L. P. Gachard, "Correspondance de Guillaume Le Taciturne" (6 bd, 1847--66),
R. Putnam, "William the silent" (2 bd, 1895),
Fr. Harrison, "William the silent" (1897),
F. Rachfahl, "Wilhelm von Oranien und der niederländische aufstand" (2 bd, 1906--08),
Motley, "Rise of the dutch republic" 1856. --
2.
V. II, prins
af Oranien, den föregåendes sonson, f. 27 maj 1626
i Haag, d. där 6 nov. 1650, var son till den berömde
ståthållaren Fredrik Henrik och dennes gemål, Amalia,
prinsessa af Solms. Han visade redan i unga år stora
insikter och lysande anlag i såväl militäriskt som
politiskt afseende, men han var en härsklysten man,
och sedan han 1647 efterträdt fadern som ståthållare,
fullföljde han öppet monarkiska planer, hvilka
inneburo en fara för republiken. Tillika verkade
han för att återupptaga i förbund med Frankrike
det genom freden i Münster afslutade kriget mot
Spanien. Hans politik framkallade våldsamma slitningar
i hans fädernesland, men hans planer voro nära sitt
förverkligande, då allt omintetgjordes genom hans
plötsliga död. Han var gift med Maria, en dotter till
Englands konung Karl I Stuart, och hade med henne
en son (se
V. 3). -- 3.
V. III, prins af Oranien,
den föregåendes postume son. Om honom se
Vilhelm,
engelska konungar 3. -- 4.
V. IV
Karl Henrik Friso,
<img l>
arfståthållare i Nederländerna, f. 1 sept. 1711 i
Leeuwarden, d. 22 okt. 1751 i Haag, var son till
Johan Vilhelm Friso, furste af Nassau-Dietz (som
härstammade från en yngre broder till
V. I), och
Maria Lovisa af Hessen-Kassel. Förut arfståthållare
i Friesland, Groningen och Gelderland, blef V. genom
det republikansk-aristokratiska partiets störtande
1747 generalståthållare i alla de 7 nederländska
provinserna och öfverbefälhafvare öfver republikens
trupper. Han förmäldes 1734 med prinsessan Anna,
konung Georg II:s af Storbritannien dotter. -- 5.
V. V,
arfståthållare i Nederländerna, den föregåendes
son, f. 8 mars 1748 i Haag, d. 9 april 1806 i
Braunschweig, stod först under förmynderskap af
sin moder, men den egentligen regerande under hans
minderårighet och långt efter sedan han (1766) blifvit
myndig var hertig Ludvig Ernst af Braunschweig,
som redan af fadern kallats till Nederländerna och
ställts i spetsen för republikens försvarsväsen till
lands och sjöss. V. själf var och förblef en indolent
och egensinnig man, mera engelsman än
holländare till sina sympatier, och spelade i sitt
fädernesland aldrig annat än en underordnad roll. Han
stod alltid under andras ledning; och sedan hertigen
af Braunschweig nödgats lämna Nederländerna (1784),
var det hans gemål (sedan 1767), den karlavulna och
härsklystna Fredrika Sofia Vilhelmina af Preussen
(d. 8 juni 1820), som blef den bestämmande för V:s
inre och yttre politik. Hans styrelse utmärktes
af ständiga strider mellan partierna, oranier och
republikaner-patrioter, och medförde många olyckor
för Nederländerna. De motgångar, som drabbade
Nederländerna under nordamerikanska frihetskriget,
hvari de visserligen mot V:s vilja indragits,
bidrogo i hög grad att öka hans impopularitet. De
monarkiska planer, som hystes af V. och hans gemål,
framkallade slutligen ett borgerligt krig, som 1787
slöts med "patrioternas" nederlag, tack vare den
hjälp, som V. erhöll af sin svåger, Fredrik Vilhelm
II af Preussen. Efter franska revolutionens utbrott
invecklades Holland i det första koalitionskriget. I
jan. 1795 måste V. med sin familj fly öfver till
England, arfståthållarvärdigheten afskaffades, och
fransmännen upprättade Bataviska republiken. Några
år senare, 1802, afstod V. formligen från sina
värdigheter och egendomar i Nederländerna samt
mottog genom riksdeputationens hufvudbeslut (1803)
i vederlag biskopsstiftet Fulda, abbotsstiften Korvey
och Weingarten samt riksstäderna Dortmund, Isny
och Buchhorn, hvilka han snart afstod åt sin son,
sedermera konung Vilhelm I af Nederländerna. Själf
drog han sig slutligen undan till Braunschweig.
1--5.
Hjr. (
T. G--l.)
Vilhelm (holl.
Willem), konungar
af
Nederländerna, storhertigar af Luxemburg och
prinsar af Nassau-Oranien. 1.
V. I
Fredrik, son
till arfståthållaren Vilhelm V, f. 24 aug. 1772
<img l>
i Haag, d. 12 dec. 1843 i Berlin, blef efter
slutade universitetsstudier i Leiden 1791 medlem
af statsrådet, general och guvernör i Breda samt
ådagalade under det sedan 1793 pågående kriget mot
Frankrike mycken militärisk skicklighet och personlig
tapperhet. Då fransmännen öfversvämmade Holland,
begaf prins V. Fredrik sig med sin fader och broder
i jan. 1795 till England och i sept. s. å. till
Preussen. 1802 slog han sig ned i Fulda och öfvertog
efter faderns död styrelsen äfven öfver Nassauiska
husets stamländer, hvilka likväl gingo förlorade
genom Napoleons segrar 1806. Under de följande åren
förde V. vanligen ett kringströfvande lif i England
och Tyskland, men deltog med utmärkelse i slagen
vid Jena och Wagram. Efter slaget vid Leipzig
(1813) öfvergick han från England till Holland,
landsteg vid Scheveningen 30 nov. 1813 och utropades
2 dec. s. å. i Amsterdam till "suverän furste af
de förenade Nederländerna". Enligt Wienkongressens
beslut utropades han 16 mars 1815 som konung öfver
både Holland och Belgien jämte
