"William the third" (1888), och W. K. S. Nippold, "Wilhelm III" (1900). 4. V. IV, konung af Storbritannien och Irland samt Hannover, f. 21 aug. 1765 i Buckingham palace i London, d. där 20 juni 1837, var <img l>

tredje son till konung Georg III och Charlotta af Mecklenburg-Strelitz. Han bestämdes redan som gosse för marinen och stred under Rodney vid S:t Vincent 1780, blef 1786 som kapten stationerad i Västindien, men återvände 1787 hem utan order, utsändes ånyo dit följande år, men användes efter 1789 ej i aktiv tjänst, ehuru han inom flottan avancerade till konteramiral 1789, amiral 1799 och admiral of the fleet 1811. Han upphöjdes 1789 till hertig af Clarence. Dömd till overksamhet, lefde han från 1791 mest i tillbakadragenhet tillsammans med en irländsk skådespelerska Dorothy Bland (mrs Jordan), som under ett 20-årigt samlif födde honom 10 barn (hvilka buro namnet Fitzclarence; se d. o.). Prinsessan Charlottas död 1817 bragte V. i tronföljdens främsta linje. Han ingick då, 11 juli 1818, äktenskap med Adelheid af Sachsen-Meiningen, en kvinna, hvars starka själ snart alldeles behärskade honom. 1827 blef V. med titeln lord high admiral led. af Cannings ministär, men hans försök att i strid mot utnämningsbrefvets begränsning af hans befogenheter slå under sig personligen sjöärendenas ledning framkallade en konflikt, som ledde till hans afgång, aug. 1828. Sedan hertigens af York död 1827 stod V. närmast kronan. 26 juni 1830 hälsade folkets jubel "sjömanskungen" på Englands tron; kröningen skedde först 8 sept. 1831. Stora saker skedde under V:s regering: parlamentsreformen 1832 i England, grundlagsstiftningen i Hannover 1833. Till parlamentsreformbillens genomförands medverkade V. personligen genom att förmå öfverhusets majoritet att uppge sitt motstånd hellre än att utsätta sig för den massutnämning af peerer, som whigministären Grey påyrkat såsom yttersta kraftmedel. Hans gamla benägenhet för whigpartiet hade med åren svalnat, och nov. 1834 afskedade han under en svag förevändning premiärministern Melbourne och uppdrog sedan åt Peel att bilda ny ministär. Sedan denna störtats, april 1835, ingrep V. knappast vidare i de politiska bestyren, för hvilka han hade föga förstånd eller intresse. Tanklös och obeslutsam, utan högre begåfning vare sig på hufvudets eller karaktärens vägnar, åtnjöt konung V. likväl städse rätt mycken popularitet på grund af sina enkla, rättframma vanor och sitt glada och välvilliga väsen. Hans talträngdhet förledde honom i yngre dagar att ofta, särskildt i öfverhuset, uppträda med osammanhängande och löjeväckande tal. Genom V:s död upplöstes den sedan 1714 bestående personalunionen emellan England och Hannover. De två döttrar han hade med sin gemål dogo i späd ålder. Jfr P. Fitzgerald, "Life and times of William IV" (2 bd, 1884). 1--2 o. 4. ^Kj. (^{V. S--g.}) 3. ^Hjr. (^{V. S--g.}) Vilhelm (eng. William), engelska prinsar. 1. V., f. 1103, ende legitime son till konung Henrik I, härstammade genom sin moder Eadygyth (Matilda) af Skottland från den gamla angelsaxiska konungafamiljen, gifte sig 1119 med Matilda af Anjou, erhöll af svärfadern Fulco grefskapet Maine och erkändes 1120 af franske konungen Ludvig VI som hertig af Normandie. Då V. samtidigt med sin fader 25 nov. 1120 från Barfleur anträdde hemresan till England, färdades han med en hop glad ungdom på ett nybyggdt fartyg, "Hvita skeppet"; till följd af dryckeslag bland besättningen stötte detta på en klippa utanför Barfleurs hamn, hvarvid V. och alla öfriga ombordvarande utom en omkommo. -- 2. V., hertig af Gloucester, f. 24 juli 1689, d. 29 juli 1700, var son till Anna Stuart (sedermera drottning Anna af Storbritannien och Irland) och prins Georg af Danmark samt presumtiv tronföljare efter Anna. Hans död föranledde Vilhelm III och parlamentet att i Act of settlement 1701 lagfästa den hannoverska ättens tronföljdsrätt. -- 3. V. August, hertig af Cumberland (se d. o. 1). -- 4. V. Henrik, hertig af Gloucester (se d. o. 7). -- 5. V. Fredrik, hertig af Gloucester (se d. o. 8). 1--2. ^{V. S--g.} Vilhelm (holl. Willem), grefvar af Holland. 1. V. I, korsfarare, d. 1223, följde sin fader, Floris III, på tredje korståget, hvarunder denne dog (1190), och var med vid eröfringen af Akkon (1191). Efter hemkomsten låg han i ständiga fejder med sin broder grefve Dirk VII och blef efter hans död (1203) grefve af Holland, dock först efter hårdnackad kamp. Han deltog jämte grefven af Flandern m. fl. i krig mot Frankrike, tillfångatogs i slaget vid Bouvines (1214) och måste betala en dryg lösepenning. 1217 beslöt han sig för ett nytt korståg. Med 12 större och 58 mindre fartyg gick han i maj s. å. till segels, förenade sig med norska, tyska och engelska korsfarare samt fick befälet öfver hela den förenade flottan, som först seglade till Portugal, där korsfararna bekämpade morerna, och sedermera styrde kurs på Egypten, där Damiette intogs (1218; det s. k. femte korståget). Därefter återvände V. till Holland. Han efterträddes af sin och Adas af Gelderland son Floris IV. -- 2. V. II, den föregåendes sonson, son till Floris IV och Mechtild af Brabant, tysk konung, f. 1227, d. 28 Jan. 1256, efterträdde 1234 sin fader i grefskapet, hvars styrelse han 1242 öfvertog. Efter Henrik Raspes död valdes han, på Innocentius IV:s bedrifvande, i okt. 1247 af furstarna i Rhenländerna till tysk-romersk konung mot kejsar Fredrik II af Hohenstaufen, kröntes i Aachen 1 nov. 1248, men återvände snart till Holland, emedan han ingenting kunde uträtta i Tyskland. Först efter Konrad IV:s död (1254) erkändes V. allmänt som konung inom Tyskland. Han dödades under ett fälttåg i Friesland. Se A. Ulrich, "Geschichte des römischen königs Wilhelm von Holland" (1882). (^{T. G--l.}) Vilhelm (holl. Willem), nederländska ståthållare. 1. V. I, grefve af Nassau, furste af Oranien, f. 14 april (g. st.) 1533 på slottet Dillenburg i grefsk. Nassau, mördad 10 juli 1584 i Delft, var äldste son till grefve Vilhelm "den rike" af Nassau-Dillenburg