enighet var öfvertygelsen om, att Tyskland förde ett försvarskrig, som det påtvingats. Krigets längd och de växande svårigheterna frammanade småningom ett missnöje och en kritik af det rådande regeringssystemet, som blefvo ödesdigra för dettas främste representant. V. hade med tiden blifvit främmande för sin egen tid och för rörelserna inom sitt eget folk. Hans anspråk på att i särskild mening vara sitt folks ledare kunde icke följa med utvecklingen af det hastigt växande väldets maskineri. Hans idéer om det monarkiska kallets höghet stötte ihop med de demokratiska doktriner, som vunno spridning, och hans personliga viljeyttringar blefvo utsatta för en kritik, som icke var till förmån för hans prestige. Efter att till en början förgäfves ha sökt bryta udden af socialdemokratien genom en social lagstiftning kom han snart i skarpaste motsats till den nya rörelsen på grund af dess politiska omstörtningsplaner. Redan i midten af 1890-talet hade det kommit till bitter fiendskap mellan socialdemokraterna och kejsaren, hvilken senare med ofta obehärskade uttalanden gaf den socialistiska pressen stoff till de häftigaste angrepp. Äfven på borgerligt håll fann man i den kejserliga maktutöfningen många utgångspunkter för missnöje och kritik, och när kejsaren mer än en gång genom oförsiktiga yttranden gaf hugg på sig, blef krafvet på, att kejsarregeringens beroende af de representativa organen skulle skärpas, allt allmännare. Krigsutbrottet slog en tillfällig brygga öfver partimotsättningarna, hvartill kejsaren tog första steget genom att i sin hälsning till riksdagen fälla de bekanta orden: "Jag känner icke längre några partier, utan endast tyskar". Men det dröjde icke länge, förrän partistriden på nytt var i full gång. "Nyorienteringen", riksregeringens parlamentarisering blef medelpunkten i denna strid, som tilltog i skärpa, ju större inre enighet hade kräfts för att bekämpa alla af kriget framkallade svårigheter. Kejsarens s. k. påskbudskap af 7 april 1917, kompletteradt genom en ny förklaring i juli s. å. (jfr Tyskland, sp. 692), tillfredsställde icke de nu mycket högt spända krafven, och när ändtligen i okt. 1918 den första parlamentariska ministären kom till och en ny klart demokratisk kurs tog sin början, var revolutionen i omedelbar närhet. Efter långvariga öfverläggningar i stora högkvarteret, under hvilka kejsaren af flertalet närvarande tillråddes att draga sig tillbaka, beslöt han 9 nov. 1918 att abdikera. Han begaf sig omedelbart till Holland, där han till en början fick en tillflyktsort på slottet Amerongen i prov. Utrecht. Våren 1920 flyttade han till det i samma provins belägna, af honom inköpta Huis Doorn. Holländska regeringen hade då nyss förut afslagit upprepade framställningar från de allierade om, att han skulle utlämnas för att ställas inför en af segrarmakterna bebådad domstol i London (se Utlämning, sp. 117). Versaillesfredens art. 227 hade nämligen kraft hans dömande på grund af anklagelsen för "utomordentlig kränkning af internationell moral och fördragens helgd". -- V:s intressen voro i hans krafts dagar vidtfamnande. Olika vetenskaper egnade han ett kärleksfullt studium och var särskildt road af arkeologi. Litteratur och musik uppskattade han lifligt och försökte sig både som diktare och kompositör i "Sang an Ägir". Som militär auktoritet sökte han göra sig gällande genom att författa olika fackrapporter och promemorior, står som författare till arbetet Unsere kriegsflotte och skref äfven anonymt i "Marine rundschau". Hans lifliga temperament tog sig uttryck i stark reslust, och hans resor voro icke uteslutande af politisk karaktär. Regelbundet brukade han om somrarna företaga kryssningar vid norska kusten eller i Östersjön. Till Medelhafvet drogs han gärna, och han skaffade sig en härlig rekreationsort i den på Korfu belägna villan Achilleion. Berömd är hans resa till Palestina 1898, en af milstolparna på den turkvänliga orienteringens väg, som han så lifligt omhuldade, och icke mindre ryktbart är hans besök i Marokko 1905, då han genom sin landstigning i Tanger och sitt framhäfvande af såväl turkiska som tyska intressen i Marokko framkallade en allvarlig europeisk kris med många och långvariga verkningar (jfr Marokko, sp. 1035). -- V. förmäldes 27 febr. 1881 med Augusta Viktoria af Slesvig-Holstein (d. 11 april 1921), som skänkte honom sex söner och en dotter: Vilhelm, f. 1882, kronprins, gift 1905 med Cecilia af Mecklenburg; Eitel Fredrik, f. 1883, gift 1906 med Sofia Charlotta af Oldenburg; Adalbert, f. 1884, gift 1914 med Adelaïde af Sachsen-Meiningen; August Vilhelm, f. 1887, gift 1908 med Alexandra Viktoria af Slesvig-Holstein, skild 1920; Oskar, f. 1888, gift (morganatiskt) 1914 med grefvinnan Ina von Bassewitz (sedan nov. 1920 prinsessa af Preussen); Joakim, f. 1890, d. (genom själfmord) 1920, gift 1916 med Maria Augustina af Anhalt; Viktoria Lovisa, f. 1892, gift 1913 med hertig Ernst August af Braunschweig och Lüneburg. b) V., tysk konung 1247--56. Se Vilhelm, grefvar af Holland 2, sp. 464. c) Prinsar af Baden. 1. V. Ludvig August, markgrefve af Baden, förut grefve af Hochberg, son till storhertig Karl Fredrik och grefvinnan Hochberg (se d. o.), f. 1792, d. 1859, var Massénas adjutant i kriget mot Österrike 1809, förde som generalmajor den badensiska brigaden af marskalk Victors kår under tåget mot Ryssland 1812--13 och kommenderade som generallöjtnant den badensiska kåren af franska armén i Sachsen 1813. Efter slaget vid Leipzig kapitulerade han för de allierade och förde 1814--15 befälet öfver 8:e tyska kåren. 1825--48 hade han kommandot öfver Badens trupper och var från 1819 länge president i Första kammaren. Han förmälde sig 1830 med prinsessan Elisabet af Württemberg. -- 2. Ludvig V. August, den föregåendes brorson, son till storhertig Leopold och prinsessan Sofia Vilhelmina, Gustaf IV Adolfs dotter, f. 18 dec. 1829 i Karlsruhe, d. 27 april 1897, lämnade 1863 som generalmajor Preussens tjänst och förde i 1866 års fälttåg befälet öfver badensiska divisionen under prins Alexanders af Hessen kommando. Hans militära operationer i träffningarna vid Hundheim, Werbach och Gerchsheim (juli 1866) ansågos ej utförda med nog kraft emot preussarna (jfr "Aktenmässige interessante enthüllungen über den badischen verrat", 1866). I 1870--71 års krig förde han 1:a badensiska infanteribrigaden under general Werder och blef vid Nuits svårt sårad. 1871 blef V. preussisk general af infanteriet och valdes s. å. till led. af tyska