441 Wilcke-Wild 442 uppl. 1909), Hermann Ifinger (1892; 7:e uppl. 1909), bland hvars gestalter man känner igen grefvö von Schack, Lenbach och Makart, Der dornenweg (1893; 5:e uppl. 1909), Die osterinsel (1894; 5:e uppl. 1908), som behandlar Nietzsche och hans läror, Die rothenburger (1895; 14:e uppl. 1919; "Kothenburgarne", 1896), med ortopeden Hessing von Göggingen som modell, Hildegard MaJilmann (1897; 4:e uppl. 1908), där "naturskaldinnan" Johanna Ambrosius är skildrad, SMei-chendes gift (1897; "Smygande gift", 1899), Feuerblumen (1900) och ännu flera; hans sista stora roman, Hiddensee, utkom samma år W. afled. Till hans alstring höra vidare diktsamlingar (1874; 2:a uppl. 1889, 1907 m. fl.), Erinnerungen (1905) och åtskilliga smärre prosaarbeten. Till svenska äro ytterligare öfversatta "Förvaltaren" (1881) och "Lifsleda" (1889). - Liksom Fulda stod W. litterärt nära Paul Heyse, hvars vän han var; älskvärd, klartänkt, dramatiskt åskådlig och humanistiskt varmhjärtad, påminner han äfven om denne som personlighet. - W. erhöll både Grillparzer- och Schillerpriset; 1907 mottog han en ståtlig hyllningsskrift. Se V. Klemperer, "A. W." (s. å.). K-n B. Wilcke, JohanKarl, fysiker, f. 6 sept. 1732 i Wismar, d. 18 april 1796 i Stockholm, åtföljde sin familj till Sverige, då hans fader, Samuel W., 1739 blef andre pastor vid Tyska församlingen i Stockholm. Han blef 1749 student i Uppsala, där han studerade matematik och fysik under ledning af Strömer och Klingen-stierna till 1751, då han reste utrikes. Under sin sexåriga utrikes-vistelse studerade han i Göttingen, Berlin, Greifswald och Eostock, där han 1757 kreerades till filos. magister på afh. De electricitatibus contrariis, som väckte stor uppmärksamhet inom den lärda världen. Sedan han till Vet. akad. inlämnat afh. Rön om elektriska laddningens åstadkommande med flera kroppar än glas och porcellän (1758) och Historia af de naturkunnigas mening om orsakerna till åskedundret (1759), utnämndes han 1759 till Thamisk lektor och s. å. till led. af Vet. akad. 1770 erhöll han fullmakt som professor thamianus och blef 1784, efter Wargentin, Vet. akad.s ständige sekreterare. Han var dessutom led. af Vet. soc. i Uppsala (1774), Fysiogr. sällsk. i Lund (1775) och utländska lärda samfund. W. var en banbrytare på fysikens område Han uppställde en tillfyllestgörande teori till förklaring af alla fenomenen vid Voltas elektrofor (Vet. akad.s "Handl." 1762). Han studerade magnetnålens årliga och dagliga ändringar ("Handl." 1777) och förklarade norrskenets inverkan på densamma, hvarjämte har var den förste, som upprättade en isoklinkarta öfver jorden (1768). I Vet. akad.s "Handlingar" 1772 införde han en uppsats Om snöens kyla vid smältning, hvilken gaf nytt uppslag i värmeläran. 1797 lät Vet. akad. prägla en medalj öfver W. A. Bi-n.* Wilcken, Ulrich, tysk arkeolog, f. 1862 i Stettin, blef privatdocent i Berlin 1888, e. o. pro-festsor i Breslau 1889 samt ord. där 1891, i Würzburg 1900, i Halle 1903, i Leipzig 1906 och i Bonn 1912. Af W:s förtjänstfulla produktion må nämnas Griechische Ostraka aus Aegypten und Nubien (1899), Tafeln zur ätteren griechischen paläographie (1890) och Grundzüge und chresto-mathie der papyruskunde (I, 1911. W. har också gjort sig känd som grundläggare och ut-gifvare af "Archiv fur papyrusforschung" (sedan 1900). P.L-n. Wiickens, Martin, tysk zoolog och agronom, f. 1834 i Hamburg, d. 1897 i Wien, blef med. doktor 1858, var i yngre år läkare i Hamburg, brukade riddargodset Pogarth i Schlesien 1861-71, studerade djurfysiologi i Göttingen 1871, blef 1872 först e. o. professor i landtbruk vid universitetet i Rostock och senare professor i djurfysiologi och husdjursskötsel vid landtbrukshögskolan i Wien. W. är mest känd genom sina studier af nötboskapsraserna och sina öfver dessa utgifna arbeten Die Alpenwirtschaft der Schweiz etc. (1874; 2:a uppl. 1888), Die rinderrassen Mittel-Europas (1876; 2:a uppl. 1885), Grundzüge der naturgeschichte der haustiere (1880; 2:a uppl. 1905), Grundriss der landwirtschaftlichen haustierlehre (2 bd, 1888- 89; 2:a uppl. 1903 ff.) och Nordamerikanische land-wirtschaft (1890). (H. J. Dft.) Wilczek [vi'ltjek]. Johann Nepomuk von, grefve, österrikisk främjare af polarforskningen, f. 1837 i Wien, företog själf en kortare resa i polartrakterna och bekostade till större delen den Wey-precht-Payerska polarexpedition, som han följde till Novaja Zemlja och som 1873 upptäckte Frans Josefs land, äfvensom den österrikiska öfvervint-ringsexpeditionen till Jan Mayen 1882-83. Äfven för den af Världskriget afbrutna planen att 1914 utsända en sydpolsexpedition under Königs ledning var han mycket intresserad. W. deltog i stiftandet af Wiens geografiska sällskap (1856) och antropologiska sällskap (1870) samt har visat sig som mecenat i fråga om konst. O. N-d. Wild [vilt], Heinrich Ivanovitj, schweizisk-rysk meteorolog och fysiker, f. 17 dec. 1833 i Uster, kant. Zürich, d. 5 sept. 1902 i Zürich, blef filos. doktor 1857 samt kallades 1858 till professor i fysik och astronomie direktor i Bern. Han utvidgade därvarande observatorium till en meteorologisk centralanstalt för kant. Bern och lade grunden till det stora schweiziska observationsnätet (1863). Som justeringsinspektör genomförde han 1861-67 en reform af det gamla schweiziska mått- och viktsystemet samt inrättade ett normal-justeringsverk i Bern, för hvilket han blef chef. 186S-95 var W. föreståndare för fysikaliska cen-tralobservatoriet i Petersburg och upprättade ett nät af väl skötta meteorologiska och jordmagnetiska stationer i hela ryska riket samt gaf upphof till Petersburgsanstaltens filial, det meteorologisk-mag-netiska observatoriet i Pavlovsk. Han införde vid meteorologiska observationers beräkning barometer-afläsningarnas reduktion till normaltyngd, genom hvilken reform observationer från skilda länder och områden bli sinsemellan jämförbara. Han förbättrade instrument och metoder för väderleks- och jordmagnetiska observationer. Bland hans uppfin-