555 Villkorlig dom 556 under uppsikt ställds. Dessa tjänstsmän skulle i regelmässigt icke vara polismän, icke bära uniform, j men vara af staten aflönade och i regel ha polis- j myndighets befogenheter. I detta sitt första íram- j trädande bestod sålunda den villkorliga domen icke blott däri, att straff skyldigheten förklarades villkorligt bortfalla, utan fastmera däri, att ett öfver-vakande genom offentlig myndighet villkorligt trädde i straffets ställe. Så uppstod det s. k. pro-òation system, som sedan i här nämnda form på lagstiftningens väg spridde sig till öfriga unions-stater, dock relativt sent (först vid sekelskiftet) och ännu endast mycket delvis, för så vidt fråga är om dess tillämpning af ven på vuxna förbrytare. Detta övervakningssystem blef emellertid icke det för institutet utmärkande vid dess ofverflyttande till utom-amerikansk mark. Redan 1887 tillkom visserligen i England efter amerikanskt föredöme den s. k. Probation of first offenders act, men för denna var systemet med offentliga öfvervakare främmande, och därjämte inskränktes dess användning till personer, som icke förut sakfällts för brott. I st. f. övervakningssystemet trädde här allenast en högtidlig förklaring af den skyldige, med eller utan ställande af borgen, att han under pröívotiden skulle hålla friden och iakttaga ett godt uppförande ("keep the peace and be of good behaviour"). Dessutom gjordes af ven den begränsningen, att metoden skulle få tillämpas endast på brott, som icke förskyllde svårare straff än 2 års fängelse. Liksom i Förenta staterna hade vidare domstolen helt i sin hand att bestämma pröfvotidens längd. I denna form vann institutet ock utbredning i den öfriga anglosaxiska världen: Nya Zeeland och Queensland 1886, Syd-Australien 1887, Canada 1889 (sedermera i dess strafflag 1892), Victoria 1890, Väst-Australien 1892 och Nya Syd-Wales 1894. I ett annat afseende anslöt sig däremot denna engelska lagstiftning nära till sin amerikanska förebild, nämligen däri, att domstolen, då den villkorligt befriade den brottsliga från straff, gjorde detta i den form, att den af stod från att fälla honom till straff och nöjde sig med en blott sakerförklaring. I detta hänseende undergick emellertid institutet ännu en ändring, då det från England öfverfördes till det europeiska fastlandet. Så skedde nämligen mycket snart. Tidigast infördes den villkorliga domen i Belgien genom lag af 1888, därefter i Frankrike genom lag af 1891 (den s. k. Loi Be-renger). Därefter följde Portugal (1893), Norge (lag af 1894, i hufvudsakligen oförändrad form intagen i norska strafflagen af 1902) samt, efter ett årtiondes afbrott, Italien (lag af 1904, sedan intagen i den italienska straffprccessordninsen af 1918), Danmark (1905) samt Sverige (lag af 1906, sedermera ersatt med en ny lag af 1918). Enligt samtliga dessa lagstiftningar är den villkorliga domens användning icke, lika litet som i England, inskränkt till att gälla allenast minderåriga och är ej heller (med undantag för den nya svenska lagen af 1918) förbunden med öfvervakning af den domde enligt amerikansk metod. I hufvudsak är ock för dem (dock icke i fråga om den nya svenska lagen) gemensamt, att allenast begående af nytt brott under pröfvotiden, icke brister i allmänt uppförande i öfrigt, föranleder straffets utkräfvande. Men därjämte innebär den villkorliga domen enligt dem alla icke, såsom i de angelsaxiska länderna, ett villkorligt uppskjutande af straffets ådömande, utan domstolen ådöíner straff i vanlig ordning, men förordnar i stället om ett villkorligt uppskof med det ådömda straffets verkställande. Ifrågavarande motsats i institutets anordning består alltjämt. Såsom skäl mot det angelsaxiska systemet anföres olägenheten för en domstol att, särskildt i länder med öfvervägande muntlig process, först lång tid efter målets handläggning skrida till straffets fixerande, äfvensom att det försök till rättelse, som den villkorliga domen utgör, icke blir tillräckligt allvarligt, om man allenast inskränker sig till en sakerförklaring. Därtill svara dock amerikanska kriminali-ster, att sistnämnda olägenhet, åtminstone hvad de minderåriga beträffar, bättre afhjälpes genom en i domen anordnad öfvervakning, samt att redan ett straffs ådömande alltför mycket märker brottslingen för framtiden. Dessutom framhålles, att det straff, som ådömes, innan man erfarit resultatet af pröfvotiden, i regel blir alldeles för mildt just för det fall, att straff verkligen behöfver anlitas. Vill man häremot invända, att krafvet på effektiv bestraffning lika väl kan uppnås därigenom, att man bestämmer ett så mycket strängare straff för det nya brott vederbörande eventuellt begått under pröfvotiden, så kan detta dock icke gälla, därest man genomför regeln, att en villkorlig dom skall kunna förfalla af ven utan föröfvande af nytt brott, blott på grund af delinkventens allmänna uppförande under pröfvotiden, något, som särskildt är önskvärdt i fråga om minderåriga förbrytare. Beträffande dessa tillkommer slutligen den synpunkten, att det, därest den villkorliga domen skulle visa sig otjänlig, likvisst i fråga om minderåriga gäller att träffa det så viktiga och svåra valet mellan straff eller insättning i uppfostringsanstalt, och att intresset af att uppskjuta detta val, till dess jämväl erfarenheterna från pröfvotiden föreligga, af ven kan göra det lämpligt att vid den villkorliga domens afkunnande tills vidare stanna allenast vid en sakerförklaring. Slutligen är att märka, att i några europeiska länder, däribland särskildt Tyskland, villkorlig dom väl icke genom lag införts som ett själfständigt rättsinstitut, men i stället regeringarna mer eller mindre allmänt sökt tillgodose ifrågavarande önskemål genom att i de fall, då en villkorlig dom kunnat anses påkallad, meddela villkorlig benådning under liknande villkor. Särskildt har denna metod i Tyskland vunnit i betydelse och enhetlighet, sedan de tyska förbundsstaterna 1903 öfverenskommit om vissa gemensamma grundsatser för en dylik benåd-ningsrätts utöfning. Därvid fastslogs bl. a., att densamma företrädesvis skulle komma till användning i fråga om delinkventer under 18 år. Mellan de lagstiftningar, som sålunda infört den villkorliga domen på Europas kontinent, förefinnes dessutom en ytterligare motsättning i så måtto att, medan somliga af dem i den villkorliga domen egentligen se ett medel att i därför lämpade fall undgå de kortare frihetsstraffens ogynnsamma verkningar och därför medge ett villkorligt uppskjutande af straffets verkställande, allenast då frihetsstraff blifvit ådömdt, medge andra ett dylikt uppskof, äfven då allenast böter ådömts. En medelväg går i detta hänseende den svenska lagstiftningen, hvilken medger villkorlig dom i fråga om bötesstraff endast