- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
569-570

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Villon, François (Montcorbier, des Loges) - Villor - Villoteau, Guillaume André

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

569 Villor-Villoteau 570 liga domstolen Fran£ois Ferrebouc under en träta j med Y. och hans kamrater, och V. dömdes efter tortyr till hängning. Med döden inför ögonen skref han "de hängdas ballad". Genom att vädja till parlamentet lyckades han emellertid få domen upphäfd och förvandlad till tio års förvisning från Paris. Hvilka hans öden sedan voro, vet man ej säkert. Enligt ett samtida rykte, som anföres af Kabelais, skulle han ha dragit sig tillbaka till Poitou, där han vunnit en beskyddare i en välbeställd abbé; senare skulle han ha låtit uppföra ett passionsspel på traktens dialekt. Troligen var han redan död för längesedan, då l:a uppl. aí hans skrifter utkom 1489; i hvarje fall har han med den intet haft att beställa. Ur V:s stormfyllda lif framspirade en diktning, som med sådan kraft, åskådlighet och känsla återspeglar hans eget upprörda inre, hans nöjen, passioner och laster, att man med rätta karakteriserat honom själf som den förste möderne skalden i Frankrike och en af mänsklighetens säregnaste, och dock är hans diktning till omfånget ej synnerligen betydande. Den består af en del smärre poem, rondåer och ballader, till hvilka ansluta sig hans båda större dikter, Lays (1456; ofta kallad "Le petit testament" till skillnad från den följande, som då kallas "Le grand testament") och Testament (1461; sv. öfv. på vers af A. Handel 1920, i bibliofiluppl. på 100 ex.). Flera af sina berömdaste smärre dikter, såsom Ballade des dames du temps jadis, Les contredictz de Franc-Gontier, balladen till modern och till "tjocka Margot", har han infogat i "Testament". Till hans bästa öfriga ballader höra trätan mellan V:s kropp och själ (1461), i hvilken han för första gången börjar sin själf rannsakan, och den ballad han skref, då han trodde sig skola hängas (1462). Dessutom författade han en numera förlorad roman, ett slags burlesk krönika uppkallad efter en i Quartier latin berömd sten, P et au diable, som gett anledning till en lång strid och h varjehanda farsartade uppträden mellan konungens folk och studenterna. Diktserien, "Les repues franches", som finnes intagen i de flesta uppl. aí hans skrifter och skildrar, huru man på alla sätt skaffar sig gratismåltider, är däremot icke af V. Af hans lilla litterära bagage skulle man kunna bortskära kanske hälften (ungdomsdikter, tacksägelsedikter o. d.), utan att därigenom förminska hans ära. Hvad som återstår, en handfull dikter, är däremot af oförgängligt värde. V. var känd som skald redan 1456. Han ansluter i sin diktning till de härskande modemönstren, de sista utlöparna af den allegoriskdidaktiska riktning, som i Frankrike inledes af Rosenromanen. Hans ungdomsdikter äro skrifna i Eustache Deschamps' och Alain Chartiers stil. Denna tids lyrik var ytterst konventionell och förkonstlad. V:s stora insats består just däri, att han i alla dessa gamla motiv inlägger ett rent personligt genomlefvadt element och alltid spelar på sitt eget hjärtas strängar. Och en säregen personlighet är det, som här uppenbarar sig, sant mänsklig i sin blandning af ironi, cynism och innerlig känsla, med ett djupt behof att barnsligt klaga, bikta, skratta och gråta. För V. bli "Lays" och "Testament" till verkliga general- bikter, i hvilka han hänsynslöst blottar sitt eget lifs elände. Den första af dessa dikter är ännu endast som ett parodiskt utkast till den senare, men denna, skrifven då V. "druckit all sin skam", återger med ruelse och ånger all den förtviflan, som kan gripa en människa, då hon ser, att hon förfelat sitt lif, då alla hennes illusioner äro döda och hon icke ögnar något hopp framför sig. Idéinnehållet i dessa dikter är föga nytt eller betydande. Hvarje fransk predikant hade försökt att med varnande ord inpränta den högtidliga känslan inför döden, men ingen hade lyckats uttala dessa tankar med den gripande åskådlighet, med denna förfärande känsla af förtviflan. Däri ligger V:s styrka. Han eger förmågan att omsätta abstrakta reflexioner i lefvande taflor och att med några slående drag återge, hvad som gjort intryck på honom, såsom den berömda beskrifningen på Inno-censkyrkogården visar. Och hela det gamla Quartier latin leíver upp i hans dikt med sin pittoreska befolkning, sina fria seder och sitt färgrika språk. En annan egenskap, som är utmärkande för V., är hans förmåga att hastigt förändra tonen. Han slår of ver från tårar till skratt, från djupaste allvar till fräck cynism. "Je ris en pleurs", som han själf säger. Det är denna egenskap, som gjort, att man jämfört honom med H. Heine. V. var högeligen uppskattad af sin egen samtid. Klassiciteten förstod sig däremot icke på hans poesi. Det var först med romantikerna, hvilka i honom sågo en föregångare till sin egen individualistiska lyrik, som intresset på allvar återuppväcktes för hans diktning. Hos Musset, Baudelaire och framför allt Verlaine återfinner man mycket af den anda, som besjälat V. Öm hans utseende känna vi icke mera, än hvad han själf säger, att han var "svartare än ett mullbär", tidigt åldrad och "plus maigre que chimère". Den staty (mod. af Etchéto), som reser sig i Quartier latin, är således ett rent fantasiarbete. Den första bevarade uppl. af Vis arbeten utkom 1489 och upp-lades ånyo 20 gånger till 1533. Då utkom CL Marots något öfversedda och moderniserade uppl.. som sedan omtrycktes i 10 uppl. till 1542. Från detta år till 1723 utkom icke en enda upplaga. Under loppet af 1700-talet började man åter sysselsätta sig med V., och en ny uppl. utgafs 1723. Det var dock först med romantiken, som forskningen började på allvar. Abbé Prompsaults uppl. (1832), P. Lacroix' (1854, 1866 och 1877) samt L. Molands beteckna stora framsteg. Den bästa uppl. är A. Longnons (Euvres complètes de F. V. (1892). - Litt.: A. Longnon, "Étude biographique sur F. V." (1877), G. Paris, "F. V." (1891), J. de Marthold, "Le jargon de F. V." (1908), M. Schwob, "F. V." (1912), och Levertin, "Fransk litteraturhistoria", I (s. å.). J-M. Villor, mek. Se Lås, sp. 156. Villoteau [-åta], Guillaume André, fransk musikskriftställare, f. 1759, d. 1839, blef kormästare vid Stora operan i Paris och fick följa med Napoleons expedition till Egypten, där han gjorde undersökningar ang. de forntida egypternas samt de nyare egyptiska blandfolkens musikinstrument, h varom han skref 4 af handlingar i den vetenskapliga kommissionens stora "Description de-1'Égypte".

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 3 18:40:56 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcl/0309.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free