med Münchenskolans of riga författare en smula poserande konstnären och en efterklassisk böjelse att leta fram stora "intressanta" dramatiska motiv, för hvilka han icke egde personliga upplefvanden att ge lifskraft åt. Der graf von Hammerstein (1870), om kärlekens rätt mot statliga och kyrkliga påbud, och Kriemhild (1877) hade tyska. ATero (1872), Caius Gracchus (1873; uppf. i Stockholm 1876), med den moderna sociala striden som inspirationskälla, och Arria und Messalina (1874; uppf. i Stockholm 1887) klassiska ämnen; Giordano Bruno (1874), Robert Kerr (1880) och det kriminalistiska sensationsdramat Die tochter des herrn Fabricius (1883; 3:e uppl. 1913; 13:e uppl. 1915; uppf. i Stockholm 1891) följdes af W:s mäktigaste scenskapelse. Der meìster von Palmyra (1889), som visar, att till de tidigare inflytandena kommit lyckliga impulser från wienarna Grillparzer och Raimund. Dramat är ett faustiskt verk; symboliskt och mysterieartadt, som det var, gjorde det sig likväl gällande under realismens högflod, icke minst i själfva Berlin, där Kainz och fru Sorma utförde hufvudrollerna. Palmyras mästare, konstnären och krigshjälten Apelles, begär i öfverströmmande kraftkänsla och lefnadslust att icke nödgas dö och genomlefver människoåldrar, innan han begär att få dö för att kunna stiga högre, sedan han lärt sig, att först en vandring genom olika gestaltningar kan fylla våra möjligheters mått. Formsköna, liffulla och djupsinniga scener vidmakthålla det sceniska intresset. Die eidgenossen (1896) och Kristusdramat Hairan (1899), Timandra (1903) och K?nig Teja (1908) afslöto raden af hans allvarliga skådespel. W. hade äfven under 1870-talet varit mycket verksam och lika uppskattad som lustspelsförfattare. üner-reichbar (1870; "Fångad", 1893), Jugendliebe ("Ungdomskärlek", uppf. 1895 i Stockholm), kallad "kungen bland alla tyska enaktare", Die vermähl-ten och Die maler (alla 1872; "Konstnärslif", uppf. 1903 i Stockholm), hvilken skildrar nyromantikens konstnärsglädje och älskvärdt porträtterar Eichendorff, äro karakteristiska för denna del af W:s alstring: lätta, angenäma förströelsepjäser utan djupare karaktärsteckning. Med lättlästa noveller och romaner uppträdde W. samtidigt som epiker (Novellen 1869, Neue novellen 1870, Meister Amor 1880, Fridolins heimliche ehe 1895). På detta område skulle han emellertid senare komma att verka med mera betydande ting; dock vann han tidigt en hög grad af konstnärlighet i just de smärre berättelserna, såsom Der lotsenkommandeur (i Novellen aus der heimat, 2 bd, 1882; 2:a uppl. 1891). 1890-talet fylldes af en rad betydande problemromaner, rika på liffulla figurer ur samtiden och omsorgsfullt byggda: Adams söhne (1890; 3:e