utropa sig till tysk kejsare, var han fredens
upprätthållare, och hans sträfvanden därför fingo
ett uttryck bl. a. i de många besök, som den gamle
monarken mottog af Europas andra suveräner. Han
utsattes 1878 för två anarkistiska attentat, ett af
Hödel 11 maj och ett af Nobiling 2 juni. af hvilka
<img c>Nationalmontimentet öfver kejsar Vilhelm I i
Berlin. (Högra delen af den halfrunda hallen,
svarande mot den vänstra, syns ej på bilden.)
det senare svårt skadade honom. Men med undantag
däraf var det blott kärlek och vördnad, som visades
honom under sista delen af hans lefnad. Uppriktig
var också sorgen, när han afled. Hans stoft bisattes
i Charlottenburgs mausoleum, där hans föräldrar
hvila. Monument öfver V. ha i mängd rests i olika
delar af Tyskland, bl. a. det "nationalmonument"
(se fig.; mod. af R. Begas), som 1897 restes midtemot
k. slottet i Berlin. I sitt äktenskap hade kejsar
V. två barn: Fredrik Vilhelm (f. 18 okt. 1831,
d. 15 juni 1888), som efterträdde honom på tronen,
och Lovisa (f. 3 dec. 1838), förmäld 20 sept. 1856
med storhertigen af Baden och moder till drottning
Viktoria af Sverige.
2.
V. II (
Fredrik Vilhelm Viktor Albert), den
föregåendes sonson, son till kejsar Fredrik III och
hans gemål Viktoria af Storbritannien och Irland,
f. 27 Jan. 1859 i Berlin, erhöll under G. Hinzpeters
(se denne) ledning en mycket vårdad uppfostran,
hvilken så tillvida skilde sig från den för prinsar
vanliga, som han (jämte sin yngre broder Henrik)
fick genomgå några klasser af gymnasiet i Kassel,
där han 25 jan. 1877 aflade studentexamen. I
febr. s. å. inträdde han som löjtnant i 1:a
gardesinfanteriregementet och
avancerade raskt på den militära banan, så att han
vid sin tronbestigning 1888 hunnit generalmajors
grad. Samtidigt sökte han sätta sig in i rikets
civila förvaltning och hade som tronföljare
äfven fått tillfälle att taga befattning med
regeringsärendena. På grund af sin faders tidiga
bortgång kom han att redan tre månader efter farfadern
V. I:s död uppstiga på tronen, 15 juni 1888. Till en
början tryggade han sig till den gamle rikskansleren
furst Bismarck, med hvilken han i stort sedt stod på
god fot. Men snart yppade sig meningsskiljaktigheter,
som alltmera tillväxte genom den unge kejsarens
och den ålderstigne statsmannens karaktärs- och
<img r>
lynnesolikheter, och 20 mars 1890 erhöll Bismarck sitt
afsked (se härom samt om de politiska händelserna
under V:s regering
Tyskland, sp. 680 ff.). Kejsaren
blef nu obestridt den ledande kraften i riksstyrelsen,
och han egnade sig med ungdomlig hänförelse åt sin
uppgift. Från barndomen hade han fört med sig en
mycket hög tanke om det monarkiska kallet, och med
uppriktig vilja att uppbära hohenzollrarnas
