- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
459-460

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vilhelm, 1. Vilhelm I Eröfvraren (konung af England) - Vilhelm, 2. Vilhelm II den röde (konung af England) - Vilhelm, 3. Vilhelm III (konung af England)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

planer på Englands krona genom att 1064 föra i hans våld Jarl Harald Godwinsson, som lär ha måst köpa sin frihet med högtidlig ed att stödja V:s tron-anspråk (eller enligt en annan uppgift att äkta V:s dotter; se fig. till art. Bayeux-tapeten, t. v. nederst). Ett par år därefter, då Edvard Bekänna-ren dog, besteg Harald själf Englands tron. V. beslöt då att eröfra den för egen räkning, ögonblicket var gynnsamt, i det att såväl Frankrike som Tyskland hade minderåriga konungar och England samtidigt anfölls af norske konungen Harald Hård-råde. Om V:s förberedelser se England, sp. 606. Efter att med svårighet ha skaffat sig sina baroners medverkan och förbundit sig med Haralds upproriske broder Tostig landsteg V. 28 sept. vid Pevensey på kusten af Sussex med troligen omkr. 30.000 man. och 14 okt. på aftonen planterade han som segrare påfvens eröfringsföretaget såsom ett slags korståg betecknande fana på slagfältet vid Hastings. Allt motstånd syntes med ens brutet; redan på juldagen satte i Westminster ärkebiskopen af York kronan på hans hufvud. Fullbordad blef eröfringen först 1071, sedan V. kufvat en folkresning i norra England, tagit Chester, drifvit skottarna tillbaka, förmått danske konungen Sven Estridssons i Humbermynningen härjande flotta att segla hem samt betvungit den tappert försvarade ön Ely. Nu begynner ett strängare regemente; det nationella rättsväsendet, språket, kyrkoförfattningen komma i fara, engelsmäns gods konfiskeras i massa till normandernas förmån, kyrkan rensas från infödda prelater, och själfve Stigand på Canterburys ärkestol måste lämna rum åt Lanfranc. Under dessa år lade V. grundvalarna till en förvaltnings-byggnad, som gjorde kronan lika stark emot den underkufvade folkstammen som emot hans egna yasaller och hjälpare. Dessas själfrådighet dämpades efter det stränga undertryckandet (1075) af "earlernas uppror", och sina sista år kunde V. företrädesvis egna åt kontinentens angelägenheter. Där mötte honom nya fiender: sonen Robert i Normandie och konung Filip i Frankrike. Med föga hvila och växlande lycka hade striden länge pågått, då V. 1087 under grymma härjningar inföll i det franska området Vexin. men vid en ridt bland det eröfrade Mantes rykande ruiner (15 aug.) snubblade hästen, och den fetlagde konungen ådrog sig en inre skada, som efter några veckor medförde döden. Eröfrarens ben lades i den af honom själf uppförda katedralen i Caen. -- V. är den siste och störste af de store nordiske statsgrundläggarna vid medeltidens början. Om vikingen erinrade den bistra uppsynen, de jättelika kroppskrafterna, den obändiga vreden, det blinda modet i strid. Men på samma gång vittna beräkningen i hans planer och kraften att genomföra dem om den fulländade politikern och fältherren. Under årens strider hårdnade och mörknade alltmer Eröfrarens lynne. Den mörka bilden upplyses dock genom spridda drag af humanitet; och privatmannens dygder -- oskrymtad gudsfruktan, måttligt lefnadssätt, äktenskaplig trohet - trifdes hos honom väl tillsammans med regentens hänsynslösa hårdhet. Af V:s många barn efterträdde Robert honom i Normandie, Vilhelm och Henrik efter hvarandra i England. Dottern Adela blef gift med grefve Stefan af Blois. Bland nyare arbeten om V. märkas E. A. Freeman, "History of the norman conquest", III--V (1870--76), Planché, "The Conqueror and his com-panions" (1874), J. E. Green, "The conquest of England", II (1883; ny uppl. 1899), och F. M. Stenton, "William the conqueror" (1908). 2. V. II den röde (lat. Rufus), den föregåendes tredje son, f. mellan 1056 och 1060, d. 2 aug. 1100, stod under fejden mellan brodern Robert och fadern på den senares sida. I enlighet med faderns förordnande på dödsbädden blef han efter honom konung i England, 1087, och Roberts försök att med vasallernas hjälp rycka kronan ur hans händer misslyckades därigenom, att V. emot dem kallade det engelska folket till bistånd. Sedan dess var hans lif liksom faderns en enda beständig fejd, med brodern i Normandie, ända tills han 1096 fick of v ert a dennes län, då Robert själf drog bort på korståg, med de upproriske vasallerna ännu en gång 1095, med Skottlands konung 1091, med walesarna 1096 och 1097 samt med Frankrikes konung 1091, 1094, 1097 o. följ. år. Dessemellan tvistade han med sitt prästerskap, hvars gäll han brukade lämna obesatta för att själf skörda anna-terna, och 1097 måste själfve ärkebiskop Anselm af Canterbury undan hans vrede lämna landet på en Romresa, till hvilken han endast med svårighet utverkade konungens tillstånd. Samma hänsynslösa snikenhet och despotism ledde V:s regeringshandlingar, då han utbildade länsinstitutionerna till ett helt system af utpressningar, kastade utarmande bördor på jordbruket, tillämpade sin faders jaktlagar med skoningslös stränghet o. s. v. Y. hade ärft sin faders våldsamma och mörka lynne, hans energiska kraft och djärfva beslutsamhet, men hos honom urartade de till brutalitet, och han saknade hvarje spår af Vilhelm Eröfrarens moraliska storhet. Han var utan tro och skam, lika lastbar i sitt privat-lif som tyrannisk i det offentliga, hånande löften och förpliktelser, liksom han i dagligt tal hädade det heliga. Sitt tillnamn fick han af sin ansiktsfärg. V. den röde fanns en dag, 2 aug. 1100, död i New Forest med en jaktpil i sitt bröst, just när han förberedde ett eröfringståg till Akvitanien. Man vet ej, om där förelåg mord eller olyckshändelse. Prästerna i Winchester läto jorda honom utan några kyrkliga ceremonier, liksom om han varit bannlyst. V. afled ogift. Jfr E. A. Freeman, "The reign of W. Rufus" (2 bd, 1882).

illustration placeholder

3. V. III, prins af Oranien, ståthållare i Nederländerna, konung af Storbritannien och Irland, f. 4 nov. 1650 i Haag, d. 8 mars 1702 i Hampton court, var son till ståthållaren prins Vilhelm II och dennes gemål Maria af England, konung Karl I:s dotter. Några dagar före V:s födelse hade hans fader gått ur tiden, och moderlös blef han redan vid 11 års ålder. Under general-staternas kontroll uppfostrades han af sin farmor, Amalia af Solms, men växte upp nästan som en fånge under svåra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 3 18:40:56 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcl/0254.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free