yttre förhållanden, städse föremål för misstro av det republikansk-aristokratiska partiet, som efter faderns död kommit till makten inom den holländska republiken. Han lärde sig under dessa prövoår klokhet, försiktighet och självbehärskning samt det tålamod, som vet att bida sin tid. I tanke som i vilja mognade han tidigt till man. Ludvig XIV:s anfall på Holland 1672 och den däraf följande revolutionen i Amsterdam, som störtade det aristokratiska partiet och kostade bröderna De Witt lifvet, förde V. till makten. Han utnämndes s. å. till ståthållare i Holland och Zeeland samt högste befälhafvare öfver republikens krigsmakt. Under kriget med Frankrike visade han sig, trots flera motgångar, vara en tapper och skicklig fältherre, men framför allt en öfverlägsen statsman med klart utstakadt mål, stora vyer och en utomordentlig förmåga att begagna människor och omständigheter till befordrande af sina politiska planer. Han var under kriget på 1670-talet själen i alliansen mot Ludvig XIV, och han var efter freden i Nijmegen (1678) den öppne eller hemlige ledaren af alla sammanslutningar mot den franske själfhärskaren. I själfva verket var V. från början af sitt politiska uppträdande och ända till sin lefnads slut först och främst Ludvig XIV:s motståndare och sökte med beundransvärd seghet och mycken slughet att tillintetgöra den franske monarkens planer på en världsdiktatur, upprätthålla den politiska jämvikten och, framför allt, rädda Nederländernas af Frankrike hotade oberoende. Hans önskan att för sin politik vinna England föranledde, att han (1677) gifte sig med sin kusin Maria, äldre dotter till hertigen af York (sedermera konung Jakob II) och presumtiv arftagerska till Englands krona. Samma motiv gjorde honom till den hemlige ledaren af oppositionen mot Jakob II och förmådde honom slutligen att, sedan han erhållit en af honom själf begärd skriftlig kallelse af en samling män, tillhörande skilda engelska partier, med Hollands hjälp störta sin svärfader från tronen. Med en stor örlogsflotta, som förde en utvald här af inemot 15,000 man, landsteg V. (5 nov. 1688) vid Torbay i sydvästra England, af så godt som hela Englands folk mottagen som en befriare. Jakob flydde, öfvergifven af alla, äfven af sina närmaste, till Frankrike (dec. 1688). V. och Maria förklarades (13 febr. 1689) af en utomordentlig riksförsamling, convention parliament, som regerande konung och drottning af England, hvarvid V. skulle i bägges namn utöfva verkställande makten. De godkände därjämte den "rättighetsförklaring" (declaration of rights), i hvilken det engelska folkets fri- och rättigheter sammanfattades. Äfven Skottland proklamerade V. och Maria, men Irland gjorde den landsflyktige Jakobs sak till sin, understöddes af franska vapen och underkastade sig den nya ordningen, först sedan nederlagen vid Boyne (juli 1690) och Aghrim (juli 1691) ådagalagt fruktlösheten af hvarje motstånd. Under det att V. var sysselsatt att befästa sin tron och ordna de engelska förhållandena, förde han England in i 1689 års stora allians mot Ludvig XIV och öfvergick slutligen själf till Nederländerna, där han fick mäta sina krafter med en af den franske härskarens yppersta generaler, Luxembourg. Af honom blef han slagen vid Steenkerken (3 aug. 1692) och Neerwinden (29 juli 1693), men visade sig efter hvarje nederlag snart åter färdig att ånyo upptaga striden med sina fiender. Efter freden i Rijswijk (1697) afsåg V:s yttre politik ordnandet af den spanska arfsfrågan i syfte både att förekomma ett allmänt krig och att upprätthålla den europeiska jämvikten. Till följd däraf ingick han med Ludvig XIV två s. k. delningsfördrag, det ena 11 okt. 1698, det andra 25 mars 1700. Men då Ludvig efter Karl II:s i Spanien död (1 nov. s. å.) icke höll fast vid det med sjömakterna (England och Nederländerna) ingångna delningsfördraget, utan i stället antog det testamente, som gjorde hans sonson Filip af Anjou till arftagare af hela den spanska monarkien, då uppbjöd V. ånyo hela sin förmåga att i jämviktens intresse förena de europeiska staterna i en offensiv politik mot Frankrike. I sept. 1701 bildades den s. k. stora alliansen mellan sjömakterna och kejsaren, och sedan Ludvig XIV, efter Jakob II:s samtidigt inträffade död, begått den stora oklokheten att erkänna hans son som konung i England, förstod V. att så begagna sig af den förbittring, som till följd däraf uppstod bland engelsmännen, att parlamentet beviljade de medel, som erfordrades för Englands aktiva uppträdande i kriget. I detta krig fick han emellertid icke själf taga någon del. Ett nyckelbensbrott vid ett fall från hästen, åtföljdt af lungsäcksinflammation, ändade hans lif. Han afled barnlös; hans gemål hade dött redan 1694. I England räddade han genom revolutionen det parlamentariska styrelsesättet och bidrog sedermera till dess befästande genom att frångå sin ursprungliga styrelsemetod att i rådet sammanföra båda de stridande partiernas män för att få ökad makt genom deras oenighet. Han återgaf åt sitt rike dess stormaktsställning från Elisabets dagar. Med parlamentet var han invecklad i ständiga strider, beroende på, att det ej fattade hans vidtgående utrikespolitiska planer, och han stod främmande för den konstitutionella uppfattning, som under hans regeringstid alltmer arbetade sig fram (jfr England, sp. 625). Hans popularitet försvann lika hastigt, som den kom. Orsaken därtill låg i viss mån hos honom själf. Till sitt sinnelag och sina vanor blef han aldrig annat än holländare. Han bjöd aldrig till att assimilera sig med engelsmännen, utan stötte dem tillbaka genom sitt kalla väsen, genom sitt indragna lif på Hampton court och Kensington samt genom sin öppet visade förkärlek för sina landsmän. Tories hatade honom, bl. a. emedan hans kyrkliga åskådning var en helt annan än deras; whigs, som skulle vara hans vänner, trakasserade honom, så snart det blef klart, att han ej i allt ville foga sig efter dem. Själf blef han trött vid alltsammans, och han skulle ha nedlagt sin engelska krona, om ej hans stora politiska planer tvungit honom att hålla ut. Macaulay har i sin "History of England" skildrat V. alltför panegyriskt och gjort honom till "hjälten i ett whig-epos". En senare och nyktrare historieskrifning har reagerat mot skönmålningen, men till fullo erkänt konsekvensen och uthålligheten i den utrikespolitik, genom hvilken han utförde en europeisk lifsgärning af stora mått. Jfr Müller, "Wilhelm III von Oranien und Georg Friedrich von Waldeck" (2 bd, 1873--80), Onno Klopp, "Der fall des hauses Stuart" (1875 ff.), H. D. Traill,