55? Villkorlig dom 558 "där det är anledning antaga, att den dömde till följd af fattigdom eller bristande förvärfsförmåga skulle nödgas aftjäna böterna med frihetsstraff". Ifrågavarande motsättning är dock i flera fall väsentligen en motsättning allenast på papperet. Erfarenheten visar, att af ven i flera af de länder, hvilka oinskränkt medge villkorlig dom äfven då allenast bötesstraff är ådömdt, densamma relativt mycket sällan kommer till användning i fråga om dylika. Af större betydelse är den olikhet, som förefinnes mellan dessa lagstiftningar med hänsyn till frågan, vid huru pass svåra frihetsstraff ett dylikt villkorligt uppskjutande af straffverkställigheten må ega rum. Den belgiska lagen satte därvid maximigränsen för det ådömda straffets storlek till fängelse i 6 månader. Den franska tillät villkorlig dom vid alla fängelsestraff (maximum 5 år). I allmänhet har man på senare tid velat medge dess användning, åtminstone för vissa fall, å frihetsstraff upp till l år. Faran för missbruk af ett dylikt utvidgadt bemyndigande från domstolarnas sida synes ock vara ringa. Erfarenheten ger vid handen, att äfven i länder, där marginalen gjorts relativt stor, det ojämförligt största antalet villkorliga domar afser relativt kortvariga frihetsstraff (i Frankrike afse t. ex. i genomsnitt endast c:a 10 proc. af de meddelade villkorliga domar, som lyda å frihetsstraff, längre straff än 3 månader), men det är dock af en viss vikt, att gränsen icke dras alltför snäf, enär domstolarna eljest, såsom erfarenheten äfven i Sverige gett vid handen, lätt förledas att ådöma alltför lindriga straff i sådana fall, då villkorlig dom synes dem påkallad. Ur denna synpunkt synes intet vara att invända mot den förhöjning af densamma, som skedde genom svenska lagen af 1918 från 6 mån. fängelse (resp. 3 mån. straffarbete) till l års fängelse (resp. 6 mån. straffarbete). Om institutets kriminalpolitiska värde torde det ännu vara för tidigt att söka fälla något slutligt omdöme. Särskildt måste de gynnsamma siffror, som från skilda länder publiceras ang. den ringa åter-fallsprocenten under pröfvotiden bland villkorligt dömda, upptas med stor försiktighet. Dels voro pröfvotiderna vid institutets första användning och äro i vissa länder ännu alltjämt relativt korta (ofta endast 6 månader eller än kortare tid). Först i de nyare lagstiftningarna ha sådana fixerats af afse-värd längd (2-5 år; i den svenska lagen såsom regel 3 år). Dels måste det med den stora rörligheten hos nutidens befolkningar ofta bli vanskligt att få konstateradt, huruvida en för brott lagförd tidigare blifvit villkorligt dömd. Äfven om centrala straffregister inrättats (hvilket stöter på större svårigheter, ju större staterna äro) och äfven om det är sörj dt för. att uppgift of ver alla villkorliga domar inflyter till dessa, kan man naturligtvis icke ålägga domstolar eller åklagarmyndigheter att i alla de fall, då en person lagföres för brott, inhämta utdrag ur straff registret. Detta kan åläggas dem, endast då någon lagföres för mera betydande brott. Att man under sådana förhållanden i ett litet land som Belgien vid sekelskiftet kunnat konstatera, att i det närmaste 27 proc. af alla villkorligt dömda ånyo begå brott under pröfvotiden, är därför egnadt att ådraga sig särskild upp- märksamhet. Förhållandet föranledde 1901 ett ministeriellt cirkulär till domstolarna med uppmaning till större försiktighet vid den villkorliga domens användning. Icke förty har man i 1912 års belgiska statistik icke kunnat konstatera någon ändring i dessa förhållanden. På en i viss mån fastare grund befinner man sig, om man undersöker, huru stor procent de villkorliga domarna utgöra af de domar, vid hvilka sådan dom med hänsyn till de ådömda straffens beskaffenhet enligt lag kunnat förekomma. Därvid framgår, att den villkorliga domen används i en betänkligt stor omfattning (ofta omkr. 30-50 proc. af alla dylika fall). För Sveriges del var detta procenttal i fråga cm fängelsestraff: 23,7 proc. 1913, 25 proc. 1915, 38,s proc. 1916; i fråga om straffarbetsstraff 47 proc. 1913, 48,5 proc. 1915, 55 proc. 1916. Det ligger nära till hands att anta, att en så riklig användning af institutet lätt skall leda till ett förflyktigande af straffhotet och därigenom bidraga till en stegring af kriminaliteten i det hela. Från skilda länder rapporterades ock redan före Världskriget, att sär-skildt bland de minderåriga kriminella elementen utbildat sig en uppfattning af statens bestraffnings-metoder, närmast att återge med satsen: första gången är det fritt! Det kan i detta sammanhang förtjäna framhållas, att man i ursprungslandet Amerika, där man icke kunnat uppställa någon begränsning med hänsyn till det ådömda straffets storlek, enär därstädes vid villkorlig dom något straff öfver hufvud icke ådömes, stundom skapat en nästan effektivare gräns genom att undantaga vissa slags brott från dess tillämplighetsområde. Sålunda undantages t. ex. i staten Illinois bl. a. inbrott i bebodt hus samt olofligt tillgrepp och försnillning, då det tillgripnas eller försnillades värde öfverstiger 200 doll. På senare tid har man i den europeiska lagstiftningen sökt korrektivet mot de nu nämnda erfarenheterna genom att söka med institutet införlifva det amerikanska övervakningssystemet, vare sig allenast för minderåriga brottslingar eller jämväl för vuxna. Genom att med den villkorliga domen förbinda öfvervakning hoppas man dels kunna motverka straffhotets aftrubbande, dels skapa bättre garantier för den villkorligt dömdes framtida förbättring. Början gjordes redan 1905 och 1907 af vissa schweiziska kantoner. Men det verkliga genombrottet betecknas här af den engelska Probation of o†fenders act af 1907, som ersatte den äldre lagen af 1887. Denna lag inför Probation officers efter amerikanskt mönster. Deras anlitande är dock icke för domstolen obligatoriskt. I dess spår följde den holländska lagen i ämnet af 1915 och den nya svenska lagen af 1918 samt öfver hufvud de nyare lagförslagen. Enligt den nya svenska lagen skola öfvervakare regelmässigt förordnas. Endast om af särskilda skäl kan antas, att den dömde skall utan öfvervakning låta sig rättas, skall i domen före-skrifvas, att sådan icke skall ega rum. öfvervakare eger rätt till viss, ehuru relativt obetydlig ersättning. Huruvida ett dylikt övervakningssystem, omplan-teradt i europeisk jord, äfven skall visa sig tillräckligt effektivt, är det framtiden förbehållet att utvisa. Vanskligheten ligger främst i den starka