Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Winchester ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
störst, befinner sig ungefär 5° n. cm den geografiska
ekvatorn. Då stilla bältets omkrets till största delen
utgöres af haf, uppstår genom dessas uppvärmning en
stark afdunstning. Den sålunda fuktiga och varma
samt därför lätta luften stiger uppåt och afkyles
därigenom, hvarvid dess vattenånga kondenseras och
nedfaller i ständiga regnskurar. Därigenom minskas
lufttrycket med ett belopp motsvarande trycket af den
vattengas, som nedfallit i form af regn, och denna
omständighet bidrar till den nämnda insugningen af
luft längs jordytan. Vi skulle sålunda i de öfre
luftlagren, från stilla bältet räknadt, få sydliga
vindar på det norra halfklotet, nordliga på det
södra, och tvärt om längs jordytan. Men nu är att
märka, att jorden på ett dygn vänder sig ett hvarf
kring sin axel och att det är från denna roterande
jord vi betrakta luftens rörelse: det är luftens
relativa rörelse i förhållande till jorden, som
bör tas i betraktande. Tänker man sig en projektil
utslungad från ekvatorn rakt norrut, så eger den,
förutom den meddelade hastigheten åt n., en hastighet
från v. till ö., emedan den deltar i jordens dagliga
rörelse. Kommer den till högre breddgrader, bibehåller
den också där sin ursprungliga hastighet åt ö. De
punkter på jordytan, öfver hvilka den passerar, ega
samma vinkelhastighet som en punkt vid ekvatorn, men
deras lineära hastighet är mindre, i samma mån som
afståndet till jordens rotationsaxel minskats. Vår
projektil kommer därför att vinna på dem i afseende
på rörelse åt ö.; den kommer m. a. o. att afvika åt
höger från sin ursprungliga riktning. Kastas omvändt
en projektil från nordliga trakter rakt söderut, så
kommer den till trakter med allt större hastighet från
v. åt ö.; den "blir efter" i förhållande till dessa
och afviker således äfven nu åt höger. På samma sätt
finner man, att en åt s. eller n. på södra halfklotet
utslungad projektil kommer att afvika åt vänster. En
fullständig teori för relativ rörelse visar, att
samma sak gäller äfven för östliga och västliga
rörelseriktningar, och däraf följer då, att hvarje
vind på norra halfklotet sträfvar att afvika åt höger,
hvarje vind på det södra åt vänster. Därjämte kommer
en västvind, enligt teorien för relativ rörelse, att
devieras uppåt, en öst vind nedåt. Tänka vi oss nu en
ekvatorn omgifvande luftring i de högre luftlagren
röra sig norrut, blir till en början vindens riktning
alltmer västlig; den kommer inom kort att uppträda
som en s. k. sydvästlig antipassad. En sådan kan
exempelvis iakttagas på toppen af Tenerifes Pik. Af
samma skäl blåser i de högre luftlagren på södra
halfklotet en nordvästlig antipassad. När luftringen
hunnit till omkr. 30° br., är rörelseriktningen rakt
västlig; den skulle nu vända ännu mer åt höger på det
norra halfklotet,, d. v. s. få en komposant åt s.,
men hindras därifrån af alltjämt från s. påträngande
luftmassor. En hopning af luft eger därför där rum,
d. v. s. man erhåller i hvartdera halfklotet en gördel
af högre lufttryck, hvilken dock, på grund af den
där rådande ojämnare fördelningen af land och haf,
uppdelas i skilda barometermaxima, afbrutna af
mellanrum med måttligt lufttryck. Ifrån denna gördel
af högt lufttryck försiggår tillströmningen längs
jordytan in mot stilla bältet, men dessa inströmmande
luftringar komma
naturligtvis också att afvika åt höger på det norra
halfklotet, åt vänster på det södra: de komma att
uppträda som nordöstpassad på norra halfklotet, som
sydöstpassad på det södra. Den östliga komposanten
blir mera öfvervägande, ju närmare man kommer stilla
bältet, så att närmast detta vinden är nästan rakt
östlig. Detta förklarar, hvarför passaden invid
stilla bältet dör ut; förvandlad till östvind,
pressas den ned mot jordytan och tillintetgöres
genom friktionen mot denna. Omvändt erhålla västliga
vindar en tendens att förhärska i de högre luftlagren;
observationer på cirrimolnens gång visa, att detta i
själfva verket är fallet äfven för trakter n. om det
omnämnda maximibältet. Särskildt må härvid omnämnas
de noggranna molnmätningar, som på senare tid utförts
af Ekholm och Hagström i Uppsala samt af Clayton
i Blue Hillobservatoriet nära Baltimore, enligt
hvilka cirrimolnens hastighet från v. till ö. kan
uppgå till 60 m. i sekunden och därutöfver. Huruvida
denna västliga rörelseriktning sträcker sig ofvan
molnregionen ända upp till atmosfärens öfversta
lager är dock tvifvelaktigt. O. Jesses fotografiska
mätningar på de s. k. lysande nattmolnen tyckas
tvärtom visa, att dessa, som befinna sig på en
medelhöjd af något öfver 80 km., röra sig från
ö. till v. med en hastighet af ända till 100 m. i
sekunden och därutöfver. De allra öfversta luftlagren
skulle enligt dessa observationer rotera med mindre
vinkelhastighet än jorden. En med jorden fast
förbunden punkt på denna höjd och samma breddgrad –
de af Jesse iakttagna lysande molnen beräknades
ligga öfver södra Sverige – rör sig på grund af
jordrotationen med 260 m. hastighet från v. åt ö.,
hvadan de lysande molnens absoluta hastighet i
alla fall skulle gå i denna riktning. Emellertid
äro Jesses hittills publicerade observationer för
fåtaliga, för att säkra slutsatser af dem skulle
kunna dragas. Säkrare konstateradt tyckes vara,
att de högsta luftlagren i ekvatorialtrakterna ega
mindre vinkelhastighet än jorden; så fann man t. ex.,
att efter det vulkaniska utbrottet på Krakatau i
aug. 1883 (se Röda skenet) rökströmmen, som hade en
medelhöjd af 33,5 km., passerade jorden rundt från
ö. till v. på 12 1/2 dygn. Här har man äfven i den öfver
stilla bältet uppstigande rörelsen hos luftmassan en
bestämd anledning till denna retrograda rörelse.
I kusttrakter uppträda regelmässiga periodiska
vindar, hvilka, när perioden är ett dygn, benämnas
landbris och sjöbris. Under dagen uppvärmes landet
mer än hafvet, dels emedan den jämnare hafsytan
återkastar en större del af det strålande värmet,
dels emedan värmestrålarna i hafvet nedtränga till
större djup och ej absorberas blott vid ytan, dels
emedan vattnets eg. värme är större än markens
och samma mottagna värmemängd hos vattnet därför
åstadkommer mindre temperaturförhöjning, dels
emedan uppstående hafsströmmar sträfva att utjämna
temperaturdifferenserna, dels slutligen emedan
ytvattnet afdunstar, och till afdunstningen åtgår
värme. Från det starkare uppvärmda landet uppstår
då en starkare uppstigande luftström, åtföljd af
en insugning af luft längs ytan från hafvet, den
s. k. sjöbrisen. Omvändt afkyles nattetid hafvet
långsammare än landet. Det värme, som nedträngt till
större djup, återfås,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
