bästa traditioner förenade han en stark öfvertygelse, att kunga- och kejsardömet "af Guds nåde" vore en helig institution, hvars förfall måste medföra olycka. Sina icke obetydliga andliga gåfvor, sitt klara omdöme, sina skiftande intressen och sin energi ansåg han sig bäst använda genom att placera sig själf i riksstyrelsens centrum och låta den egna personlighetens kraft göra sig gällande inom hela området för kejsarens och konungens konstitutionella befogenheter. Mer än sin farfar, som hufvudsakligen känt sig som preussisk konung, betonade V. II sin ställning som tysk kejsare. Han såg främst som sin uppgift att vara hela Tyska rikets ledare och att i folket stärka rikstanken. Härigenom kom han också redan tidigt att egna sin uppmärksamhet åt Tyska rikets internationella ställning, som han af alla krafter sökte stärka. Tysklands hastiga industriella och kommersiella utveckling ledde den tyska politiken in på nya banor, och det ingick redan tidigt i kejsarens ärelystna planer att göra Tyskland till en världsmakt. Medlet härför såg han i en stark krigsflotta, och i djup öfvertygelse att "Tysklands framtid ligger på hafvet" satte han in hela sin person i arbetet på att skapa ett dugligt sjövapen. Främst genom marinministern storamiral von Tirpitz' hjälp lyckades han också förverkliga denna sin älsklingstanke. I rask följd beviljades från 1897 det ena anslaget efter det andra till nybyggnader, och hastigt växte en örlogsflotta fram, som i fråga om organisation och teknisk förträfflighet motsvarade den moderna tidens högsta kraf. Under Världskriget bestod den ett ytterst hårdt prof. och åt dess duglighet t. ex. i det stora Skagerakslaget (se d. o.) 1916, då den hade sin enda stora kraftmätning med engelska flottan, har från sakkunnigt fiendehåll getts det största erkännande. Var flottan, i särskildt hög grad kejsarens personliga skapelse, föremål för hans speciella omsorger, egnade han därjämte det lifligaste intresse åt armén, som utbyggdes på den under företrädarna lagda grunden. Stödd på denna marina och militära makt, gjorde kejsar V. sitt bästa att häfda Tysklands "plats i solen". En väldig industriell kraftutveckling, ett vidsträckt kolonialvälde, en omfattande transocean sjöfart voro de yttre tecknen på en synnerligen hastigt uppdrifven materiell blomstring, hvars grundvalar icke minst kejsaren var angelägen att stärka genom att främja en sund andlig odling och ett socialt lagstiftningsarbete, som ställde Tyskland i främsta ledet bland Europas makter. Det är utan tvifvel ingen tom fras, när han oupphörligt talar om vid olika tillfällen å bane varande företag eller politiska kombinationer såsom egnade att bevara freden. Men det kan å andra sidan icke förbises, att Tysklands maktstegring blef en källa till oro hos de äldre stormakterna och att dessa eggades till militära eller diplomatiska skyddsåtgärder, som småningom medförde den spänning, hvarur Världskriget sprang fram. Hvilken del kejsar V. personligen hade i ansvaret för, att förhållandet till Ryssland efter Bismarcks afgång blef mindre hjärtligt och att det s. k. återförsäkringsfördraget icke blef förnyadt, är hittills icke bekant. Att han senare fullt insåg betydelsen af ett samgående med Ryssland är emellertid konstateradt, och hans långvariga vänskap med kejsar Nikolaus II -- hvaröfver ett om ock ensidigt ljus fallit genom en i Ryssland funnen och 1919--20 publicerad samling bref från "Willy" till "Nicky" -- ger tydligt vid handen, att det icke var blott personliga skäl eller gemensamma monarkiska intressen, som förenade de båda kejsarna, utan att det var en fast grundad öfvertygelse hos V., att tysk-rysk enighet vore det säkraste hindret för krig. Trots alla försök till närmanden och trots ett mellan kejsarna 1905 aftaladt formligt förbund, det s. k. Björköfördraget (jfr Tyskland, sp. 686), kom man dock ej till något resultat. Tyskland spelade alltför länge på den skenbart oförenliga motsättningen mellan Ryssland och England. Att dessa två länder skulle kunna bilägga sina många asiatiska tvistigheter, förbisåg man i Tyskland, där man ansåg sig ha god tid att vänta med ett afgörande för den ena eller andra parten. Engelska trefvare redan i slutet af 1890-talet behandlades också af tyskarna med likgiltighet. Kejsar V. odlade gärna sina engelska släktskapsförbindelser och besökte flera gånger London. Men det var uppenbarligen till förfång för ett tysk-engelskt närmande, att han var alltför olik "onkel Bertie", konung Edvard VII, för att komma i ett gynnsamt personligt förhållande till honom. Innan den tungrodda tyska diplomatien hunnit komma underfund med den smidige och handlingskraftige engelske konungens planer, hade denne slagit en bro öfver gamla motsättningar till Frankrike. Det gör ett egendomligt intryck att se kejsar V:s förhoppningar om ett mot England riktadt förbund af kontinentala makter ännu året efter sedan det första steget tagits till en engelsk kontinentalpolitik genom ententeaftalet med Frankrike 1904. Förgäfves sökte han hindra Ryssland från att utsträcka sin franska vänskap till England. När han i jan. 1909 nödgas erkänna, att "under de två senaste åren den ryska politiken gradvis dragit sig mer och mer ifrån oss, utvecklande sig alltjämt närmare i riktning mot en mot oss ovänlig kombination af makter", uppbjöd han alla sina krafter för att uppvisa, att denna utveckling icke behöfde vara oförenlig med en fortsatt tysk-rysk vänskap. För honom stod alltjämt en "union" mellan Tyskland och Ryssland som "ett mäktigt bålverk för upprätthållandet af freden och af de monarkiska institutionerna". Det kraftiga partitagandet för Rysslands gamla Balkanrival Österrike-Ungern under bosniska krisen 1908--09 skärpte emellertid i väsentlig mån förhållandet till Ryssland, och motsättningen mellan de båda stormaktsblocken fick en allt skarpare utformning under de följande årens storpolitiska kriser. Att kejsar V. under dessa befann sig bland dem, som arbetade för fredens bevarande, har vederbörligen erkänts, och han såg tillika med varm sympati på olika sträfvanden att utjämna den för hvarje år växande rivaliteten mellan Tyskland och England, exempelvis genom en öfverenskommelse om flottrustningarnas begränsning. Uppriktigt synes han likaså ha arbetat för att förhindra den stora katastrofen 1914, hvilket icke hindrar, att befogade anmärkningar kunnat riktas mot den tyska riksledningens åtgärder de kritiska veckorna före krigsutbrottet. Det var också ett i sällsynt hög grad enigt folk, som slöt sig omkring kejsaren under Världskrigets första dagar. Förutsättningen för denna