och hans andra gemål, Juliana von Stolberg. Vid 11 års ålder, 1544, ärfde han det i södra Frankrike belägna furstendömet Oranien (Orange) efter sin kusin på fädernet, prins René af Nassau-Châlons, upptogs samtidigt som page i kejsar Karl V:s hof och blef i Bruxelles uppfostrad i katolsk tro, ehuru hans <img l>

föräldrar anslutit sig till protestantismen. Af kejsaren, som tidigt fick syn på hans ovanliga begåfning, omfattades han alltid med synnerlig gunst, användes, ehuru knappast mer än yngling, i viktiga militära och diplomatiska värf samt anbefalldes af Karl, när denne slutligen nedlade sina kronor, åt sonen Filip II af Spanien. Jämte flera andra ädlingar sändes han till Frankrike som gisslan för uppfyllandet af fördraget i Câteau-Cambrésis, till hvars åstadkommande han i hög grad medverkat, och erhöll under denna sin färd, genom ett förtroligt meddelande af själfve den franske konungen Henrik II, kännedom om en mellan Henrik och Filip träffad öfverenskommelse, som gick ut på att genom en fullständig massaker på alla kättare tillintetgöra protestantismen i Frankrike och Nederländerna. Det sätt, hvarpå han mottog detta meddelande, utan att med ett ord eller en blick förråda, att förtroendet blifvit gifvet oriktig person, förskaffade honom tillnamnet den tyste. Vid Filips afresa från Nederländerna blef V. medlem af statsrådet i Bruxelles samt ståthållare i Burgund och prov. Utrecht, Zeeland och Holland. Tidigt och på många sätt underkunnig om sin konungs hemliga planer, blef han en oförsonlig, ehuru klok och försiktig motståndare till hela hans politiska system och en ifrig försvarare af nederländarnas fri- och rättigheter. Redan från början motsatte han sig Filips kyrkliga politik, särskildt inkvisitionens införande i Nederländerna, och blef en bitter vedersakare af Granvella, hvars aflägsnande han oupphörligt påyrkade. I bildandet af den s. k. kompromissen tog han icke del, ehuru han i många fall gillade dess syftemål, och han använde sitt inflytande för att mildra våldsamheten i de förbundnes framfart. Under de oroligheter, som vid denna tid (1566) upprörde Nederländerna, gjorde han sitt bästa för att, så långt det var möjligt, med konungens auktoritet förlika värnandet af fäderneslandets rättigheter och aktningen för samvetets frihet. Först underrättelsen om, att Nederländerna genom hertigen af Alba skulle underkastas blodig terrorism, gjorde V. till rebell och dref honom i landsflykt (maj 1567; han begaf sig till Dillenburg), sedan han kort förut nedlagt alla sina ämbeten. Redan följande år sökte han tills. med sin broder, Ludvig af Nassau, befria Nederländerna från Albas tyranni, men måste uppge försöket, sedan hans broder blifvit slagen vid Jemmingen och hans egen här, med hvilken han öfver Rhen och Maas ryckt in i Brabant, råkat i upplösning. Från 1572, då med Brielles intagande af "hafs-geuserna" Nederländernas frihetsstrid egentligen begynte, var V., som då återtog ståthållarskapet öfver Holland och Zeeland, alltjämt sitt folks ledare, i oegennyttig fosterlandskärlek för alla ett lysande föredöme. Hvad han med sin öfverlägsna statskonst åsyftade och åtminstone delvis genomförde, var återvinnandet och befästandet af Nederländernas gamla fri- och rättigheter och de 17 provinsernas fortfarande politiska förening på grundvalen af religiös fördragsamhet. Denna politik fann sitt uttryck både i pacifikationen i Gent (1576) och i unionen i Utrecht (1579). Förhållandena gjorde honom tidigt, ehuru han var katolik, till en förkämpe för reformationen, och en småningom mognande öfvertygelse förde honom slutligen (1573) öppet öfver till den reformerta tron. Det hör till egendomligheterna i Nederländernas frihetskamp, att under de första åren Filips af Spanien suveränitet öfver de revolterade provinserna icke på allvar ifrågasattes. Man gjorde icke uppror mot konungen, men kämpade i konungens namn mot hans egna förtroendemän, Alba och dennes efterträdare. Först 1581 skilde man sig definitivt från Filip, som befanns oförbätterlig. Grefvevärdigheten öfver Holland och Zeeland uppdrogs åt "fader Vilhelm" (Willem vaer, såsom folket kallat honom), och de öfriga provinser, som icke försonat sig med Filip, erkände tills vidare, mycket mot sin vilja, hertigens af Anjou suveränitet i hopp om Frankrikes understöd. Ledare för det hela förblef likväl alltjämt V., som Spaniens konung funnit hvarken kunna köpas eller öfvervinnas. 1581 hade Filip II på Granvellas råd lyst sin store motståndare i bann och under löfte om furstlig belöning mot honom hetsat Europas alla lönnmördare. Sedan den stunden var V:s lif i ständig fara, och han föll också för en mördares pistolskott. Gärningsmannen var en fanatisk katolik, Balthasar Gérard, som till dådet uppmuntrats af Alexander Farnese af Parma. V. ligger begrafven i Nieuwe kerk i Delft. -- V. var utan all fråga den störste statsmannen bland sina samtida både med hänsyn till storslagenheten af sina vyer och med hänsyn till sättet att förverkliga sina planer. Han blef grundläggaren af en republik, som under ett århundrade var frihetens stöd i Europa, och han var först och sist den förnämste målsmannen för religiös fördragsamhet under hela reformationens tidehvarf. Han var fyra gånger gift: 1) 1551 med Anna (d. 1558, dotter till Maximilian van Egmond, grefve van Buren), som skänkte honom två barn, Filip, hans efterträdare i furstendömet Oranien, och Maria, g. m. grefve Filip von Hohenlohe; 2) 1561 med prinsessan Anna af Sachsen, kurfurst Morits' dotter, moder till Morits, V:s efterträdare i ståthållarskapet, samt Anna, g. m. grefve Vilhelm Ludvig af Nassau, ståthållare i Friesland, och Amalia, g. m. dom Manuel af Portugal; 3) med Charlotte af Bourbon, dotter till hertig Ludvig af Montpensier, moder till 6 döttrar, bland hvilka må nämnas den äldsta, Juliana, g. m. kurfursten Fredrik IV af Pfalz; 4) 1583 med Louise af Coligny, dotter till den bekante amiralen, moder till Fredrik Henrik, som efterträdde sin halfbroder Morits i ståthållarvärdigheten. Litt.: Groen van Prinsterer, "Archives, ou correspondance inédite de la maison d'Orange-Nassau" (8 bd, 1835--47),