Liège som ett förenadt konungarike Nederländerna samt erhöll dessutom storhertigdömet Luxemburg, mot det att han till Preussen och Nassau afträdde sina stamländer i Tyskland. Under de följande åren residerade han än i Haag, än i Bruxelles och ådagalade som regent ganska mycken duglighet och plikttrohet, om också ej alltid politisk klokhet. Till följd af V:s förkärlek för holländarna och äfven af andra grunder uppstod snart i det katolska Belgien ett jäsande missnöje, som slutligen gaf sig luft i 1830 års revolution; konungens halsstarrighet omintetgjorde de möjligheter till kompromiss, som förefunnos. Stormakternas underhandlingar i London 1831 skilde slutligen Holland och Belgien åt, men först 1839 kunde konung V. förmås att erkänna Londonkonferensens bestämmelser. Under den återstående delen af sin regering var han föremål för mycket missnöje från folkets sida på grund af sin obenägenhet för reformer; dessutom fick han röna åtskilligt obehag på grund af sitt förhållande till grefvinnan Henriette d'Oultremont. Slutligen abdikerade han 7 okt. 1840, antog titeln grefve af Nassau, drog sig tillbaka till sina gods i Schlesien och äktade 16 febr. 1841 grefvinnan d'Oultremont. I sitt första gifte, som ingicks 1 okt. 1791, var V. förmäld med prinsessan Fredrika Lovisa Vilhelmina (d. 12 okt. 1837), dotter till konung Fredrik Vilhelm II af Preussen, moder till konung Vilhelm II och arfprinsen Fredrik Vilhelm Karl (se Fredrik, sp. 1295). som i sitt gifte med Lovisa af Preussen blef fader till drottning Lovisa af Sverige-Norge, och en dotter. 2. V. II Fredrik Georg Ludvig, den föregåendes son, f. 6 dec. 1792 i Haag, d. 17 mars 1849 i Tilborg, genomgick militärakademien i Berlin och fullbordade <img l>

sina studier vid universitetet i Oxford, där han 1811 blef doktor. Som öfverstelöjtnant inträdde han s. å. i Wellingtons armé på Pyreneiska halfön och blef dennes adjutant samt deltog i kriget till 1813, hvarefter han i dec. s. å. begaf sig till Nederländerna och utnämndes till general af infanteriet. 1815 anförde han den nederländska armén samt ådagalade stor tapperhet och militärisk duglighet, särskildt i slaget vid Waterloo, där han blef svårt sårad. Han utmärkte sig ånyo i kriget mot det upproriska Belgien (1830--32), med hvilket land han sökte komma till fredlig uppgörelse äfven genom att erkänna dess politiska oberoende. Han desavuerades emellertid af fadern och vistades sedermera en tid i utlandet i ett slags landsflykt. Efter sin faders abdikation, 7 okt. 1840, besteg han tronen, sökte råda bot för den rådande finansnöden i Nederländerna, men han dröjde i det längsta att ge efter för det allt häftigare krafvet på politiska reformer. 1848 års rörelser tvungo honom dock att medge en genomgripande förändring af sitt lands författning. V. var sedan 21 febr. 1816 gift med Anna Pavlovna (d. 1 mars 1865), dotter till kejsar Paul I, och hade med henne 5 barn, af hvilka må nämnas sönerna Vilhelm, hvilken efterträdde honom på tronen, och Henrik samt dottern Sofia, 1842 förmäld med storhertig Karl Alexander af Sachsen-Weimar. 3. V. III Alexander Paul Fredrik Ludvig, den föregåendes son, f. 19 febr. 1817 i Bruxelles, d. 23 nov. 1890 på slottet Loo, tillträdde regeringen <img r>

17 mars 1849 under våldsamma inre brytningar och nödgades genom eftergifter lugna de upprörda sinnena i sitt land. Hösten 1849 kallade han till styret en liberal ministär under den utmärkte statsmannen Thorbecke. V:s regering blef af mycken vikt för hans rikes parlamentariska utveckling och dess materiella framåtskridande, men initiativet till alla viktiga förändringar utgick knappast från honom själf, så mycket mindre, som hans håg stod mer åt nöjen än åt ett konsekvent och mödosamt arbete. Hans patriotiska sinnelag var emellertid oförnekligt och förskaffade honom, jämte hans folkliga väsen, stor popularitet. Hans diplomatiska skicklighet bidrog i ej ringa grad till, att hans land kunde med bibehållen fred genomlefva de europeiska kriserna 1866 och 1870. Efter Tyska förbundets upplösning (1866) upphörde storhertigdömet Luxemburgs och hertigdömet Limburgs förbindelse med Tyskland. Limburg införlifvades med Nederländerna, och Luxemburg förklarades genom 1867 års traktat för neutralt land med arfsrätt för huset Nassau efter huset Oraniens eventuella utslocknande på svärdssidan. I sitt första gifte, sedan 18 juni 1839, med Sofia (d. 3 juni 1877), konung Vilhelm I:s af Württemberg dotter, hade V. tre söner: Vilhelm, prins af Oranien (f. 4 sept. 1840, d. 11 juni 1879 i Paris), Morits (f. 15 sept. 1843, d. 4 juni 1850) och Alexander (f. 25 aug. 1851, d. 21 juni 1884). I sitt andra gifte, sedan 7 jan. 1879, med prinsessan Emma af Waldeck-Pyrmont (f. 2 aug. 1858), hade V. en dotter, Vilhelmina (f. 31 aug. 1880), som efter hans död besteg tronen som drottning af Nederländerna, under det att storhertigdömet Luxemburg, där kvinnolinjen icke egde arfsrätt, öfvergick till hertig Adolf af Nassau. Se G. L. Kepper, "Koning Willem III, zijn leven enregeering" (1890). 1--3. ^Hjr. (^{T. G--l.}) Vilhelm, prinsar af Oranien. Se Vilhelm, nederländska ståthållare och konungar, sp. 464 ff. Vilhelm, konungar af Preussen. Se Vilhelm, tyska kejsare, sp. 471. Vilhelm (fr. Guillaume, it. Guilielmo), normandiska konungar af Sicilien. 1. V. I, d. 7 maj 1166, hertig af Capua 1144 och af Apulien 1149, efterträdde sin fader, Roger II, 1154 som konung af Sicilien och kallades den dålige. Under hans strider med påfven Hadrianus IV, som vägrade erkänna honom, gjorde baronerna uppror. Stödd af sin favorit, amiralen Maione, segrade V. öfver