baronerna och deras bundsförvanter, grekerna., hvarefter
påfven gaf investitur på Sicilien. Under schismen
mellan påfvarna Alexander III och Viktor ställde sig
V. på Alexanders sida. Muhammedanska eunucker intogo
en högst inflytelserik ställning inom den sicilianska
administrationen, särskildt inom flottan. V. var
förmäld med Margareta af Navarra, dotter till
konung Garcia. -- 2.
V. II, den föregåendes son,
d. 16 nov. 1189, konung af Sicilien 1166, tillvann
sig i motsats mot fadern namnet
den gode. V. var
allierad med lombardiska stadsförbundet, på
hvars sida han stred mot tyske kejsaren Fredrik
Barbarossa. Han afslog den separatfred, som kejsaren
bjöd 1173, men 1177 ingicks ett stillestånd på
15 år. V. var förmäld med Johanna af England,
dotter till Henrik II. -- 3.
V. III, d. 1198,
efterträdde sin fader, Tankred (se d. o.), som
konung af Sicilien 1194. Emedan han var minderårig,
styrdes riket af hans moder, Sibylla. Kejsar
Henrik VI, som var förmäld med konung Rogers
dotter Konstantia, gjorde anspråk på konungakronan
och eröfrade riket. Henrik erbjöd till en början
V. grefskapet Lecce och Tareut, men efter Palermos
eröfring svek han sitt löfte. V. tillfångatogs
och dog i fångenskap, troligen i Tyskland.
1--3.
E. N--nn.
Vilhelm, konung af
Skottland. Se
Vilhelm Lejonet.
Vilhelm (eng.
William), konungar af
Storbritannien och
Irland. Se
Vilhelm, konungar af England, sp. 460--464.
Vilhelm (ty.
Wilhelm),
tyska kejsare, konungar och
andra furstar:
a)
V., tyska kejsare och konungar af
Preussen:
1.
V. I
Fredrik Ludvig, f. 22 mars 1797 i Berlin,
d. där 9 mars 1888, var näst äldste son till
<img l>
konung Fredrik Vilhelm III och hans gemål, drottning
Lovisa. Hans uppfostran var enkel och hufvudsakligen
militärisk. Redan 1803 erhöll han sin första militära
anställning. Efter nederlaget vid Jena 1806 fördes
han jämte sina syskon som flykting först till Schwedt,
sedan till Königsberg. Befordrad till sekundlöjtnant
1807, åtföljde han sin fader på dennes återresa till
Berlin 1809. Där fick han nu till lärare professor
Reimann och general v. Reiche. Under kriget 1813
fick han till en början, på grund af svag hälsa,
icke deltaga i krigshändelserna, men i nov. tilläts
honom att sluta sig till armén, i hvilken han då
var kapten. Han följde nu med vid inmarschen i
Frankrike och deltog i slaget vid Bar-sur-Aube,
där han förvärfvade sig järnkorset. Efter Paris'
intagande följde han sin fader till England. Därpå
företog han en resa till Schweiz och blef vid
hemkomsten konfirmerad (8 juni 1815). Napoleons
återkomst från Elba s. å. kallade snart prinsen till
aktiv tjänstgöring: han deltog väl ej i slaget vid
Waterloo, men följde för andra gången armén till
Paris. Under de därpå
följande fredsåren 1815--48 var prins V. ifrigt
sysselsatt med sina militära åligganden, för hvilka
han städse hyste det största intresse. Han utbildade
icke blott sig själf till en utmärkt officer, utan
bidrog äfven kraftigt till den preussiska krigsmaktens
utveckling och utarbetade en mängd betänkanden
i dithörande ämnen. Vintern 1827--28 vistades han
i Ryssland. Hemkommen, blef han 16 febr. 1829
förlofvad med prinsessan Augusta, storhertig Karl
Fredriks af Sachsen-Weimar dotter, med hvilken
han 11 juni s. å. förmäldes i Berlin. Efter sin
broder Fredrik Vilhelm IV:s regeringstillträde 1840
antog V. titeln
prins af Preussen, enär konungens
äktenskap var barnlöst och han sålunda var den
presumtive tronföljaren. Han utnämndes s. å. till
ståthållare i Pommern och general af infanteriet. När
i febr. 1848 revolutionen utbröt i Frankrike och
därifrån hotade Tyskland, satte Fredrik Vilhelm sin
broder till gränsvakt vid Rhen som generalguvernör
öfver Rhenprovinsen och Westfalen. Redan innan han
lämnat Berlin, utbröt revolutionen där och riktades
delvis mot honom, enär han ansågs som fiende till
"friheten", därför att han var känd som ifrig
soldat. Man ville t. o. m. bränna hans palats vid
Unter den linden. 19 febr. måste prinsen lämna staden
och bege sig till Spandau, men fick då konungens
befallning att på någon tid lämna landet, hvarpå
han begaf sig till London. Redan i juni s. å. fick
han dock återvända. Det sydtyska upproret följande
år öppnade ett nytt verksamhetsfält för honom. 8
juni 1849 utnämndes han till öfverbefälhafvare
öfver operationsarmén i Baden och Pfalz och kufvade
resningen genom fäktningarna vid Upstadt, Durlach,
Bischweyer och Kuppenheim. Därefter bodde han några
år i Koblenz som generalguvernör öfver de båda
provinserna vid Rhen. 1857 blef Fredrik Vilhelm
sjuk, och prinsen förordnades till regent först
för några månader, därefter, 7 okt. 1858, med full
kunglig myndighet på obestämd tid. Det var först
2 jan. 1861, som han genom sin broders död besteg
tronen. Ett hälft år senare, i juli, var han utsatt
för ett mordförsök i Baden-Baden. 18 okt. 1861 lät han
kröna sig i Königsberg. -- Konung V:s verksamhet som
regent är skildrad på andra ställen i detta verk (se
Preussen, sp. 224 f., och
Tyskland, sp. 669 f.). Han
hade visserligen lyckan att vid sin sida ega några af
1800-talets förnämsta män, hvilkas förtjänster till
en del undanskymt hans egna, men det bör ihågkommas,
att det är han själf, som framdragit dessa män och
möjliggjort deras verksamhet. Detta gäller om alla
de tre, som mest bidrogo till Preussens storhet
under hans regeringstid, nämligen v. Roon, Moltke
och Bismarck. Det var äfven konungens fasthet och
karaktärsstyrka, som gjorde armé-reformen möjlig,
hvilken kan betecknas som vändpunkten i Preussens
historia. Med outtröttlig arbetsamhet deltog han
f. ö. i sina tjänares arbete, och när frukterna däraf
mognat och Tyskland stod som Europas första stat,
var det med rätta han af Tysklands folk hälsades
som fäderneslandets upprättare. Det var vidare
nästan uteslutande hans personlighet, som åstadkom
försoningen mellan Nord- och Syd-Tyskland efter kriget
1866. Efter kriget med Frankrike 1870--71, hvarunder
han, som bekant, i Versailles 18 jan. 1871 lät
