behandlat religiösa ämnen, målat altartaflor (bl. a. Undret med brödet och fiskarna, Andreaskyrkan i Köpenhamn) samt motiv som I paradisets trädgård och Utdrifningen ur paradiset (1907), Ett samtal (1910), flera motiv med barn på hafsstranden o. a. ^{G--g N.} Wilibald Alexis, pseudonym. Se Häring, G. W. H. Vilja, psyk., själens förmåga att genom sin riktning åstadkomma förändringar i den inre och yttre verkligheten eller hindra sådana. Under det att förnimmelserna (föreställningarna och tankarna) blott uppfatta verkligheten sådan den är eller sådan man i analogi därmed föreställer sig den vara och känslorna uttrycka det tillstånd, hvari man befinner sig, framträda i den inre erfarenheten viljeyttringarna som uttryck för en särskild aktivitet, hvarigenom jaget själft är grund för en del af verkligheten. Under det att förnimmelserna äro objektiva och känslorna subjektiva, äro viljeyttringarna subjektivt-objektiva, i det att de innebära en förändring af det objektiva efter subjektiva syften. Viljeyttringarna likna känslorna genom det betonande af jaget, som i båda ingår, samt genom polariteten mellan en positiv och en negativ riktning. Viljan innebär alltid en sträfvan och pekar framåt i tiden, men liksom känslorna dels äro lustkänslor, dels olustkänslor, så kan viljan antingen vara en sträfvan till något, som man vill förverkliga, eller en sträfvan mot något, som man vill förhindra. Förstadier till den egentliga viljan äro drifterna, instinkterna och begären, som skilja sig från densamma genom sina lägre grader af medvetenhet och frihet. I den fullständiga yttringen af den egentliga viljan, ingå följande tre hufvudmoment. 1. Motivet, en lustbetonad syftemålsförnimmelse af något ännu icke förverkligadt, som man vill förverkliga, eller af något, som man vill hindra. 2. Beslutet, viljans riktande på förverkligandet eller hindrandet. Om för tillfället flera möjligheter te sig. mellan hvilka man har att välja, kan beslutet föregås af en mer eller mindre omfattande öfverläggning, hvarvid man till deras värde jämför de olika möjliga motiven och deras följder. Det egendomliga aktiva gillande af ett motiv, eventuellt framför andra, som beslutet innebär, är det centrala i viljeyttringen. 3. Utförandet, förverkligandet af motivet vare sig inom den viljandes eget själslif eller genom en handling i den yttre verkligheten. Hvad här kallats motivet är ej det enda, som "motiverar" viljeyttringen, d. v. s. är orsak till densamma. Till "motiven" i denna bemärkelse är att räkna en hel mångfald af faktorer, framför allt personens temperament, hans stämning för tillfället eller den affekt, som kanske behärskar honom, men äfven konstellationen af hans förnimmelser, föreställningar och tankar i viljandets Ögonblick på grund af de förhållanden, i hvilka han befinner sig och medelbart den förtid han upplefvat. Den egentliga viljan är alltid medveten och afsiktlig; om man "ej vet, hvad man vill", föreligger icke ett egentligt viljande; men de olika tre nämnda stadierna i viljeyttringen kunna uppträda mer eller mindre skarpt skilda från hvardra. Stundom flyta de så i hvarandra, som antydes genom uttrycket, att hos den eller den "beslut och handling äro ett". Då beslutet ej har erforderlig kraft för att medföra utförande, stannar viljeyttringen vid en föresats, som ej förverkligas. Beslutet kan afse ett utförande antingen omedelbart efter dess fattande eller ock en handling vid en mer eller mindre aflägsen tidpunkt i framtiden. Det kan ock vara villkorligt, så att man vill handlingens utförande blott under vissa förutsättningar. Genom upprepade likartade viljeyttringar uppstår en vana, hvarigenom förloppet kan så mekaniseras, att det förlorar den karaktär af medvetenhet och frihet, som utmärker den egentliga viljan, men om så sker genom goda vanor, främjar detta i stort sedt viljans utveckling, i det att denna då kan öfverlåta det ifrågavarande området åt vanans makt för att så att säga bryta ny moralisk mark. Den högsta utvecklingsformen af viljan är karaktären (se d. o.). -- Den härmed antydda uppfattningen af viljan såsom en själfständig själskraft, hvars yttringar äro något från förnimmelser (föreställningar, tankar) och känslor särskiljbart, öfverensstämmer icke med de åsikter, som omfattas af flertalet nutida psykologer. Ledda af det ensidiga förkastandet af begreppet själsförmåga och påverkade af tidens deterministiska riktning, söka de fleste nutida psykologer på ett eller annat sätt reducera viljeyttringarna till någon af de öfriga hufvudarterna af själsfunktioner. Antingen antages viljan endast vara den förnimmelse af aktivitet, som åtföljer vissa rörelser, den för tillfället starkaste föreställningen om något framtida eller ett affektförlopp, som utlöses i rörelser. Men alla dessa i detaljerna mångskiftande teorier synas strida mot den omedelbara inre erfarenhetens vittnesbörd, mot vår erfarenhet af vårt eget viljande. Särskildt är vår förmåga att bestämma våra tankars riktning ett vittnesbörd om viljans själfständighet; och det är otvifvelaktigt också på detta område, som vår vilja har den största betydelsen för vårt personliga lif. -- Vilja kallas ej blott viljeförmågan, utan äfven den enskilda viljeyttringen. -- Se T. Ribot. "Les maladies de la volonté" (1883; sv. öfv. 1890), E. Meumann, "Intelligenz und wille" (1908), R. Eisler, "Das wirken der seele" (1909), och N. Ach, "Ueber den willensakt und das temperament" (1910). ^S--e. Viljakkala, kapell under Tavastkyrö (se d. o.) pastorat, Åbo och Björneborgs län, Finland, bestämdt att åtskiljas till själfständigt pastorat. 204 kvkm. 2,725 inv. (1919), finsktalande. ^{O. B--n.} Viljefuturum. språkv. Se Futurum. Viljehandling, psyk., handling, som orsakas af egentlig vilja (se Handling). Viljekänsla, psyk., den känsla af aktivitet, som åtföljer hvarje viljeyttring och hvari en del psykologer velat se det för viljan karakteristiska (se Känsla och Vilja). ^S--e. Viljui, biflod fr. v. till Lena, upprinner på 65 1/2° n. br., flyter i sydöstlig och östlig riktning mot Lena, i hvilken flod den faller ut med tre armar vid omkr. 68° n. br. Längd omkr. 2,120 km., däraf 1,280 km. segelbara under sommarmånaderna (maj--sept.). Floden är rik på fisk, och i dess dalgång finnas lager af stenkol och järnmalm. ^{A. N--d.} Wilke, Georg Wilhelm, skogsman, f. 1833 i Merseburg, Preussen, studerade vid forstakademien i Eberswalde (1859--60) och i Tharandt