störst, befinner sig ungefär 5° n. cm den geografiska ekvatorn. Då stilla bältets omkrets till största delen utgöres af haf, uppstår genom dessas uppvärmning en stark afdunstning. Den sålunda fuktiga och varma samt därför lätta luften stiger uppåt och afkyles därigenom, hvarvid dess vattenånga kondenseras och nedfaller i ständiga regnskurar. Därigenom minskas lufttrycket med ett belopp motsvarande trycket af den vattengas, som nedfallit i form af regn, och denna omständighet bidrar till den nämnda insugningen af luft längs jordytan. Vi skulle sålunda i de öfre luftlagren, från stilla bältet räknadt, få sydliga vindar på det norra halfklotet, nordliga på det södra, och tvärt om längs jordytan. Men nu är att märka, att jorden på ett dygn vänder sig ett hvarf kring sin axel och att det är från denna roterande jord vi betrakta luftens rörelse: det är luftens relativa rörelse i förhållande till jorden, som bör tas i betraktande. Tänker man sig en projektil utslungad från ekvatorn rakt norrut, så eger den, förutom den meddelade hastigheten åt n., en hastighet från v. till ö., emedan den deltar i jordens dagliga rörelse. Kommer den till högre breddgrader, bibehåller den också där sin ursprungliga hastighet åt ö. De punkter på jordytan, öfver hvilka den passerar, ega samma vinkelhastighet som en punkt vid ekvatorn, men deras lineära hastighet är mindre, i samma mån som afståndet till jordens rotationsaxel minskats. Vår projektil kommer därför att vinna på dem i afseende på rörelse åt ö.; den kommer m. a. o. att afvika åt höger från sin ursprungliga riktning. Kastas omvändt en projektil från nordliga trakter rakt söderut, så kommer den till trakter med allt större hastighet från v. åt ö.; den "blir efter" i förhållande till dessa och afviker således äfven nu åt höger. På samma sätt finner man, att en åt s. eller n. på södra halfklotet utslungad projektil kommer att afvika åt vänster. En fullständig teori för relativ rörelse visar, att samma sak gäller äfven för östliga och västliga rörelseriktningar, och däraf följer då, att hvarje vind på norra halfklotet sträfvar att afvika åt höger, hvarje vind på det södra åt vänster. Därjämte kommer en västvind, enligt teorien för relativ rörelse, att devieras uppåt, en öst vind nedåt. Tänka vi oss nu en ekvatorn omgifvande luftring i de högre luftlagren röra sig norrut, blir till en början vindens riktning alltmer västlig; den kommer inom kort att uppträda som en s. k. sydvästlig antipassad. En sådan kan exempelvis iakttagas på toppen af Tenerifes Pik. Af samma skäl blåser i de högre luftlagren på södra halfklotet en nordvästlig antipassad. När luftringen hunnit till omkr. 30° br., är rörelseriktningen rakt västlig; den skulle nu vända ännu mer åt höger på det norra halfklotet,, d. v. s. få en komposant åt s., men hindras därifrån af alltjämt från s. påträngande luftmassor. En hopning af luft eger därför där rum, d. v. s. man erhåller i hvartdera halfklotet en gördel af högre lufttryck, hvilken dock, på grund af den där rådande ojämnare fördelningen af land och haf, uppdelas i skilda barometermaxima, afbrutna af mellanrum med måttligt lufttryck. Ifrån denna gördel af högt lufttryck försiggår tillströmningen längs jordytan in mot stilla bältet, men dessa inströmmande luftringar komma naturligtvis också att afvika åt höger på det norra halfklotet, åt vänster på det södra: de komma att uppträda som nordöstpassad på norra halfklotet, som sydöstpassad på det södra. Den östliga komposanten blir mera öfvervägande, ju närmare man kommer stilla bältet, så att närmast detta vinden är nästan rakt östlig. Detta förklarar, hvarför passaden invid stilla bältet dör ut; förvandlad till östvind, pressas den ned mot jordytan och tillintetgöres genom friktionen mot denna. Omvändt erhålla västliga vindar en tendens att förhärska i de högre luftlagren; observationer på cirrimolnens gång visa, att detta i själfva verket är fallet äfven för trakter n. om det omnämnda maximibältet. Särskildt må härvid omnämnas de noggranna molnmätningar, som på senare tid utförts af Ekholm och Hagström i Uppsala samt af Clayton i Blue Hillobservatoriet nära Baltimore, enligt hvilka cirrimolnens hastighet från v. till ö. kan uppgå till 60 m. i sekunden och därutöfver. Huruvida denna västliga rörelseriktning sträcker sig ofvan molnregionen ända upp till atmosfärens öfversta lager är dock tvifvelaktigt. O. Jesses fotografiska mätningar på de s. k. lysande nattmolnen tyckas tvärtom visa, att dessa, som befinna sig på en medelhöjd af något öfver 80 km., röra sig från ö. till v. med en hastighet af ända till 100 m. i sekunden och därutöfver. De allra öfversta luftlagren skulle enligt dessa observationer rotera med mindre vinkelhastighet än jorden. En med jorden fast förbunden punkt på denna höjd och samma breddgrad -- de af Jesse iakttagna lysande molnen beräknades ligga öfver södra Sverige -- rör sig på grund af jordrotationen med 260 m. hastighet från v. åt ö., hvadan de lysande molnens absoluta hastighet i alla fall skulle gå i denna riktning. Emellertid äro Jesses hittills publicerade observationer för fåtaliga, för att säkra slutsatser af dem skulle kunna dragas. Säkrare konstateradt tyckes vara, att de högsta luftlagren i ekvatorialtrakterna ega mindre vinkelhastighet än jorden; så fann man t. ex., att efter det vulkaniska utbrottet på Krakatau i aug. 1883 (se Röda skenet) rökströmmen, som hade en medelhöjd af 33,5 km., passerade jorden rundt från ö. till v. på 12 1/2 dygn. Här har man äfven i den öfver stilla bältet uppstigande rörelsen hos luftmassan en bestämd anledning till denna retrograda rörelse. I kusttrakter uppträda regelmässiga periodiska vindar, hvilka, när perioden är ett dygn, benämnas landbris och sjöbris. Under dagen uppvärmes landet mer än hafvet, dels emedan den jämnare hafsytan återkastar en större del af det strålande värmet, dels emedan värmestrålarna i hafvet nedtränga till större djup och ej absorberas blott vid ytan, dels emedan vattnets eg. värme är större än markens och samma mottagna värmemängd hos vattnet därför åstadkommer mindre temperaturförhöjning, dels emedan uppstående hafsströmmar sträfva att utjämna temperaturdifferenserna, dels slutligen emedan ytvattnet afdunstar, och till afdunstningen åtgår värme. Från det starkare uppvärmda landet uppstår då en starkare uppstigande luftström, åtföljd af en insugning af luft längs ytan från hafvet, den s. k. sjöbrisen. Omvändt afkyles nattetid hafvet långsammare än landet. Det värme, som nedträngt till större djup, återfås,